SVT har i dagarna visat dokumentären ”Det finns bara en
Ingemar Johansson”. I den beskrevs kortfattat vad som kan vara Idrotts-Sveriges
värsta skandal: Diskningen av Ingemar i tungviktsfinalen i OS 1952 i Helsingfors. Han blev
för övrigt inte bara diskad; han fråntogs den silvermedalj han redan vunnit,
och den svenska lagledningen gav honom inget som helst stöd. Tvärtom – de bad
om ursäkt för hans passiva boxning.
Hur var detta möjligt?
En faktor var publiktrycket, som säkert påverkade domarna. Hela
publiken höll nämligen på Ingemars motståndare, amerikanen Ed Sanders. Det
hängde samman med att Ingemar vunnit på poäng över en finländare i semifinalen.
Nu ville alla att Ingemar skulle få stryk!
Publikens reaktion
berodde också på att det i våra grannländer åren efter andra världskriget
fanns kvar en misstro mot Sverige som sluppit kriget och hjälpt dem alldeles
för lite. Den negativa hållningen kom fram i publikreaktioner flera gånger. I internationella
friidrottstävlingar 1950 i Oslo buade publiken, så snart en svensk skulle
tävla. När Sverige spelade mot Västtyskland i en handbollsmatch i Köpenhamn i
mitten av 1950-talet, höll hela publiken på – Västtyskland. ”De föredrog sina forna
bödlar”, skrev en svensk tidning.
Den finska publikreaktionen 1952 sammanhängde även med att det
i Finland finns en negativ attityd till svenskar, som uppfattas som fega och
feminina. Den fördomen föreföll bekräftad genom Ingemars defensiva boxning.
För så boxades han
i början av sin karriär. Han avvaktade, backade, och när motståndaren anföll,
räknade han med att denne skulle blotta sig – och då kom högern.
Men det fungerade inte så bra i OS-finalen, eftersom även Ed
Sanders boxades defensivt… Ingemar blev syndabocken till publikens förtjusning.
Det kan tilläggas att Ingemars backande 1952 var ingenting
mot det backande som Muhammed Ali många gånger gjorde, utan någon som helst
reaktion från domarna.
Men hur kunde
Ingmar förlora den silvermedalj han redan vunnit?
Det är obegripligt också för mig, men en orsak var helt
enkelt att Ingmar gjort si g impopulär i både svenska och internationella
boxningskretsar. Han hade 1952 haft stora framgångar som amatörboxare och
blivit uttaget till ett Europa-lag, som skulle möta amerikanska boxare. Men
Ingemar vägrade att gå sin match, eftersom hans ena tumme blivit skadad. Han
visste redan att han skulle bli proffs och ville inte riskera att skadan skulle
förvärras. Alla övertalningsförsök misslyckades.
Kanske var det så att svenska boxningsförbundet hade velat
slippa ha honom i Helsingfors, men inte kunnat undvika att ta ut honom på grund
av hans meriter.Den svenska lagledningen kan ha fegat och gett efter för det finska publiktrycket.
Efter OS blev han proffs,
men det dröjde, innan han erkändes som en stor talang. Jag minns en recension i
en stockholmstidning av en match han vunnit. Journalisten ironiserar och
raljerar med Ingemars boxning och skriver bland annat att han saknar ”Tumbas
gåpåaranda”.
Det var nog tur att han inte hade den!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar