Den som försökt ta sig per bil ut ur en av våra storstäder vid 17.00-tiden en vardag håller säkert med om att det är jobbigt och kan ta tid. Bilen blir stående i köer, och luften fylls av. Det är lätt att förstå att storstäderna kräver mer pengar till investeringar, som de hoppas ska göra framkomligheten bättre: Stockholm klagar ständigt över den ofullbordade Norra Länken, och Göteborg måste ha ytterligare en förbindelse över Göta Älv.
Nu har jag hört klagomålen igen och kunde inte låta bli att tänka på en annan aspekt på hur pengarna till vägarna bör fördelas, nämligen utifrån i vilket skick våra befintliga vägar befinner sig
Om detta har Motormännens Riksförbund gjort en undersökning. Den organisationen har delat in landet i regioner och kontrollerat 8oo mil bilvägar och fått fram siffror för andelen underkända mil i respektive region.
Detaljer om regionindelningen och kriterier för att underkänna går säkert att finna på hemsidan http://www.motormannen.se
De i särklass sämsta vägarna fanns, inte helt oväntat, i region Norr, 74%.
Därefter var det ett hopp till Mittregionen med 55 % underkända mil.
Sydöst- och Västregionen befann sig i nästan samma situation, 39 resp. 38 % underkända vägmil. Mälardalens vägar förefaller vara bra. Där underkändes 28 %. Än bättre i Skåne, 17%
Hur var det då i Stockholm, som var en egen region?
Stockholms underkända vägar utgjorde 6%.
Mer än hälften av alla dödsolyckor sker på dåliga vägar.
Det är kanske inte alldeles självklart att väginvesteringarna i första hand ska göras i regioner, som har de bästa vägarna?
söndag 20 april 2008
onsdag 9 april 2008
Mackdöden igen!
Läs gärna ett tidigare inlägg från den 26 mars om mackdöden!
En artikel i Värmlands Folkblad 7 april visar på ett utmärkt sätt, vilka konsekvenser en nedlagd bensinmack kan få. Det gäller det lilla samhället Glava i Värmland, vars enda mack hotas av ”mackdöden.”
”Det har visat sig på andra orter där bensinmackar lagts ner att försäljningen i lanthandeln sjunkit med 30 procent. Sen har det som regel varit färdigt med den också.” Så säger Mats Nordeman, ordförande för Glava bygdekontor.
Men Glavaborna ger sig inte:
Bonden Robert Aronius har vänt sig till Jordbruksdepartementet för att diskutera mackdöden.”Den får nämligen till följd att folk börjar bunkra upp drivmedel och säkert fraktar hem mer än tillåtet, när de väl gör sig ärende till en centralt belägen bensinstation. Det problemet finns även i norra Värmland och överallt där mackar på landsbygden läggs ner.”
Än så länge kan bönderna tanka diesel i traktorerna vid macken i Glava, som en del av den service den upprätthåller. Föreståndaren, Kjell Johansson, är oumbärlig för bygden:
”Vet du vem vi ringer om vi halkar i diket på vintern eller om gräsklipparen stannar? Jo, Kjell. ”Han kommer. Liksom kunderna, för att få bilar och allt möjligt reparerat.”
Förtjänsten av bensin har försämrats från 35 öre litern till tio.
”Bensinbolagen ställer näst intill orimliga villkor, som också innebär alltför stora risker för mig. Det känns nästan som en taktisk manöver för att få lägga ner.”
Hydro är obevekligt. Alternativen är två: sälja eller riva.Kunderna är bekymrade. Sölve Larsson tycker att politikerna borde ta sitt ansvar istället för att låta landsbygden möta mackdöden. ”De borde klämma åt oljebolagen, inte låta dem härja fritt.”
Macken, med bilverkstan och butiken Ica intill samt pizzerian på andra sidan landsvägen, är navet i Glava. Träffpunkten. Livsnerven. Folkets klubblokal.
”Här samlas gubbarna innan de börjar jobba, andra kommer till under dagen och ibland har alla varit här en gång till på eftermiddagen”, berättar Christine Appelgren, en av fyra anställda hos Kjell Johansson. Rörmokaren sägs inte svara i telefon förrän kvart över sju, morgonkaffet med de andra hantverkarna är heligt.Var och en med egen mugg.
”De står här”, säger Christine och öppnar skåpet med årsabonnerade muggar. Huruvida disk ingår avslöjar hon inte. ”Lantbrevbäraren har också en mugg.”
Det är ingen överdrift att vägarna bär till macken.
Enligt VF fortsätter mackdöden på fler håll i Värmland. Och en del dödsdömda mackar är fullt lönsamma.
Det förefaller föreligga en samordnad aktion av bensinbolagen: Antalet mackar ska reduceras - till varje pris. Kanske ska minst 1000 bort.
Vad gör regeringen?
En artikel i Värmlands Folkblad 7 april visar på ett utmärkt sätt, vilka konsekvenser en nedlagd bensinmack kan få. Det gäller det lilla samhället Glava i Värmland, vars enda mack hotas av ”mackdöden.”
”Det har visat sig på andra orter där bensinmackar lagts ner att försäljningen i lanthandeln sjunkit med 30 procent. Sen har det som regel varit färdigt med den också.” Så säger Mats Nordeman, ordförande för Glava bygdekontor.
