När jag på 1970-talet flyttade till Filipstad, var det
självklart att jag skulle bosätta mig där. Och så
tänkte de flesta nyanställda. I dag är läget annorlunda. Det har gått så långt
att när det största företaget rekryterar personal och har sökande, som inte bor
i kommunen, tycks man utgå från att de är blivande pendlare. Så företaget berättar om hur
lätt det är att ta sig till Filipstad från större orter i omgivningen. I
Hagfors, en annan gammal bruksort, sätter det stora företaget in extrabussar
för att transportera pendlare från Karlstad.
Men även med
pendlingsmöjligheter är det i dag svårt att få sökande till jobb som kräver
högre utbildning. Jag har i tidigare inlägg nämnt att ett apotek fått läggas
ned i Värmland på grund av omöjligheten att rekrytera farmaceutisk personal.
Denna förändring är
en del av glesbygdsproblematiken som blir allt värre. Inte nog
med att det är svårt att rekrytera viktig personal. Samtidigt minskar
befolkningen, eftersom ungdomar flyttar, och det föds allt färre barn. De äldre
utgör en allt större andel av befolkningen, och i framtiden bli svårt att hitta
vårdare till dem.
Många glesbygdskommuner
håller därför på att kollapsa, inte minst ekonomiskt: Den krympande
befolkningen, som till stor del består av pensionärer, ger inte de intäkter, som
behövs för att täcka utgifterna.
Men samtidigt finns
det i storstädernas förorter tusentals unga människor - just i del ålder,
som glesbygdskommunerna behöver. Tänk om det varit möjligt att få i varje fall
en del av dem att flytta och börja ett nytt liv på de orter, som behöver dem!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar