När det blev möjligt att utföra hjärttransplantationer i Sverige, blev universitetssjukhuset i Lund och framför allt Sahlgrenska universitetssjukhus i Göteborg pionjärer. Där utvecklades en kompetens och kapacitet, som med god marginal kunde fylla Sveriges behov. Det hindrade inte Karolinska i Stockholm att försöka öppna eget, d.v.s. att planera för egna hjärtbyten. Trots varningar för att det skulle leda till en dyr överkapacitet fullföljdes planerna.
Kanske bidrog detta till regeringens beslut 2006 att skapa rikssjukvårdsnämnen med befogenhet att avgöra var den mest kvalificerade och dyra vården ska bedrivas. Propositionen slog fast att den högspecialiserade vården måste samordnas och koncentreras till de sjukhus där kompetensen är störst. För att kunna hålla en hög kompetens inom den specialiserade vården krävs att patienterna är tillräckligt många, vilket inte varit fallet. Det påpekades även att det är kostsamt för landstingen att investera i avancerad utrustning. Koncentration av högspecialicerad vård skapar bättre förutsättningar för en kostnadseffektiv verksamhet med hög kvalitet och underlättar dessutom kompetensutvecklingen av specialister genom att erbjuda ett större patientunderlag.
Rikssjukvårdsnämnden avgör var vården ska bedrivas.
Som ett exempel på koncentrationens betydelse kan nämnas att, när barn började hjärtopereras på två sjukhus i stället för fyra, sjönk dödligheten från tio procent till en procent.
Under perioden 2004-2008 utfördes 191 hjärtoperationer i Sverige. 99 i Göteborg, 61 i Lund och 31 i Stockholm. Dessa siffror visar att Göteborg och Lund har störst erfarenhet - men också att det finns ett behov av koncentration. Sverige är ett litet land. Karolinska i Stockholm har i genomsnitt endast opererat fem patienter om året.
I december 2009 skulle rikssjukvårdsnämnden ha fattat beslutet att Lund och Göteborg skulle ta hand om samtliga hjärtoperationer. Men beslutet sköts upp efter protester från Stockholms representant i nämnden. Beslutet - med samma innebörd - fattades i stället den 17 februari 2010 och ledde till ibland häpnadsväckande protester och invändningar från Stockholm.
Ett klagomål gäller att Mälardalens patienter får långa resor till södra Sverige. Men om avståndet till sjukhusen är en viktig faktor, borde snarare ett sjukhus i norra Sverige ges möjlighet bygga upp transplantationskompetens. Att hänvisa till de många människorna i Mälardalen är ej heller något hållbart argument för Stockholm, eftersom minst två sjukvårdsregioner utöver den egna ska vara upptagningsområde för hjärttransplantationer.
Stockholmarna har också sagt att "kompetenta medarbetare" kommer att flytta till Göteborg och Lund. Stockholm dräneras; det kan bli en katastrof för Stockholms landsting!
Vilken överdrift! Även andra landsting förlorat kvalificerad vård. Uppsala får inte fortsätta med levertransplantationer, vilket Stockholm får och därmed kompenseras för förlorade hjärtbyten.
Strängt taget är det som händer inom sjukvården exempel på vanliga strukturförändringar, som innebär centralisering av verksamheter, något som Stockholm nästan alltid tjänar på, medan regioner i glesbygden, som kan bli av med sin tingsrätt, försäkringskassa, sitt skattekontor, mm är förlorare. Karolinen och Stockholms landsting skiljer sig dock i ett avseende från glesbygdens förlorare, som visserligen med all rätt protesterar men ändå i slutändan måste acceptera. Det gör tydligen inte aktörerna i Stockholm.
Redan 17 februari, alltså samma dag som Rikssjukvårdsnämndens beslut fattades, antydde både Karolinska och landstinget att man övervägde att nonchalera beslutet. Och aktörerna gick från ord till handling, vilket meddelades på Brännpunkt 22 februari.