Men Glavaborna ger sig inte:
Bonden Robert Aronius har vänt sig till Jordbruksdepartementet för att diskutera mackdöden.”Den får nämligen till följd att folk börjar bunkra upp drivmedel och säkert fraktar hem mer än tillåtet, när de väl gör sig ärende till en centralt belägen bensinstation. Det problemet finns även i norra Värmland och överallt där mackar på landsbygden läggs ner.”
Än så länge kan bönderna tanka diesel i traktorerna vid macken i Glava, som en del av den service den upprätthåller. Föreståndaren, Kjell Johansson, är oumbärlig för bygden:
”Vet du vem vi ringer om vi halkar i diket på vintern eller om gräsklipparen stannar? Jo, Kjell. ”Han kommer. Liksom kunderna, för att få bilar och allt möjligt reparerat.”
Förtjänsten av bensin har försämrats från 35 öre litern till tio.
”Bensinbolagen ställer näst intill orimliga villkor, som också innebär alltför stora risker för mig. Det känns nästan som en taktisk manöver för att få lägga ner.”
Hydro är obevekligt. Alternativen är två: sälja eller riva.Kunderna är bekymrade. Sölve Larsson tycker att politikerna borde ta sitt ansvar istället för att låta landsbygden möta mackdöden. ”De borde klämma åt oljebolagen, inte låta dem härja fritt.”
Macken, med bilverkstan och butiken Ica intill samt pizzerian på andra sidan landsvägen, är navet i Glava. Träffpunkten. Livsnerven. Folkets klubblokal.
”Här samlas gubbarna innan de börjar jobba, andra kommer till under dagen och ibland har alla varit här en gång till på eftermiddagen”, berättar Christine Appelgren, en av fyra anställda hos Kjell Johansson. Rörmokaren sägs inte svara i telefon förrän kvart över sju, morgonkaffet med de andra hantverkarna är heligt.Var och en med egen mugg.
”De står här”, säger Christine och öppnar skåpet med årsabonnerade muggar. Huruvida disk ingår avslöjar hon inte. ”Lantbrevbäraren har också en mugg.”
Det är ingen överdrift att vägarna bär till macken.
Enligt VF fortsätter mackdöden på fler håll i Värmland. Och en del dödsdömda mackar är fullt lönsamma.
Det förefaller föreligga en samordnad aktion av bensinbolagen: Antalet mackar ska reduceras - till varje pris. Kanske ska minst 1000 bort.
Vad gör regeringen?
fredag 4 april 2008
Galenskaparna i skolan
Som gymnasielärare ville jag ibland ta reda på nya elevers kunskaper i ämnet. De fick några historiska namn och uppgiften att skriva vad de visste om dem. Några gånger valde jag Karl Marx, Martin Luther, Engelbrekt och Poltava.
Den som tror att historielärare bara sysslar med krig och kungar, blir besviken. Ytterst få elever visste något om slaget vid Poltava, Sveriges största militära nederlag. Ett betydligt vanligare svar var ”polsk kung.” Och marxismen hade inte nått 1990-talets elever, för Karl Marx var ganska okänd. Ett typiskt svar var ”amerikansk skådespelare.”
Lika illa gick det för Martin Luther. Ett svar löd ”vit missionär som hjälpte negrerna i Afrika”. Värst drabbades Engelbrekt, som nästan ingen kände till, och absolut ingen kunde placera i rätt århundrade. Namnet förknippades med lokala bilhandlare eller möbelaffärer.
Undersökningen är bara ett av många exempel på hur elever drabbats av förändringar i svensk skolpolitik. Att ge eleven kunskaper och färdigheter har blivit ett underordnad mål; viktigare är att fostra dem, ge dem vissa värderingar.
Flera skolministrar har gjort uttalanden som vittnar om kunskapsförakt:
”Vi har tröttnat på att eleverna matas med traditionellt kunskapsstoff. Eleverna borde jobba mer med kunskaper man kan få ute i verkligheten, t.ex om teknik, arbetslivet, samlevnad med människor. Det är inte kunskaper för akademiska finsmakare” (Lena Hjelm-Wallén) Skolan ägnar sig alldeles för mycket åt att ”smälla in teoretiska kunskaper” (Ingegärd Wernersson)
Genom att inkludera alltmer i kunskapsbegreppet blev det så vagt att det på en gång blir allting och ingenting.
Den kunskapsnegativa hållningen har även motiverats med att den höga kunskapsomsättningen gör kunskap meningslös. Det viktiga blir därför inte att kunna utan att kunna slå upp. Den tanken har ökat lavinartat genom internet.
Denna ideologi har hela tiden backats upp av frälsta universitetspedagoger. En av dem, Torbjörn Stockfelt har till och med hävdat att ”slötittande i TV är sannare och mer användbart än det man sliter med i skolan.”
När grundskolan blev sammanhållen genom hela högstadiet, försvann de yrkesinriktade ämnena. Skoltrötta elever skulle i stället klaras genom att kraven sänktes för alla. Teoretiska orienteringsämnen liksom språk och matematik reducerades kraftigt.
Läxor betraktades som en styggelse och försök gjordes förbjuda dem i grundskolan. Även betygen höll på att försvinna helt från grundskolan; de kunde ju få skolarbetet att inriktas på att ”meddela kunskaper och färdigheter”(en varning från en betygsutredning)
Skolreformerna ackompanjerades av djärva pedagogiska experiment, som ändå kunde haverera som direktmetoden i engelska, mängdläran i matte, dialogpedagogik.
