måndag 31 oktober 2011

Förvandlas arabvåren till kall vinter?

Den arabiska våren (revolterna i Tunisien, Libyen och Egypten) betraktas som starten för en ny epok i Arabvärldens historia. Likt revolutionerna år 1848 har upproren spridit sig från land till land. Tunisien kunde snabbt göra sig av med sin envåldshärskare, vilket inspirerade grannländerna. Där tog det längre tid få diktatorerna på fall. I Libyen krävdes ett blodigt krig och stöd från Nato.

Tunisien fick även förtryckta i Jemen och Syrien att resa sig. Men makthavarna där har svarat med en brutalitet, som måste betraktas som brott mot mänskligheten.

Tyvärr finns en uppenbar risk att den optimism som revolterna i dessa länder framkallat kan efterträdas av besvikelse. Revolutionerna kan råka ut för bakslag. Så var det 1848. ”Revolutionerna kom av sig.”
Tunisien har hållig landets första demokratiska val. Ett islamistiskt parti fick över 40 % av rösterna. Partiledaren säger sig ha Turkiet som förebild, men många tvivlar. Iran kan tas som ett exempel på hur det kan gå. Där trodde bedömare i väst att Khomeini skulle införa en form av demokrati. Verkligheten blev annorlunda. Oroande är också att islamister i Tunisien gett sig på moskéer, anklagande dem för att inte ha varit tillräckligt renläriga. Det bör också påpekas att av de tre revolterande arabländerna är Tunisien det mest liberala.

Libyen har just avslutat ett blodigt krig, som ledde till att diktatorn dödades. Redan har ordföranden i övergångsrådet offentligt sagt att den nya författningen måste bygga på sharialagarna.
Det finns många skäl till att känna viss pessimism över utvecklingen. Libyen är ett utpräglat klansamhälle, där individen i första hand känner lojalitet gentemot den egna klanen. Landet är också en konstgjord konstruktion, ett resultat av västerländsk imperialism. Så det finns flera skäl till att få människor i första hand känner sig som libyer. De kunde vara eniga i kampen mot Khadafi, men nu är han borta.

I Egypten är visserligen Mubarak störtad och åtalad, men landet styrs av ett militärråd, och kommer det verkligen lämna från sig makten? Det finns många oroanden tecken på att så inte blir fallet, liksom att militärens intresse för demokratins regler tycks vara liten. Yttrande- och tryckfriheten har begränsats. Flera bloggare har hamnat i fängelse liksom en åtalad som protesterat mot dödsskjutningarna av kopter. De är en kristen minoritet, som försökte genomföra en fredlig demonstration, men militärenn öppnade eld mot dem, och sedan gav media (framför allt tv) en helt lögnaktig bild av det som hänt.

I det kommande valet blir säkert muslimska ”Broderskapsrörelsen” största partiet. Partiet var förbjudet under Mubarak men har haft kvar sin organisation, en stor fördel inför valet. Partiet är populärt just för att medlemmar varit förföljda under lång tid.
Kommer verkligen Broderskapsrörelsen att respektera demokratiska fri- och rättigheter, om partiet tar makten? Det är tveksamt. Redan har kvinnor vittnat om att deras situation blivit sämre än på Mubaraks tid! Okända män har gett sig på dem och kritiserat dem för att vara alltför västerländskt klädda.

Det var ungdomar som tog initiativ till den arabiska våren. Hur reagerar de om de blir bortdribblade?
Kanske är de enda hoppet att Arabvåren inte förvandlas till kall vinter.

Är Sofia Arkelsten historielös?

På nytt blåser det kring moderaternas partisekretare, Sofia Arkelsten. Förra gången handlade det om hennes benägenhet tacka ja till bjudresor från företag och organisationer och därmed riskera att ta intryck och gynna den som bjudit på kalaset.
Eftersom de flesta riksdagsledamöter accepterat liknande uppvaktningar, var det något märkligt att just Arkelsten blev så häftigt kritiserad.
Denna gång handlar det om några ord i moderaternas nya idéprogram, som Arkelsten varit med om att utforma, men som hon blivit ensam syndabock för.
Det står så här:

”Kampen för rättvisa har också historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för rättsstat…”

Nu menar upprörda kritiker att Arkelsten saknar kunskap i historia, eftersom moderaterna var motståndare till allmän rösträtt och också dessutom accepterade Sydafrikas apartheid.

