I valrörelsen var partierna överens om att det behövs
ökade satsningar på skolan och dess lärare. Jan
Björklund blev syndabocken, som misslyckats totalt, eftersom kunskapsraset
fortsatt. Kritikerna har totalt glömt eller trängt bort det faktum att med ett
eventuellt undantag har Björklunds reformer, enligt internationell expertis varit
just det som behöver göras för att den negativa trenden ska brytas. Men det tar
tid innan det vänder! En av Björklunds reformer är en ny lärarutbildning. Men
de nya lärarna har nätt och jämt hunnit komma ut till skolorna.
Nu kan det bli
så att en rödgrön skolminister om några år tar åt sig äran för de förbättrade
resultaten…
Själv blir jag
lätt illamående, när jag hör S-politiker föreslå höjda lärarlöner, behovet
förbättra lärarnas status – och kräva satsningar på bättre kunskaper i skolan.
Det är nämligen
en total kursändring av den
skolpolitik som S fört. Under många år bedrev S en lärarfientlig politik, som
resulterade i löneförsämringar, sänkt
status och sämre arbetsmiljö.
Under
1900-talet hamnade framför allt gymnasielärare i flera
arbetsmarknadskonflikter. Grundorsaken var deras fallande reallöner. Företrädare för S och LO ställde sig på
arbetsgivarens sida och menade att lärarna var högavlönade. En gång blev det en
omfattande lärarlockout, trots att inga lärare strejkat. Arbetsgivaren var ute
efter att knäcka Saco:s strejkkassa. Skolöverstyrelsen, med S i toppen, hade
inga invändningar mot att lärarna kördes ut från rikets gymnasier.
Värst av allt var en konflik, som inte ledde till en uppgörelse mellan
parterna. Regeringen Palme löste problemet med en tvångslag. Lärarna tvingades tillbaka
till arbetet. Sedan kunde arbetsgivaren tvinga på lärarna ett löneavtal, som
liknade det som orsakat konflikten.
Inte skulle väl Palme drivit igenom en
tvångslag mot strejkande metallarbetare?
Det fanns inom S en misstro mot akademisk bildning; man kan bli konstig
i huvudet av att läsa för många böcker. När en LO-förbundsordförande skulle kritisera
den f.d. fp-ledaren Gunnar Helén, nöjde han sig med att med förvrängd röst säga
”den där DOCENTEN”! Klart att docenter
läst för många böcker...
Begreppet kunskap hade fått en negativ klang.
Socialdemokratiska skolministrar undvek att säga att skolan skulle ge kunskap. Lena Hjelm-Wallén, en S-skolminister,
föredrog en ”ny form av kunskap men det
är väl inget för akademiska finsmakare.” Enligt en S-ledd utredning har
”betyg den negativa följden att ”skolarbetet inriktas på att meddela kunskaper och färdigheter”. Bäst
alltså ta bort betyg, så slipper eleverna matas med kunskaper!
Även undervisningen ifrågasattes, i synnerhet
den lärarledda, som Kommunförbundet
ville förbjuda. (Hur kunde den organisationen få makt över skolan???) I stället skulle eleverna själva söka kunskap, individuellt
eller som grupparbete. I det senare
fallet handlade det i första hand om att lära sig arbeta i grupp.
Skolöverstyrelsen drev försöksprojekt, som gick ut på att tv-program
skulle ersätta lärares undervisningstid. I stället för lärobok
användes arbetshäften, som bestod av diskussionsuppgifter. (De var av typen ”Stryk
under ordet potatis och diskutera!”) En lärare tyckte att hans viktigaste
uppgift blivit att sätta på och stänga av tv:n.
Men projektet avbröts i förtid. Deltagande
lärare hade konstaterat att eleverna inte lärt sig någonting!
Ingen tvekan om att förändringarna sänkt lärarnas status!
Den försämrade
arbetsmiljön sammanhänger med oordning, bristen på disciplin och en för hög
ljudnivå i lektionssalar. Om detta skriver Göran
Hägg i sin bok ”Välfärdsår”:
”Det blev på modet bland pedagoger att
förneka problemen med oordning och disciplin. Eller sa man att allt löste sig
med nya metoder. Med tiden hävdades att oordning var önskvärt och tecken på den
frimodighet den nya skolan skapat. Eller tvärtom en sund reaktion mot den auktoritära anda som rådde i skolan.”
Det är bra att S har
slagit in på en ny kurs.
Men än bättre om Stefan
Löfven kunde kosta på sig att be lärarna om ursäkt för den tidigare politiken!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar