Nej, Obama kan knappast få fram sanningen om Raoul Wallenberg!

 

Obamas besök är över, och de flesta tycks vara nöjda. Själv är jag mycket förvånad över vad han skall ha sagt under sitt besök i Stockholms synagoga, nämligen att han skall göra allt för att få reda på sanningen om Raoul Wallenbergs öde.

Alla känner väl till att han räddade livet på tusentals judar i slutet av andra världskriget. De flesta vet att ryssarna tog honom, när de intagit Budapest. Men hur det gick till är något oklart.

   Först fick svenska ambassaden i Moskva beskedet att Raoul påträffats och ställts under sovjetiskt skydd. Det var ingen bluff. Men när han ville till det ryska högkvarteret blev han ”omhändertagen” och förd till det ökända Ljubljanskaja-fängelset i Moskva, där miljontals oskyldiga hamnat under Stalins skräckvälde.

   Men om detta fick svenska myndigheter ingenting veta – och tyvärr var regeringen inte alltför angelägen att få veta. Eftersom Moskva meddelat att Raoul ställts under dess beskydd, hade regeringen kunnat kräva att han skulle skickas hem till Sverige – men det gjorde den inte.

  I augusti 1947 (2,5 år efter det att ryssarna gett honom skydd) meddelade vice utrikesminister Vyshinskij att Raoul inte påträffats och att han förmodligen omkommit under slutstriderna i Ungern.  

  Vysjinskij var åklagare under de fasansfulla Moskvarättegångarna på 1930-talet, där Stalin såg till att topparna inom parti och stat dömdes till döden, anklagade för de mest otroliga brott. Vysjinskij brukade avsluta sin framställan med orden: ”Skjut de galna hundarna”.

Och skjutna blev de.

   Men när den svenske utrikesministern Östen Undén uppvaktades av en aktionsgrupp för Raoul, och sa sig tvivla på Vyshinskijs besked, blev Undén arg och sa: ”Tror ni att Vyshinskij ljuger?”

   Därefter hände inte mycket förrän italienska och senare tyska diplomater, som blivit krigsfångar i Sovjetunionen, började friges. Bland dem fanns flera som kommit i kontakt med Raoul. Nu blev det fart på regeringen, och äntligen krävde den, med stöd av bifogade vittnesmål från de f.d. fångarna, att Raoul skulle skickas hem.

   Först vägrade Moskva ta hänsyn till uttalanden från ”krigsförbrytare”, men till sist blev bevisen alltför starka. Dessutom hade Stalin dött och Nikita Chrustjev inlett viss avspänningspolitik. Men det dröjde till februari 1957, innan Moskvas erkännande kom: I förnyade undersökningar hade ett enda dokument påträffats ”som det finns grund betrakta som hänförande sig Raoul Wallenberg”. Enligt detta skulle Raoul ha avlidit natten mot 17 juli 1947 ”förmodligen till följd av en uppkommen hjärtinfarkt”. Men tyvärr hade läkaren, som skrivit rapporten, avlidit. Och den ansvarige ministern, Abakomov, hade arkebuserats för sin brottsliga verksamhet. Inte en enda levande person med kännedom om Wallenberg hade påträffats!

   Efter Sovjetunionens kollaps har både ryska och svenska forskare haft möjlighet titta i sovjetiska arkiv. Visst har det kommit fram nya uppgifter, men inga säkra bevis om att Raoul levde efter 17 juli. Men helt klart var att det 1957 fanns levande människor (inte minst fängelsepersonal) som kunnat berätta.

  Dödsorsaken, hjärtinfarkt, är inte övertygande. Raoul var bara 33 år.

Vad i all världen skulle Obama kunna göra? Prata med Putin i St Peterburg?

Dom har nog annat att prata om!

 Och om Putin kan och vill göra något, vill han säkert inte att Obama ska framstå som den som fått fram sanningen om Raouls öde.