Moderater har försvarat henne genom att påpeka att det var Arvid Lindman som fick riksdagen att säga ja till allmän rösträtt för män.

Men visst har kritikerna rätt i att moderatpartiets föregångare länge var motståndare till allmän rösträtt.
Jarl Hjalmarsson, partiledare i Högerpartiet på 1950-talet, sa en gång att orsaken till att det talas så mycket om Högerns gamla synder är att ”vi inte har några nya”.

Anklagelsen om att moderaterna skulle ha accepterat apartheid är något överdriven. Det handlade snarare om skepticism mot handelsbojkott som bästa sätt bekämpa regimen i Sydafrika.

Men säkert har Arkelsten dåliga kunskaper i historia. Det är hon inte ensam om. 29 oktober hävdade Konflikt (Radions P1) att Per-Albin Hansson var statsminister i den första socialdemokratiska regeringen. Det var han inte. Förste statsminister var Hjalmar Branting.

söndag 30 oktober 2011

Stockholmsdominansen fortsätter hos Moderaterna.

Under moderaternas partistämma uppstod visst missnöje med att ingen utlandsfödd moderat valdes in i partistyrelsen. Det är möjligt att ha olika åsikter om det, men här skall endast göras en kommentar. Det fanns en utlandsfödd kandidat till styrelsen, en man som representerade Stockholms län. Att han kom från just detlänet är av visst intresse. Stockholmsdominansen hos moderaterna är nämligen mycket stor. Det sitter stockholmare på alla höga poster. Den traditionen tycks partiet vilja fortsätta, när det är dags för utlandsfödda att komma in i partistyrelsen.

fredag 21 oktober 2011

Blir glesbygden en egen underklass?

Telia håller på att avveckla det fasta telenätet i delar av Sverige. Där får man i framtiden klara sig med mobilen, vars nät täcker tillräckligt bra. Enligt Telia.
Men verkligheten ser annorlunda ut.

Naturligtvis är det glesbygden som drabbas. Där mobiltäckningen verkligen fungerar, d.v.s i storstäderna är det inte tal om att avveckla det fasta nätet. Och avvecklade orter har redan råkat illa ut.
I Blomhöjden och flera andra fjällbyar i Jämtland har man periodvis inte ens kunnat ringa 112. I Klimpfjäll i Västerbotten var 200 abonnenter utan möjlighet att ringa under en hel vecka denna sommar. I flera byar i Pajala måste flera invånare ta bilen och åka en halv mil för att få täckning med mobilen.
Funktionshindrade kan ej längre använda texttelefoner, när det fasta telenätet monteras ned och ersätts med mobilt. Deras möjligheter att kommunicera minskar därmed dramatiskt. Trygghetslarm för gamla, som bor kvar hemma, riskerar att inte fungera precis när det behövs.

Det är totalt 50.000 hushåll som blir av med sina fasta telefoner.
It-ministern Anna-Karin Hatt försvarar regeringen med att Sverige ligger långt fram vad gäller bredbandsutbyggnad för mobiltäckning.
Så säger alltså centerpartiets nya minister. En olycklig start, om centerpartiet fortfarande anser sig företräda glesbygdens intressen!

Telia har inte utövat självkritik. Tvärtom fortsätter projektet avveckling av fast telefoni, och en av de ansvariga på Telia, Karin Nordlund, har sagt att ”man bör kanske tänka på var man bosätter sig”.
Vem minns inte med saknad gamla televerket, som verkligen verkade för att slå vakt om att telenätet fungerade i hela riket!

Om detta har i DN Debatt Sven-Erik Bucht och Lennart Holmlund skrivit en debattartikel. Ett citat:
”Vägar, järnvägar, tv- och radiosändningar, skolor, sjukvård och annan samhällelig service har alltid byggts ut med principen att hela Sverige ska leva på samma villkor, och med samma utvecklingsmöjligheter. Det har gällt enskilda individer och enskilda företag. Den nya kommunikationstekniken baserad på bredbandsutbyggnad, it-infrastruktur med hög överföringskapacitet, blir allt viktigare för att kunna bedriva snart sagt vilken verksamhet som helst. För dem som bor i glesbygd är detta än mer angeläget.”
De påpekar också:
”Kan någon föreställa sig tonläget om Telias agerande hade slagit mot Stockholm, Göteborg eller Malmö. Tänk om ett fåtal boende i Vasastan, i Örgryte eller Nya Bellevue plötsligt hade saknat möjligheter att ringa efter att Telia avskaffat den fasta telefonin. Löpsedlar, förstasidor, tv-nyheter, utskottsförhör, riksdagsdebatter och snabbt förslag och lag”.

De avslutar så här:
”Telia säger upp förvaltningen av det nät vi alla har varit med och betalat. Får det fortgå kommer de svarta hålen att sprida sig och Sverige kliver in i ett nytt klassamhälle. På ena sidan finns vi som har fungerande bredband och mobilnät med tillgång till all information och service. Och på den andra de som bor i glesbygd och som inte har samma tillgång, och som därmed riskerar att bli handikappade i hela samhällsutvecklingen.
En slags boendesegregering med en underklass i glesbygd, och en överklass i storstäderna. Är det verkligen så vi vill ha det”?


Det kan inte sägas bättre!

onsdag 19 oktober 2011

Juholt stannar men reser.

Nej, det blir inget partiledarbyte i S, trots att många prognoser tydde på det under torsdagen före Verställande Utskottets (VU)möte under fredagen.
Vad omsvängningen berodde på vet vi ganska säkert, även om nitiska socialdemokrater nu försöker dölja det.

Huvudförklaringarna lyder:

1. Juholt vägrade avgå.
Han kunde ju stödja sig på att han valts av partikongressen. VU hade inte rätt att avsätta honom. Endast en ny partikongress kunde göra det liksom att utse ny partiordförande. VU hamnade därmed i en mycket svår situation.

2. Juholt lyckades få stöd av Skåne.
Ganska säkert ansåg flertalet partidistrikt under torsdagen att Juholt borde avgå. Därför hade några VU-ledamöter fått uppdraget att ”övertala” honom att frivilligt träda tillbaka. Juholt var onekligen utsatt för ett hårt tryck, men han visade igen vilken tuffing han är. Han samtalade enskilt med enskilda distrikt och lyckades förmå Skåne, ett vänsterdistrikt som vänt sig från honom, att ändra sig igen och därmed stödja honom.

Nu går högsta S-strategin ut på att
1.bagatellisera Juholts tillkortakommanden och att inte minst skylla på ”mediadrevet”.

Visst, naturligtvis är det inte medierna, som ska avsätta politiker. Och visst, Juholt har inte beslagits med brottslig verksamhet. Men det media grävt fram om honom visar att han uppträtt högst olämpligt med tanke på att han är partiledare och statsministerkandidat. Dessutom har han kört över och förolämpat egna partikamrater (Främst Morgan Johansson).

2. Sluta upp bakom Juholt.

Det är naturligt. Men den plötsliga enigheten kring hans namn ter sig märklig med tanke på situationen timmarna innan VU fredageftermiddag förkunnade sitt beslut.

3. Förnekandet av att det finns falangstrider inom partiet.

Här knep partisekretare Carin Jämtin guldmedaljen i flera framträdanden, där hon blankt förnekade att det finns höger- eller vänsterfraktioner i partiet, trots att dessa framträtt öppet i debattartiklar och debattprogram i etermedia!
Naturligtvis talar hon mot bättre vetande!
Inte höjer det hennes anseende!


Nu har Juholt börjat åka runt på sin odyssé, där han skall bevisa sin duglighet. Det gör han tydligen bland annat genom att gå segrande fram i armbrytningsdueller med delar av publiken.

Kommer han att lyckas?
En vanlig uppfattning är att han inte gör det. Upprördheten mot vad han gjort är alltför stor.
Men de som tror så bortser från att det är nästan tre år till valet. Mycket kommer att hända, och hans många tabbar hamnar i skuggan av större händelser.
Dessutom är han en demagog som kan blända många.

Allianspartierna kanske gnuggar händerna över Sifoundersökningen, som visade att S tappade hela 8% av väljarna på grund av Juholt. Men då glömmer de att S veckan innan var uppe i 35 % och hade ryckt ifrån moderaterna.

fredag 14 oktober 2011

Juholt sänker debattnivån.

I går kväll föreföll det vara troligast att Juholt skulle avgå.
I dag på morgonen har det enligt SR svängt. Juholt får en chans till.
Vad hände under natten?

På gräsrotsnivån är det säkert lägenhetsaffärer som upprör mest: att skattebetalarna ska stå för hela kalaset. Att han glatt erkänner att han gjort fel med tillägget att ”det ska vi nu i efterhand ”rätta till”. Gräsrötterna tycker att han från början borde förstått vad som var fel.

Högre upp i den socialdemokratiska hierarkin och framför allt bland riksdagsledamöterna är det nog annat som upprört mest. Det kan Morgan Johansson vittna om. Som talesperson i rättsliga frågor kontaktade han Juholts stab angående förslaget om att införa ett svenskt medborgarskap ”klass B”, vilket skulle göra det möjligt att utvisa grova brottslingar. Enligt Morgan Johansson accepterade Juholt det men fick kalla fötter, när prominenta socialdemokrater (till exempel Mona Sahlin) protesterade. Plötsligt var han emot och enligt media fick sig Morgan Johansson en utskällning. Riksdagsledamöterna chockades, när Morgan Johansson berättade detta. Partiledaren kan således köra över de egna talespersonerna för att rädda det egna skinnet. Inte blir det bättre, när han i efterhand förnekade allt.

Och nog måste missnöjet med Juholt vara stort högst upp i S-hierarkin. Det finns en lång rad av juholtska felbedömningar - från korvetterna som inte behövdes till beslutet att inte ställa upp i Agendas partiledarutfrågning.

Varför kan han ändå få bli kvar?
Ett självklart svar är att S drar sig för att än en gång starta det spektakel som partiledarvalet blev efter Mona Sahlins avgång. Dessutom finns ingen vice partiledare, som skulle kunna rycka in nu.
Men det finns även ett annat skäl, nämligen att Juholt anses vara en mycket skicklig talare som kan skapa ny entusiasm i ett parti som behöver det. Och det var många som tyckte att han visade det under debatten i riksdagen i går.
Den reaktionen är sorglig. För det innebär att socialdemokraterna accepterar en debatteknik, där tarvliga personangrepp anses vara helt acceptabelt. Trots sina egna tillkortakommanden drog sig inte Juholt under gårdagen för att ifrågasätta Reinfeldts moral. Han menade att statsministern är helt hänsynslös mot cancersjuka, eftersom ”sådana som du” (alltså Reinfeldt) föredrar skattesänkningar.
Att debattera på den nivån är att gå från sak till person.
Det borde vi få slippa.
Det är ett viktigt skäl till att Juholt bör avgå.

fredag 7 oktober 2011

Kommer soc.demokraterna att överge glesbygden?

Socialdemokraterna är ofta det helt dominerande partiet i glesbygdskommunerna.
Så är det i Bergslagen,i Norrbottens inlandskommuner. Även i många mindre regioner, med glesbygdsproblem.

Men glesbygden utgör numera en liten del av väljarkåren och ofta håller befolkningen på stt bli ännu mindre.
I storstadsområdena gick det däremot uruselt i det senaste valet, och det har kommit många propåer från S-håll om att det är nödvändigt att göra partiet mer attraktivt för storstadsväljare.

Men vem hade kunnat tro att det skulle leda till att partiet mer eller mindre skulle överge glesbygden?

Det är lätt att få det intrycket efter en titt på S:s skuggbudget. Där står mycket om behovet av satsningar på infrastrukturen, men det är storstäderna, som det handlar om. Ett exempel är utbyggnaden av Stockholms tunnelbana, som tydligen staten, enligt S, ska hjälpa till med. Dessutom talas det på nytt om att järnvägen ska få höghastighetståg, trots att det är svårt att få dem lönsamma i de mer tätbefolkade delarna av Europa. Glesbygden kan i bästa fall få se ett tåg komma susande förbi. Om byggandet av Nordbottniabanan - inte ett ord.

Vad säger gamla socialdemokratiska trotjänare om detta?
Hur reageras S i Bergslagen?