Ett tag såg det ut som om Turkiet tröttnat på att så lite
har hänt, men under statsminister Erdogans
besök i Sverige aktualiserades frågan, och det var tydligt att han nu är
angelägen om att förhandlingar kan komma igång. Sverige stöder honom; både
statsminister Reinfeldt och
utrikesminister Carl Bildt har
deklarerat det.
Själv tycker jag
att Turkiet inte bör bi medlem – och av
flera skäl.
Ett huvudskäl innebär inte någon kritik av Turkiet utan
lyder helt enkelt att EU redan håller på
att bli för stort för att människor ska kunna känna samhörighet. På de sex
grundarländernas tid var det lättare att göra det. Det var de tre BeNeLux-länderna plus Tyskland, Frankrike och Italien. De låg
alla i Västeuropa; genom samgåendet skulle krig
mellan dem kunna förhindras. Snart stod det klart att de gamla fienderna
Tyskland (på den tiden hette det Västtyskland) och Frankrike aldrig mer skulle
föra krig med varandra. Det fanns en gemensam värdegrund, även om det kunde
råda oenighet i vissa frågor. Men när ministerrådet diskuterade och skulle
fatta beslut var det nästan alltid möjligt att kunna kompromissa och fatta beslut.
Men så började den
tidens Europeiska Gemenskap att utvidgas.
Storbritannien, Irland Danmark, Spanien
och Grekland blev medlemmar. Något senare Sverige, Österrike och Finland. Nu blev det svårare fatta beslut,
och det blev också svårare för den enskilde individen att känna samhörighet med
medborgarna i övriga medlemsländer.
Men gränsen överskreds definitivt med nästa stora
utvidgning efter Berlinmurens fall. Nu handlade det om de f.d. socialistländerna plus några till. EU har definitivt blivit
för stort för att den där gemenskapskänslan ska finnas kvar. Därför bör tills vidare inga fler länder tas
in och definitivt inte jätten Turkiet.
Turkiet har cirka 75 miljoner invånare och en relativt stor
folkökning. Snart skulle Turkiet vara EU-landet
med störst befolkning och därmed ha högst antal röster i beslut som grundas
på befolkningens storlek i respektive land. Vad kan det leda till?
Vi kan inte bortse från att Turkiet skiljer sig från övriga
EU-länder.
Känner sig turkar
verkligen som européer? (Jag bortser då från att större delen av Turkiet
faktiskt ligger i Asien).Finns det några europeiska värderingar, eller en europeisk värdegrund? Det talas om det i EU:s skolprojekt, och då ska sådant som demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet mellan könen lyftas fram.
Ingen tvekan om att
det finns allvarliga brister i allt detta i Turkiet.
Varför vill Sverige ha
in Turkiet i EU? Carl Bildt brukar säga ”av
strategiska skäl”. Jag har aldrig hört honom förklara, vad han menar med
det. Han kan mena att ett medlemskap skulle ge EU bättre möjligheter att få
inflytande i de kaukasiska länderna. Kanske också i andra muslimska länder, som
Turkiet har inflytande över. Att säga nej till Turkiet skulle då, enligt Bildt,
kunna innebära en förlorad chans få bra kontakter med den muslimska världen.
Men dylika strategiska synpunkter bör inte
vara vägledande för medlemskap i EU. I varje fall inte om målet är att
individen ska ha kvar en liten känsla av samhörighet med medborgare i andra
medlemsländer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar