Den senaste Pisa-undersökningen
slog ned som en bomb och har framkallat en häftig debatt om bristerna i skolan -
och vad de beror på.
SR:s P1 har tagit upp situationen för barn med ”särskilda behov” och visar att de inte
får det stöd som de har rätt till. Hjälpen kan handla om att de regelbundet får
undervisning i mindre grupper, men rektorer hänvisar till att ”det inte finns
pengar”. I ett inslag i dag (9/12) framträdde både lärare och föräldrar och
vittnade om det kaos som kan utbryta i klasser, där det finns elever med särskilda
behov, som inte fått sitt lagstadgade stöd. Det kan leda till att – som en
förälder sa – ”ingen lär sig någonting.”
Om vi backar några
årtionden, så försökte skolor lösa detta problem genom att sätta elever med
problem att i särskilda klasser, s.k. observationsklasser,
som undervisades av speciallärare. Men
det stred mot en grundläggande tanke hos majoriteten av skolreformatorerna:
klassen borde hållas ihop. Att på något sätt nivågruppera elever efter
kunskaper stred mot jämlikhetstanken. ”Kvarsittning” (att elever får gå om en årskurs)
försvann. Eleven riskerade ju att förlora sina klasskamrater. Försvann gjorde
även observationsklasserna; i stället skulle hjälpen ges i den ordinarie
klassen. Men av någon anledning togs också speciallärarna bort! Därmed fanns
inte kompetenta lärare att ge hjälp. Jan Björklund har återinfört den utbildningen…
Enligt
samma radioprogram i P1 finns det i varje klass minst en elev med särskilda
behov.
Borde inte detta problem vara lika vanligt utanför Sverige? Men ändå
ligger Sverige i topp, när det gäller oordning och bråk i klassrummet! Visst
kunde det busas, när jag själv var elev, men jag är ganska säker på att det var
lugnare på den tiden. Det finns många
förklaringar på det.
Vilken är den viktigaste?
Det måste ha funnits elever ”med särskilda behov” även på
den tiden, men det kan inte ha varit många som fick hjälp.
Hur klarade de sig?
Är det något i samhällsutvecklingen, som leder till att fler
barn än förr får ADHD, autism eller andra syndrom?
Är det inte snarare så att det är lättare att upptäcka dessa
elever idag?
I varje fall tror
jag att oordning och kaos i dagens klassrum beror på mycket mer än att det
finns elever med särskilda behov.
Jag fick för cirka
två är sedan en beskrivning av en förskola i Spanien. Barnen arbetade i
grupper, som var ovanligt stora efter svenska förhållanden. Men det gick
alldeles utmärkt; där rådde ordning och reda.
Inte alls som hos oss!
Ett faktum är att det är lätt att få intrycket
att grundskolans fäder föredrog ett visst mått av oordning i klassrummet; att
ordning förknippades med kadaverdisciplin och ”Caligula-lärare”. (I Ingmar
Bergmans film ”Hets”, finns en skräcklärare, som eleverna gett namnet Caligula
efter den grymme romerske kejsaren) .
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar