Varför lades Glesbygdsverket ned?

Den 31 mars 2009 lades Glesbygdsverket i Östersund ned. Verksamheten överfördes till två nya myndigheter Tillväxtverket och Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser.Om allt gick enligt planerna flyttades två tredjedelar av Glesbygdsverkets verksamhet till Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser, som också ska ligga i Östersund.
Den resterande tredjedelen gick till den andra nya myndigheten, Tillväxtverket, som har sitt huvudkontor i Stockholm, men med lokalkontor i bland annat Östersund.
Därmed har glesbygds- och landsbygdsfrågorna splittrats på två myndigheter.

Men varför lades Glesbygdsverket ned?Det var under sina sista tio år föremål för kritik. Det hävdades att verket egentligen endast ägnade sig åt opinionsbildning och lobbyverksamhet, som inte passade för ett statligt verk. En annan synpunkt var att Glesbygdsverket egentligen inte hade något myndighetsansvar.

Visst bedrev glesbygdsverket opinionsbildning, men den var berättigad, eftersom politiker börjat försumma glesbygdens problem.
Men Glesbygdsverket bar inte ansvaret för sitt otillräckliga myndighetsansvar. Det är inte fel att säga att det ansvaret försvann, när regeringen upphörde bedriva regionalpolitik. Om det över huvud finns någon sådan idag, så äger den rum i arbetsmarknadsregionerna. Den verksamheten var Glesbygdsverket avskuret från.

Men hela tiden gjorde Glesglesbygdsverket viktiga insatser, inte minst i form av utredningar och analyser. Några exempel:

Glesbygdsverket bevakade skärgårsperspektivet. Skärgårdarnas och glesbygdernas problem liknar varandra. Glesbygdsverket tog fram flera EU-program för skärgårdarna.

I en analys om ”integration som kraft för regional utveckling” uppmärksammade Glesbygdsverket glesbygdskommunerna om möjligheten lindra problemen genom att försöka dra till sig invandrare:
”Ur ett regionalt utvecklingsperspektiv är integration av människor med utländsk bakgrund intressant, då dessa människor skulle kunna bidra till arbetskrafts- och kunskapsförsörjningen, till serviceunderlag, till skattebasen, till serviceutbudet, till branschbredden etc.” Det rådet har flera kommuner haft nytta av.

En rapport från glesbygdsverket om lärcentrastudier och deras betydelse blev uppmärksammad och ansågs värdefull;

Glesbygdsverket har gjort en analys av tillväxtmöjligheterna för småföretag i gles- och landsbygder.

Ibland har Glesbygdsverket gjort utspel, som har inneburit kritik mot annan verksamhet inom den offentliga sektorn:
År 2005 föreslog Glesbygdsverket att en av Sveriges Televisions nyhetsredaktioner skulle utlokaliseras från Stockholm och hänvisade till en rapport om att public serviceföretagen blir allt mer centraliserade:
”En omlokalisering av Rapports, Aktuellts eller SVT 24:s nyhetsredaktion skulle kunna bidra till höjd kvalitet och nya perspektiv i riksnyheterna”.
Verket hänvisade till en rapport från Granskningsnämnden där tre forskare kom fram till att public serviceföretagen på senare år blivit allt mer centraliserade.

Glesbygdsverket kritiserade Naturvårdsverkets förslag om enhetligt strandskydd i hela landet. Verket förordade i stället ”uppluckrade och differentierade regler som möjliggör strandnära bebyggelse i glesbygden”. ”Stockholms skärgårdsregler" borde inte gälla över allt.
Det yttrandet fick genomslagskraft.

Glesbygdsverket har även krävt stopp för nya stormarknader och påtalat att ”på kort tid har mer än 300 samhällen förlorat sin sista butik”. Enligt verket tror mer än hälften av Sveriges lanthandlare att deras butik inte finns kvar om fem år.

När regeringen delade in riket i 81 arbetsmarknadsregioner ansågs landsbygd och tätort vara "kompletterande områden". Därmed skulle ”betydelsen av en särskild gles- och landsbygdsdimension minska”. Det innebar att Sverige officiellt avskaffade gles- och landsbygdspolitiken.
Harry Westermark, arkitekt på Glesbygdsverkets analysenhet, bekräftar detta:
”Det finns ingen landsbygdspolitik i Sverige.” Därför finns det ej heller ”uttalat hur landsbygden ska bidra till regeringens vision om hållbara Sverige".

Glesbygdsverket drog sig inte för att kritisera regeringen. När myndigheten Valnämnden bildades, och regeringen (som så ofta skett!) struntade i att följa riksdagens upprepade beslut om att nya myndigheter inte bör lokaliseras till Stockholm, kom kritiken från glesbygdsverkets dåvarande generaldirektör. Regeringen motiverade sitt beslut lägga valnämnden i Stockholm med att de tjänstemän på Statistiska Centralbyrån som tidigare handlagt valfrågor inte ville flytta till Örebro. Generaldirektören genmälde att det inte var meningen att ”jobben skulle gå till stockholmare” utan att nyrekrytering skulle ske i Örebro.

Glesbygdsverket har verkat som en uppstickare, och dess upprepade kritik mot andra företrädare för staten vållade irritation. Det bidrog säkert till beslutet att lägga ned Glesbygdsverket. Men den nedlagda myndighetens agerande berodde helt enkelt på att den såg som sin uppgift att slå vakt om gles- och landsbygden intressen, som alltmer hamnat i bakgrunden.
Beslutet att tysta dess röst kan ses som ett led i den utvecklingen.