I en försöksverksamhet på gymnasiet skulle TV-program ersätta lärarlektioner. I stället för lärobok användes tunna arbetshäften med uppgifter av typen ”stryk under ordet potatis och diskutera med din kamrat.”
Den som tror att historielärare bara sysslar med krig och kungar, blir besviken. Ytterst få elever visste något om slaget vid Poltava, Sveriges största militära nederlag. Ett betydligt vanligare svar var ”polsk kung.” Och marxismen hade inte nått 1990-talets elever, för Karl Marx var ganska okänd. Ett typiskt svar var ”amerikansk skådespelare.”
Lika illa gick det för Martin Luther. Ett svar löd ”vit missionär som hjälpte negrerna i Afrika”. Värst drabbades Engelbrekt, som nästan ingen kände till, och absolut ingen kunde placera i rätt århundrade. Namnet förknippades med lokala bilhandlare eller möbelaffärer.
Undersökningen är bara ett av många exempel på hur elever drabbats av förändringar i svensk skolpolitik. Att ge eleven kunskaper och färdigheter har blivit ett underordnad mål; viktigare är att fostra dem, ge dem vissa värderingar.
Flera skolministrar har gjort uttalanden som vittnar om kunskapsförakt:
”Vi har tröttnat på att eleverna matas med traditionellt kunskapsstoff. Eleverna borde jobba mer med kunskaper man kan få ute i verkligheten, t.ex om teknik, arbetslivet, samlevnad med människor. Det är inte kunskaper för akademiska finsmakare” (Lena Hjelm-Wallén) Skolan ägnar sig alldeles för mycket åt att ”smälla in teoretiska kunskaper” (Ingegärd Wernersson)
Genom att inkludera alltmer i kunskapsbegreppet blev det så vagt att det på en gång blir allting och ingenting.
Den kunskapsnegativa hållningen har även motiverats med att den höga kunskapsomsättningen gör kunskap meningslös. Det viktiga blir därför inte att kunna utan att kunna slå upp. Den tanken har ökat lavinartat genom internet.
Denna ideologi har hela tiden backats upp av frälsta universitetspedagoger. En av dem, Torbjörn Stockfelt har till och med hävdat att ”slötittande i TV är sannare och mer användbart än det man sliter med i skolan.”
När grundskolan blev sammanhållen genom hela högstadiet, försvann de yrkesinriktade ämnena. Skoltrötta elever skulle i stället klaras genom att kraven sänktes för alla. Teoretiska orienteringsämnen liksom språk och matematik reducerades kraftigt.
Läxor betraktades som en styggelse och försök gjordes förbjuda dem i grundskolan. Även betygen höll på att försvinna helt från grundskolan; de kunde ju få skolarbetet att inriktas på att ”meddela kunskaper och färdigheter”(en varning från en betygsutredning)
Skolreformerna ackompanjerades av djärva pedagogiska experiment, som ändå kunde haverera som direktmetoden i engelska, mängdläran i matte, dialogpedagogik.
I en försöksverksamhet på gymnasiet skulle TV-program ersätta lärarlektioner. I stället för lärobok användes tunna arbetshäften med uppgifter av typen ”stryk under ordet potatis och diskutera med din kamrat.”
Eleverna ansågs inte behöva läxor. Deltagande skolor tillsatte en grupp, som skulle utarbeta gemensamma elevprov, men som fick ge upp. Eleverna hade inte lärt sig något, och då gick det ej göra prov.
En annan reform har varit att slå samman skolämnen till block med motiveringen att ”verkligheten inte är systematiserad inom olika traditionella ämnesgränser.” Härigenom sparades lärartimmar, eftersom blocken inte fått ämnenas alla timmar.
En följd blev en osystematisk blandläsning utan sammanhang. ”Ge och na lästes blandat på det mest förbryllande sätt, främst i det en tid på 70-talet allenarådande läromedel i de ämnena som lystrade till byråkratförkortningen GENA. Ett kapitel om Skåne, nötkreatur och fotvård. Nästa om Värmland, granskogen och tänderna. Könsorganen, som alltid hade stort utrymme, behandlades kanske i Södermanland” (Göran Hägg)
Inriktning på det praktiska och konkreta kunde leda till att elever under lektioner om Bohuslän satt och klippte ut livsmedelsannonser om extrapris på fisk och klistrade in dem i sina arbetsböcker men aldrig fick reda på var Bohuslän ligger på kartan. På svensktimmarna härskade praktiska övningar som att fylla i postens blanketter eller telefonkatalogen. ”Det är faktiskt en kuslig upplevelse att idag läsa igenom tidens allenarådande läromedel i svenska för grundskolans högst och inse att man som lärare utan att protestera utsatt barnen för denna själsdödande parodi på undervisning.” (Göran Hägg)
Det visade sig snart att reformerna försämrat elevernas prestationer. Klagomålen om bristande matematikkunskaper hos studerande vid universitet och tekniska högskolor har varit legio. Vid en förfrågan till en institution i historia om studenternas möjligheter läsa litteratur på annat utländskt språk än engelska, blev svaret att visst är det närmast omöjligt. Men det största problemet är varken det eller att de har svårt att läsa på engelska. Det stora problemet är deras svårighet läsa litteratur på svenska. Vid en annan institution ställdes diagnostiska prov för de nya studenterna in: Resultaten var för deprimerande.