Motiveringen lyder att nämndens beslut grundar sig på en partisk utredning. Vilka konsekvenser kan det få? Tänk om andra sjukhus gör som Karolinska! Uppsala kan då börja göra levertransplantationer, Lund behandla svåra brännskador.
Karolinska och Stockholms landsting trotsar ett beslut av ett centralt ämbetsverk, vilket måste vara unikt. Karolinska vill vara störst och bäst och kan inte acceptera att bli av med de prestigefyllda hjärttransplantationerna.
I sista hand drabbas patienterna.
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/vi-fortsatter-att-utfora-hjartbyten_4307031.svd
måndag 22 februari 2010
söndag 21 februari 2010
Expressen och regionalpolitiken
Någon förståelse för behovet av regionalpolitik finns tydligen inte i huvudstadens tidningar. Ett av många exempel är en ledarkrönika i Expressen den 22 jan. 2010. Den är egentligen kommentarer till en rapport från konjunkturrådet, som ger goda råd till finansministern.
Det finns ingen anledning kritisera råden, men Expresskommentarerna förtjänar uppmärksamhet.
Konjunkturrådet uppmanar finansministern att satsa på utbildning. Expressen gör tillägget att högskoleutbildning skall vara vass "inte bred. En dassig högskola i varje buske ger inte välstånd". Det torde vara svårt att hitta exempel på högskolor "i varje buske". Med den kommentaren uttrycker förmodligen Expressen sitt motstånd till de högskolesatsningar som gjorts utanför storstäderna. Enligt Expressen är det där som "kunskapskluster" uppstår, "så ge storstäderna mer resurser".
En kulturgeograf sa en gång på en föreläsning för många år sedan att det mest lyckade regionalpolitiska beslut som gjorts i Sverige var skapandet av Umeå universitet. Den satsningen ledde till avknoppningar och blev en nytändning för en hel region. Den forskning som bedrivs i Umeå hävdar sig väl med storstädernas universitet. Säkert har också högskolan i Luleå betytt mycket för Norrbotten. Tycker verkligen Expressen att dessa satsningar varit onödiga?
Skall inte Sverige utanför storstäderna få en möjlighet att överleva?
Men Expressen har mer att säga:
"Försök inte bygga Silicon Valleys på kalfjället av regionalpolitiska skäl."
Det är tydligen så att begreppet "regionalpolitik" i Stockholm blivit ett nedsättande tillmäle, som används, när regering och förvaltning fattar beslut, som går emot storstädernas intressen.
Naturligtvis blir det aldrig av att bygga Silicon Valleys på kalfjället. Däremot borde det vara möjligt att göra regionalpolitiska satsningar i form av t.ex. stöd åt turism i fjällnära områden. Det skulle till och med Expressens ledarskribenter kunna uppskatta, om de gillar skidåkning eller fjällvandringar.
Det finns ingen anledning kritisera råden, men Expresskommentarerna förtjänar uppmärksamhet.
Konjunkturrådet uppmanar finansministern att satsa på utbildning. Expressen gör tillägget att högskoleutbildning skall vara vass "inte bred. En dassig högskola i varje buske ger inte välstånd". Det torde vara svårt att hitta exempel på högskolor "i varje buske". Med den kommentaren uttrycker förmodligen Expressen sitt motstånd till de högskolesatsningar som gjorts utanför storstäderna. Enligt Expressen är det där som "kunskapskluster" uppstår, "så ge storstäderna mer resurser".
En kulturgeograf sa en gång på en föreläsning för många år sedan att det mest lyckade regionalpolitiska beslut som gjorts i Sverige var skapandet av Umeå universitet. Den satsningen ledde till avknoppningar och blev en nytändning för en hel region. Den forskning som bedrivs i Umeå hävdar sig väl med storstädernas universitet. Säkert har också högskolan i Luleå betytt mycket för Norrbotten. Tycker verkligen Expressen att dessa satsningar varit onödiga?
