Två helt olika partiledarval.

Två val av partiledare har förrättats de senaste dagarna. Först var det socialdemokraterna, som valde Stefan Löfvén. Eller rättare sagt, det var partistyrelsen som gjorde det i ett slutet rum, och hela processen utmärktes av hemlighetsmakeri.
Därefter återvalde Kristdemokraterna Göran Hägglund inför öppen ridå i en kamp mot utmanaren Mats Odell.
Stefan Löfvén bör ha goda förutsättningar att samla rörelsen. I sitt invigningstal talade han sig varm för höjda kvinnolöner och förklarade sig vara en feminist ”punkt och slut”. Det skorrade illa med tanke på att han som bas för Metall sagt nej en särskild låglönepott för underbetalda kvinnor.
Kärnkraften är ett annat problem för honom. Löfven vill ha den kvar tills vidare med tanke på industrins behov. Han har påpekat att den står för 50 procent av produktionen av el. Nu har han uppmanats att ”byta åsikt”. Det kravet är för mycket begärt. Kärnkraftvännerna i partiet kan begära att han följer partikongressens beslut om avveckling, men hans egen åsikt kan han få behålla, så länge han inte i handling revolterar mot partiets beslut.

KD går en oviss framtid till mötes. Göran Hägglund är visserligen omvald men inte med en helt övertygande majoritet. Han är onekligen populär, i varje fall populärare än partiet men har svårt dra till sig fler väljare. KD ligger stadigt under fyraprocentspärren och det är svårt att tro att det blir svårt kravla sig över den utan stödröstning från ”Broder 4 %.”