Vid dåvarande högskolan i Karlstad upptäcktes läs- och skrivsvårigheter hos studenter, som skulle bli lärare i – svenska!
En annan reform har varit att slå samman skolämnen till block med motiveringen att ”verkligheten inte är systematiserad inom olika traditionella ämnesgränser.” Härigenom sparades lärartimmar, eftersom blocken inte fått ämnenas alla timmar.
En följd blev en osystematisk blandläsning utan sammanhang. ”Ge och na lästes blandat på det mest förbryllande sätt, främst i det en tid på 70-talet allenarådande läromedel i de ämnena som lystrade till byråkratförkortningen GENA. Ett kapitel om Skåne, nötkreatur och fotvård. Nästa om Värmland, granskogen och tänderna. Könsorganen, som alltid hade stort utrymme, behandlades kanske i Södermanland” (Göran Hägg)
Inriktning på det praktiska och konkreta kunde leda till att elever under lektioner om Bohuslän satt och klippte ut livsmedelsannonser om extrapris på fisk och klistrade in dem i sina arbetsböcker men aldrig fick reda på var Bohuslän ligger på kartan. På svensktimmarna härskade praktiska övningar som att fylla i postens blanketter eller telefonkatalogen. ”Det är faktiskt en kuslig upplevelse att idag läsa igenom tidens allenarådande läromedel i svenska för grundskolans högst och inse att man som lärare utan att protestera utsatt barnen för denna själsdödande parodi på undervisning.” (Göran Hägg)
Det visade sig snart att reformerna försämrat elevernas prestationer. Klagomålen om bristande matematikkunskaper hos studerande vid universitet och tekniska högskolor har varit legio. Vid en förfrågan till en institution i historia om studenternas möjligheter läsa litteratur på annat utländskt språk än engelska, blev svaret att visst är det närmast omöjligt. Men det största problemet är varken det eller att de har svårt att läsa på engelska. Det stora problemet är deras svårighet läsa litteratur på svenska. Vid en annan institution ställdes diagnostiska prov för de nya studenterna in: Resultaten var för deprimerande.
Vid dåvarande högskolan i Karlstad upptäcktes läs- och skrivsvårigheter hos studenter, som skulle bli lärare i – svenska!
Skolpolitiken har naturligtvis även försämrat blivande lärares förkunskaper. På lång sikt är lösningen reformer av grundskola och gymnasium. Men vad göra för dem som redan påbörjat sin högskoleutbildning till lärare? Det givna svaret borde ha varit att förstärka utbildningen i de ämnen den blivande läraren skulle undervisa i.
Men hur otroligt det än förefaller – ansvariga politiker gjorde precis tvärtom, d.v.s. skar ner ytterligare på just ämnesutbildningen för att i stället förstärka den del som ägnas åt pedagogiska studier.
Hur detta kan drabba dagens elever i ungdomsskolan har uttryckts bäst av en luttrad svensklärare:
”En bilskollärare måste kunna köra bil. En simskollärare måste kunna simma.
Vilka krav bör ställas på en lärare i svenska?”
År 1991 sade Gunnel Wallquvist i ett tal i Svenska Akademin:
”Vår kulturförödande skolpolitik med programatisk historielöshet…och en allmän flumpedagogik har drabbat inte minst det viktigaste skolämnet av alla: kunskapen och färdigheten att behandla modersmålet… Det svenska skolprojektets sammanbrott är idag så gott som allmänt erkänt”
Men hon hade inte helt rätt: De som bar ansvaret för sammanbrottet (politiker, skolbyråkrater och universitetens pedagoger) har hela tiden förnekat det. I stället presenterade de styrda och snedvridna rapporter för att ske sken av bärkraft i de progressiva idéer man genomförde När det under 1980-talet visade sig att svenska elever låg i botten i naturvetenskapliga ämnen (”på u-landsnivå”) vid internationella jämförelser reagerade de ansvariga på ett likartat sätt. Sålunda vägrade Inger Marklund på SÖ länge att lämna ut resultaten. Sedermera har anhängare till svensk skolpolitik hävdat att dessa resultat varit ”missvisande”; det var nödvändigt göra vissa ”bearbetningar” och då blev det inte alls så illa
Allt enligt Karin Hadenius i doktorsavhandlingen Jämlikhet och frihet.
Det finns dock en pedagog som gripits av eftertankens kranka blekhet, fastän han är en av de huvudansvariga för skolreformerna: Torsten Husén. Han har berättat om gossen som i sin historielöshet kunde skriva att Drottning Kristina efter att ha abdikerat tog taxi till Centralen för att fortsätta med tåg till Rom.
Men han är ett undantag.
Skolpolitikens försvarare har inte nöjt sig med förnekanden; kritiker har fått utstå anklagelser om att vara reaktionära, ja till och med ”mot demokrati”!
Vidare för att vilja ha en ”pluggskola” med ”katalogkunskaper” och årtalsläsande.” Där finns endast ”ytkunskaper” inga ”djupkunskaper”
.När Ingegärd Wernerson talar om ”att smälla in teori”, Scherpdemonstrerade hon sin okunnighet. Teori kan inte smällas in. Den måste förstås. Och att tillägna sig en teori innebär förståelse av sammanhang, vilket kan vara nyttigt också för en minister. Lika okunniga är de betygskritiker som enbart förknippar betyg och prov med ytkunskaper.