Skall inte Sverige utanför storstäderna få en möjlighet att överleva?
Men Expressen har mer att säga:
"Försök inte bygga Silicon Valleys på kalfjället av regionalpolitiska skäl."
Det är tydligen så att begreppet "regionalpolitik" i Stockholm blivit ett nedsättande tillmäle, som används, när regering och förvaltning fattar beslut, som går emot storstädernas intressen.
Naturligtvis blir det aldrig av att bygga Silicon Valleys på kalfjället. Däremot borde det vara möjligt att göra regionalpolitiska satsningar i form av t.ex. stöd åt turism i fjällnära områden. Det skulle till och med Expressens ledarskribenter kunna uppskatta, om de gillar skidåkning eller fjällvandringar.
lördag 20 februari 2010
Utmärkt inlägg om historieämnet - med bryr sig skolverket?
Skolverket håller på att ta fram nya kursplaner för grundskolan, något som alltid får hårt prövade historielärare att undra: "Vad kommer de att hitta på denna gång?"
Och denna gång blir det säkert fler än vanligt. För enligt ett uttalande i vetenskapsradion är det meningen att all äldre historia skall tas bort med motiveringen "man kan inte hålla på med hela världshistorien."
Dock är det inte helt klart var i historien eleverna ska börja, men koncentrationen skall ligga på tiden efter industrialismens genombrott. Antiken försvinner helt och hållet; kanske också delar av medeltiden.
En artikel i Sv.D 19/2 kritiserar skolverkets propåer. Den har många undertecknare. De representerar alla ett brett spektrum av vår kuturhistoria.
Det är lätt att instämma i deras kritik. Att t.ex. konst, litteratur, teater och politisk idédebatt blir obegriplig utan kunskap om antiken. Eller att förslaget innebär att eleven endast får ta del av en värld dominerad av Europa och USA. Men ändå måste jag tillstå att jag misstänker att det i praktiken inte blir några större förändringar, även om förslaget genomförs fullt ut.
För vilka kunskaper i historia har i dag den genomsnittlige eleven efter nio år i grundskolan?
Som gymnasielärare i historia har jag testat det några gånger. Det har alltid varit lika nedslående. Och det är inte bara om antiken som eleverna varit okunniga.
Skolverkets förslag om koncentration på senare århundraden är ingenting nytt; det har betonats i tidigare kursplaner. Men trots det har få elever vid gymnasiestarten klart för sig, vem Karl Marx var. Visserligen känner de flesta till judarnas öde under Hitlerepoken, men inte många har klart för sig vilka länder som slogs mot Hitler och vilka som var i förbund med honom. Allt framstår som en enda röra. Och vem var Churchill? De flesta visste, men det fanns för många undantag. Ett svar löd "president i Sovjetunionen".
När jag gick lite längre tillbaka i tiden och frågade vad de visste om "Poltava", blev det mycket svårare. Ytterst få elever kände till Sveriges största militära nederlag. Många trodde det var något polskt, t.ex. "polsk kung". Även Martin Luther, som ju måste ha tagits upp i religionskunskapen, var många osäker på. Kanske var han "en missionär i Afrika".
Många elever har svårt att ta till sig att det finns stora skillnader mellan de historiska århundradena Allt klumpas samman till "förr i tiden". Då är det lätt att skriva att "drottning Kristina efter abdikationen tog taxi till Centralen för att sedan fortsätta med tåg till Rom".
Det finns många förklaringar till historielösheten. Ämnet reducerades och integrerades i so-ämnet. Det blev vanligt att läsa historia i samband med att man gjorde något annat. Lite om de stora upptäcktsfärderna, när temat "kartan" behandlas. Många har inte studerat historia kronologiskt. Vem läser en roman genom att börja med avsnittet i mitten för att sedan backa till första delen och sedan hoppa till slutet?