Kvalificerade prov mäter alltid djupkunskaper.Går det ”smälla in” relativitetteorin och få högsta betyg i fysik?
Mitt högsta betyg för ett prov fick jag av en elev, som skällde ut mig. Hon sa ungefär ”här har man suttit och läst och kan allt och så kommer man till provet och måste tänka själv”
Hans-Åke Scherp, pedagog vid universitetet i Karlstad är ett utmärkt exempel på reaktionerna när den egna tron ifrågasätts. Nu handlar det om att bemöta Jan Björklund, som i sin egenskap av skolminister har möjlighet att gå från ord till handling. Och det är ett oroande hot för pedagoger och gamla skolbyråkrater. Och naturligtvis tillskriver Scharp i en debattartikel i Svenska Dagbladet Björklund åsikter denne inte har. Enligt Scherp står Björklund för
extrem katederundervisning hård disciplin och utantilläxor
Fram manas bilden av läraren med öknamnet ”Caligula” i Ingmar Bergmansfilm ”Hets” och med Stig Järrel som tyrannen.
Enligt Scherp ska skolan i dag ”utbilda initiativrika, kreativa, ansvarstagande medborgare”. Det har stått på programmet – i 50 år! Borde det inte ha gett resultat?
Vad i övrigt sägs om ”pedagogiska forskningsresultat” imponerar inte. De tongångarna har också hörts.
I 50 år.
Länk till Scherp: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_1006953.svd
Skolans Galenskapare
Som gymnasielärare ville jag ibland ta reda på nya elevers kunskaper i ämnet. De fick några historiska namn och uppgiften att skriva vad de visste om dem. Några gånger valde jag Karl Marx, Martin Luther, Engelbrekt och Poltava.
Den som tror att historielärare bara sysslar med krig och kungar, blir besviken. Ytterst få elever visste något om slaget vid Poltava, Sveriges största militära nederlag. Ett betydligt vanligare svar var ”polsk kung.” Och marxismen hade inte nått 1990-talets elever, för Karl Marx var ganska okänd. Ett typiskt svar var ”amerikansk skådespelare.”
Lika illa gick det för Martin Luther. Ett svar löd ”vit missionär som hjälpte negrerna i Afrika”. Värst drabbades Engelbrekt, som nästan ingen kände till, och absolut ingen kunde placera i rätt århundrade. Namnet förknippades med lokala bilhandlare eller möbelaffärer.
Undersökningen är bara ett av många exempel på hur elever drabbats av förändringar i svensk skolpolitik. Att ge eleven kunskaper och färdigheter har blivit ett underordnat mål; viktigare är att fostra dem, ge dem vissa värderingar.
Flera skolministrar har gjort uttalanden som vittnar om kunskapsförakt:
”Vi har tröttnat på att eleverna matas med traditionellt kunskapsstoff. Eleverna borde jobba mer med kunskaper man kan få ute i verkligheten, t.ex. om teknik, arbetslivet, samlevnad med människor. Det är inte kunskaper för akademiska finsmakare” (Lena Hjelm-Wallén) Skolan ägnar sig alldeles för mycket åt att ”smälla in teoretiska kunskaper” (Ingegärd Wernersson)
Genom att inkludera alltmer i kunskapsbegreppet blev det så vagt att det på en gång blev allting och ingenting.
Den kunskapsnegativa hållningen har även motiverats med att den höga kunskapsomsättningen gör kunskap meningslös. Det viktiga blir därför inte att kunna utan att kunna slå upp. Den tanken har ökat lavinartat genom internet.
Denna ideologi har hela tiden backats upp av frälsta universitetspedagoger. En av dem,Torbjörn Stockfelt, har till och med hävdat att ”slötittande i TV är sannare och mer användbart än det man sliter med i skolan.”
När grundskolan blev sammanhållen genom hela högstadiet, försvann de yrkesinriktade ämnena. Skoltrötta elever skulle i stället klaras genom att kraven sänktes för alla. Teoretiska orienteringsämnen liksom språk och matematik reducerades kraftigt.
Läxor betraktades som en styggelse och försök gjordes förbjuda dem i grundskolan. Även betygen höll på att försvinna helt från grundskolan; de kunde ju få skolarbetet att inriktas på att ”meddela kunskaper och färdigheter”(en varning från en betygsutredning)
Skolreformerna ackompanjerades av djärva pedagogiska experiment, som ändå kunde haverera som direktmetoden i engelska, mängdläran i matte, dialogpedagogik.
I en försöksverksamhet på gymnasiet skulle TV-program ersätta lärarlektioner. I stället för lärobok användes tunna arbetshäften med uppgifter av typen ”stryk under ordet potatis och diskutera med din kamrat.” Eleverna ansågs inte behöva läxor. Deltagande skolor tillsatte en grupp, som skulle utarbeta gemensamma elevprov, men som fick ge upp. Eleverna hade inte lärt sig något, och då gick det ej göra prov.
En annan reform har varit att slå samman skolämnen till block med motiveringen att ”verkligheten inte är systematiserad inom olika traditionella ämnesgränser.” Härigenom sparades lärartimmar, eftersom blocken inte fått ämnenas alla timmar.
"En följd blev en osystematisk blandläsning utan sammanhang. Ge och na lästes blandat på det mest förbryllande sätt, främst i det en tid på 70-talet allenarådande läromedel i de ämnena som lystrade till byråkratförkortningen GENA. Ett kapitel om Skåne, nötkreatur och fotvård. Nästa om Värmland, granskogen och tänderna. Könsorganen, som alltid hade stort utrymme, behandlades kanske i Södermanland” (Göran Hägg)
Inriktningen på det praktiska och konkreta kunde leda till att eleverna vid studium av Bohuslän ägnade sig åt att klippa ut fiskannonser och klistra in dem i en arbetsbok men aldrig fick veta var Bohuslän ligger. På svensktimmarna härskade praktiska övningar som att fylla i postens blanketter eller telefonkatalogen. ”Det är faktiskt en kuslig upplevelse att idag läsa igenom tidens allenarådande läromedel i svenska för grundskolans högstadium och inse att man som lärare utan att protestera utsatt barnen för denna själsdödande parodi på undervisning” (Göran Hägg)
Det visade sig snart att reformerna försämrat elevernas prestationer. Klagomålen om bristande matematikkunskaper hos studerande vid universitet och tekniska högskolor har varit legio. Vid en förfrågan till en institution i historia om studenternas möjligheter läsa litteratur på annat utländskt språk än engelska, blev svaret att visst är det närmast omöjligt. Men det största problemet är varken det eller att de har svårt att läsa på engelska. Det stora problemet är deras svårighet läsa litteratur på svenska. Vid en annan institution ställdes diagnostiska prov för de nya studenterna in: Resultaten var för deprimerande.
Vid dåvarande högskolan i Karlstad upptäcktes läs- och skrivsvårigheter hos studenter, som skulle bli lärare- i – svenska!
Skolpolitiken har naturligtvis även försämrat blivande lärares förkunskaper. På lång sikt är enda lösningen reformer av grundskola och gymnasium. Men vad göra för dem som redan påbörjat sin högskoleutbildning till lärare? Det givna svaret borde ha varit att förstärka utbildningen i de ämnen den blivande läraren skulle undervisa i.
Men hur otroligt det än förefaller – ansvariga politiker gjorde precis tvärtom, d.v.s. skar ner ytterligare på just ämnesutbildningen för att i stället förstärka den del som ägnas åt pedagogiska studier.
Hur detta kan drabba dagens elever i ungdomsskolan har uttryckts bäst av en luttrad svensklärare:
”En bilskollärare måste kunna köra bil. En simskollärare måste kunna simma.
Vilka krav bör ställas på en lärare i svenska?”
År 1991 sade Gunnel Wallquvist i ett tal i Svenska Akademin: ”vår kulturförödande skolpolitik med programmatisk historielöshet…och en allmän flumpedagogik har drabbat inte minst det viktigaste skolämnet av alla: kunskapen och färdigheten att behandla modersmålet… Det svenska skolprojektets sammanbrott är idag så gott som allmänt erkänt”
Men hon hade inte helt rätt: De som bar ansvaret för sammanbrottet (politiker, skolbyråkrater och universitetens pedagoger) har hela tiden förnekat det. I stället presenterade de styrda och snedvridna rapporter för att ge sken av bärkraft i de progressiva idéer man genomförde. När det under 1980-talet visade sig att svenska elever låg i botten i naturvetenskapliga ämnen (”på u-landsnivå”) vid internationella jämförelser reagerade de ansvariga på ett likartat sätt. Sålunda vägrade Inger Marklund på SÖ länge att lämna ut resultaten. Sedermera har anhängare till svensk skolpolitik hävdat att dessa resultat varit ”missvisande”; det var nödvändigt göra vissa ”bearbetningar” och då blev det inte alls så illa.
(Allt enligt Karin Hadenius i doktorsavhandlingen Jämlikhet och frihet).
Det finns dock en pedagog som gripits av eftertankens kranka blekhet, fastän han är en av de huvudansvariga för skolreformerna: Torsten Husén. Han har berättat om gossen som i sin historielöshet kunde tro att Drottning Kristina efter att ha abdikerat tog taxi till Centralen för att fortsätta med tåg till Rom.
Men han är ett undantag.
Skolpolitikens försvarare har inte nöjt sig med förnekande; kritiker har fått utstå anklagelser om att vara reaktionära, ja till och med ”mot demokrati”! Vidare för att förorda en ”pluggskola” med ”katalogkunskaper” och "årtalsläsande.” Där finns endast ”ytkunskaper” inga ”djupkunskaper.”
När Ingegärd Wernerson talade om ”att smälla in teori”, demonstrerade hon sin okunnighet. Teori kan inte smällas in. Den måste förstås. Och att tillägna sig en teori innebär förståelse av sammanhang, vilket kan vara nyttigt också för en minister. Lika okunniga är de betygskritiker som enbart förknippar betyg och prov med ytkunskaper.
Kvalificerade prov mäter alltid djupkunskaper. Går det ”smälla in” relativitetsteorin och få högsta betyg i fysik?
Mitt högsta betyg för ett prov fick jag av en elev, som skällde ut mig. Hon sa ungefär ”här har man suttit och läst och kan allt, och så kommer man till provet och måste tänka själv”
Hans-Åke Scherp, pedagog vid universitetet i Karlstad, är ett utmärkt exempel på reaktionerna, när den egna tron ifrågasätts. Nu handlar det om att bemöta Jan Björklund, som i sin egenskap av skolminister har möjlighet att gå från ord till handling. Och det är ett oroande hot för pedagoger och gamla skolbyråkrater.