Den svenska skolan har i många år präglats av flumpedagogik och kunskapsförakt. Historieämnet förknippas felaktigt med årtalspluggande och meningslös inlärning av kunganamn. Ingen tänkte på att med hjälp av kungarna kan eleven orientera sig till rätt århundrade: Gustav Vasa var 1500-talet, Gustav III 1700-talet.
Och denna gång blir det säkert fler än vanligt. För enligt ett uttalande i vetenskapsradion är det meningen att all äldre historia skall tas bort med motiveringen "man kan inte hålla på med hela världshistorien."
Dock är det inte helt klart var i historien eleverna ska börja, men koncentrationen skall ligga på tiden efter industrialismens genombrott. Antiken försvinner helt och hållet; kanske också delar av medeltiden.
En artikel i Sv.D 19/2 kritiserar skolverkets propåer. Den har många undertecknare. De representerar alla ett brett spektrum av vår kuturhistoria.
Det är lätt att instämma i deras kritik. Att t.ex. konst, litteratur, teater och politisk idédebatt blir obegriplig utan kunskap om antiken. Eller att förslaget innebär att eleven endast får ta del av en värld dominerad av Europa och USA. Men ändå måste jag tillstå att jag misstänker att det i praktiken inte blir några större förändringar, även om förslaget genomförs fullt ut.
För vilka kunskaper i historia har i dag den genomsnittlige eleven efter nio år i grundskolan?
Som gymnasielärare i historia har jag testat det några gånger. Det har alltid varit lika nedslående. Och det är inte bara om antiken som eleverna varit okunniga.
Skolverkets förslag om koncentration på senare århundraden är ingenting nytt; det har betonats i tidigare kursplaner. Men trots det har få elever vid gymnasiestarten klart för sig, vem Karl Marx var. Visserligen känner de flesta till judarnas öde under Hitlerepoken, men inte många har klart för sig vilka länder som slogs mot Hitler och vilka som var i förbund med honom. Allt framstår som en enda röra. Och vem var Churchill? De flesta visste, men det fanns för många undantag. Ett svar löd "president i Sovjetunionen".
När jag gick lite längre tillbaka i tiden och frågade vad de visste om "Poltava", blev det mycket svårare. Ytterst få elever kände till Sveriges största militära nederlag. Många trodde det var något polskt, t.ex. "polsk kung". Även Martin Luther, som ju måste ha tagits upp i religionskunskapen, var många osäker på. Kanske var han "en missionär i Afrika".
Många elever har svårt att ta till sig att det finns stora skillnader mellan de historiska århundradena Allt klumpas samman till "förr i tiden". Då är det lätt att skriva att "drottning Kristina efter abdikationen tog taxi till Centralen för att sedan fortsätta med tåg till Rom".
Det finns många förklaringar till historielösheten. Ämnet reducerades och integrerades i so-ämnet. Det blev vanligt att läsa historia i samband med att man gjorde något annat. Lite om de stora upptäcktsfärderna, när temat "kartan" behandlas. Många har inte studerat historia kronologiskt. Vem läser en roman genom att börja med avsnittet i mitten för att sedan backa till första delen och sedan hoppa till slutet?
Den svenska skolan har i många år präglats av flumpedagogik och kunskapsförakt. Historieämnet förknippas felaktigt med årtalspluggande och meningslös inlärning av kunganamn. Ingen tänkte på att med hjälp av kungarna kan eleven orientera sig till rätt århundrade: Gustav Vasa var 1500-talet, Gustav III 1700-talet.
Ändå är naturligtvis inlägget i Svenska Dagbladet viktigt, framför allt för att det pekar på det orimliga i att skära bort vår äldre historia. Dessutom har det startat en debatt. Det skulle kunna leda till insikten att historieämnet måste tilldelas fler timmar på grundskolan.
Men tar skolverket intryck?
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/skolverkets-forslag-ar-trangsynt_4290733.svd
måndag 1 februari 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