Och naturligtvis tillskriver Scharp (i en debattartikel i Svenska Dagbladet) Björklund åsikter denne inte har. Björklund framstår som anhängare av : extrem katederundervisning, hård disciplin och utantilläxor
Fram manas bilden av läraren med öknamnet ”Caligula” i Ingmar Bergmans film ”Hets” med Stig Järrel som tyrannen.
Enligt Scherp ska skolan i dag ”utbilda initiativrika, kreativa, ansvarstagande medborgare”.
Det har stått på programmet – i 50 år! Borde det inte ha gett resultat?
Vad i övrigt sägs om ”pedagogiska forskningsresultat” imponerar inte. De tongångarna har också hörts.
I 50 år.
Till Scherps artikel i SvD: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_1006953.svd
Den som tror att historielärare bara sysslar med krig och kungar, blir besviken. Ytterst få elever visste något om slaget vid Poltava, Sveriges största militära nederlag. Ett betydligt vanligare svar var ”polsk kung.” Och marxismen hade inte nått 1990-talets elever, för Karl Marx var ganska okänd. Ett typiskt svar var ”amerikansk skådespelare.”
Lika illa gick det för Martin Luther. Ett svar löd ”vit missionär som hjälpte negrerna i Afrika”. Värst drabbades Engelbrekt, som nästan ingen kände till, och absolut ingen kunde placera i rätt århundrade. Namnet förknippades med lokala bilhandlare eller möbelaffärer.
Undersökningen är bara ett av många exempel på hur elever drabbats av förändringar i svensk skolpolitik. Att ge eleven kunskaper och färdigheter har blivit ett underordnat mål; viktigare är att fostra dem, ge dem vissa värderingar.
Flera skolministrar har gjort uttalanden som vittnar om kunskapsförakt:
”Vi har tröttnat på att eleverna matas med traditionellt kunskapsstoff. Eleverna borde jobba mer med kunskaper man kan få ute i verkligheten, t.ex. om teknik, arbetslivet, samlevnad med människor. Det är inte kunskaper för akademiska finsmakare” (Lena Hjelm-Wallén) Skolan ägnar sig alldeles för mycket åt att ”smälla in teoretiska kunskaper” (Ingegärd Wernersson)
Genom att inkludera alltmer i kunskapsbegreppet blev det så vagt att det på en gång blev allting och ingenting.
Den kunskapsnegativa hållningen har även motiverats med att den höga kunskapsomsättningen gör kunskap meningslös. Det viktiga blir därför inte att kunna utan att kunna slå upp. Den tanken har ökat lavinartat genom internet.
Denna ideologi har hela tiden backats upp av frälsta universitetspedagoger. En av dem,Torbjörn Stockfelt, har till och med hävdat att ”slötittande i TV är sannare och mer användbart än det man sliter med i skolan.”
När grundskolan blev sammanhållen genom hela högstadiet, försvann de yrkesinriktade ämnena. Skoltrötta elever skulle i stället klaras genom att kraven sänktes för alla. Teoretiska orienteringsämnen liksom språk och matematik reducerades kraftigt.
Läxor betraktades som en styggelse och försök gjordes förbjuda dem i grundskolan. Även betygen höll på att försvinna helt från grundskolan; de kunde ju få skolarbetet att inriktas på att ”meddela kunskaper och färdigheter”(en varning från en betygsutredning)
Skolreformerna ackompanjerades av djärva pedagogiska experiment, som ändå kunde haverera som direktmetoden i engelska, mängdläran i matte, dialogpedagogik.
I en försöksverksamhet på gymnasiet skulle TV-program ersätta lärarlektioner. I stället för lärobok användes tunna arbetshäften med uppgifter av typen ”stryk under ordet potatis och diskutera med din kamrat.” Eleverna ansågs inte behöva läxor. Deltagande skolor tillsatte en grupp, som skulle utarbeta gemensamma elevprov, men som fick ge upp. Eleverna hade inte lärt sig något, och då gick det ej göra prov.
En annan reform har varit att slå samman skolämnen till block med motiveringen att ”verkligheten inte är systematiserad inom olika traditionella ämnesgränser.” Härigenom sparades lärartimmar, eftersom blocken inte fått ämnenas alla timmar.
"En följd blev en osystematisk blandläsning utan sammanhang. Ge och na lästes blandat på det mest förbryllande sätt, främst i det en tid på 70-talet allenarådande läromedel i de ämnena som lystrade till byråkratförkortningen GENA. Ett kapitel om Skåne, nötkreatur och fotvård. Nästa om Värmland, granskogen och tänderna. Könsorganen, som alltid hade stort utrymme, behandlades kanske i Södermanland” (Göran Hägg)
Inriktningen på det praktiska och konkreta kunde leda till att eleverna vid studium av Bohuslän ägnade sig åt att klippa ut fiskannonser och klistra in dem i en arbetsbok men aldrig fick veta var Bohuslän ligger. På svensktimmarna härskade praktiska övningar som att fylla i postens blanketter eller telefonkatalogen. ”Det är faktiskt en kuslig upplevelse att idag läsa igenom tidens allenarådande läromedel i svenska för grundskolans högstadium och inse att man som lärare utan att protestera utsatt barnen för denna själsdödande parodi på undervisning” (Göran Hägg)
Det visade sig snart att reformerna försämrat elevernas prestationer. Klagomålen om bristande matematikkunskaper hos studerande vid universitet och tekniska högskolor har varit legio. Vid en förfrågan till en institution i historia om studenternas möjligheter läsa litteratur på annat utländskt språk än engelska, blev svaret att visst är det närmast omöjligt. Men det största problemet är varken det eller att de har svårt att läsa på engelska. Det stora problemet är deras svårighet läsa litteratur på svenska. Vid en annan institution ställdes diagnostiska prov för de nya studenterna in: Resultaten var för deprimerande.
Vid dåvarande högskolan i Karlstad upptäcktes läs- och skrivsvårigheter hos studenter, som skulle bli lärare- i – svenska!
Skolpolitiken har naturligtvis även försämrat blivande lärares förkunskaper. På lång sikt är enda lösningen reformer av grundskola och gymnasium. Men vad göra för dem som redan påbörjat sin högskoleutbildning till lärare? Det givna svaret borde ha varit att förstärka utbildningen i de ämnen den blivande läraren skulle undervisa i.
Men hur otroligt det än förefaller – ansvariga politiker gjorde precis tvärtom, d.v.s. skar ner ytterligare på just ämnesutbildningen för att i stället förstärka den del som ägnas åt pedagogiska studier.
Hur detta kan drabba dagens elever i ungdomsskolan har uttryckts bäst av en luttrad svensklärare:
”En bilskollärare måste kunna köra bil. En simskollärare måste kunna simma.
Vilka krav bör ställas på en lärare i svenska?”
År 1991 sade Gunnel Wallquvist i ett tal i Svenska Akademin: ”vår kulturförödande skolpolitik med programmatisk historielöshet…och en allmän flumpedagogik har drabbat inte minst det viktigaste skolämnet av alla: kunskapen och färdigheten att behandla modersmålet… Det svenska skolprojektets sammanbrott är idag så gott som allmänt erkänt”
Men hon hade inte helt rätt: De som bar ansvaret för sammanbrottet (politiker, skolbyråkrater och universitetens pedagoger) har hela tiden förnekat det. I stället presenterade de styrda och snedvridna rapporter för att ge sken av bärkraft i de progressiva idéer man genomförde. När det under 1980-talet visade sig att svenska elever låg i botten i naturvetenskapliga ämnen (”på u-landsnivå”) vid internationella jämförelser reagerade de ansvariga på ett likartat sätt. Sålunda vägrade Inger Marklund på SÖ länge att lämna ut resultaten. Sedermera har anhängare till svensk skolpolitik hävdat att dessa resultat varit ”missvisande”; det var nödvändigt göra vissa ”bearbetningar” och då blev det inte alls så illa.
(Allt enligt Karin Hadenius i doktorsavhandlingen Jämlikhet och frihet).
Det finns dock en pedagog som gripits av eftertankens kranka blekhet, fastän han är en av de huvudansvariga för skolreformerna: Torsten Husén. Han har berättat om gossen som i sin historielöshet kunde tro att Drottning Kristina efter att ha abdikerat tog taxi till Centralen för att fortsätta med tåg till Rom.
Men han är ett undantag.
Skolpolitikens försvarare har inte nöjt sig med förnekande; kritiker har fått utstå anklagelser om att vara reaktionära, ja till och med ”mot demokrati”! Vidare för att förorda en ”pluggskola” med ”katalogkunskaper” och "årtalsläsande.” Där finns endast ”ytkunskaper” inga ”djupkunskaper.”
När Ingegärd Wernerson talade om ”att smälla in teori”, demonstrerade hon sin okunnighet. Teori kan inte smällas in. Den måste förstås. Och att tillägna sig en teori innebär förståelse av sammanhang, vilket kan vara nyttigt också för en minister. Lika okunniga är de betygskritiker som enbart förknippar betyg och prov med ytkunskaper.
Kvalificerade prov mäter alltid djupkunskaper. Går det ”smälla in” relativitetsteorin och få högsta betyg i fysik?
Mitt högsta betyg för ett prov fick jag av en elev, som skällde ut mig. Hon sa ungefär ”här har man suttit och läst och kan allt, och så kommer man till provet och måste tänka själv”
Hans-Åke Scherp, pedagog vid universitetet i Karlstad, är ett utmärkt exempel på reaktionerna, när den egna tron ifrågasätts. Nu handlar det om att bemöta Jan Björklund, som i sin egenskap av skolminister har möjlighet att gå från ord till handling. Och det är ett oroande hot för pedagoger och gamla skolbyråkrater.
Och naturligtvis tillskriver Scharp (i en debattartikel i Svenska Dagbladet) Björklund åsikter denne inte har. Björklund framstår som anhängare av : extrem katederundervisning, hård disciplin och utantilläxor
Fram manas bilden av läraren med öknamnet ”Caligula” i Ingmar Bergmans film ”Hets” med Stig Järrel som tyrannen.
Enligt Scherp ska skolan i dag ”utbilda initiativrika, kreativa, ansvarstagande medborgare”.
Det har stått på programmet – i 50 år! Borde det inte ha gett resultat?
Vad i övrigt sägs om ”pedagogiska forskningsresultat” imponerar inte. De tongångarna har också hörts.
I 50 år.
Till Scherps artikel i SvD: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_1006953.svd
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
