Som gymnasielärare i historia testade jag ibland nya elever kunskaper. De fick några historiska namn och uppgiften att skriva vad de visste, t.ex. om Karl Marx, Martin Luther, Engelbrekt och Poltava.
Den som tror att historielärare bara sysslar med krig och kungar, blir besviken. Ytterst få visste något om slaget vid Poltava, Sveriges värsta militära nederlag. Ett vanligare svar var "polsk kung". Och marxismen hade inte nått dem, för Karl Marx var ganska okänd. Ett typiskt svar var "amerikansk skådespelare."Lika illa gick det för Martin Luther. Han kunde vara "vit missionär i Afrika". Värst drabbades Engelbrekt, som nästan ingen kände till.
Detta hände 1991. Samma år som Gunnel Wallquvist i ett tal i Svenska Akademin påpekade: "Vår kulturförödande skolpolitik med programmatisk historielöshet och en allmän flumpedagogik har drabbat inte minst det viktigaste skolämnet av alla: kunskapen och färdigheten att behandla modersmålet Det svenska skolprojektets sammanbrott är idag så gott som allmänt erkänt."
Vid universitet och högskolor kom larmrapporter om studenters otillräckliga förkunskaper i både naturvetenskapliga ämnen och humaniora. Vid dåvarande högskolan i Karlstad upptäcktes läs- och skrivsvårigheter hos studenter, ämnade bli lärare i - svenska! De blivande svensklärarna uttryckte önskemål om "en kortkurs i stavning."
En rapport hade visat dåliga resultat i naturvetenskapliga ämnen för svenska elever vid en internationell jämförelse. Men dåvarande Skolöverstyrelsen vägrade länge lämna ut resultaten, som ansågs vara "missvisande." Efter genomförda "bearbetningar" såg det inte lika illa ut.
Det senare måste betraktas som ett värre fifflande än det som Mats Ekholm och Hans-Åke Scherp nu på Brännpunkt beskyller Jan Björklund för. Båda sysslar för övrigt med lärarutbildning i just Karlstad. Scherp har tidigare på Brännpunkt kritiserat Björklund och inte ens dragit sig för att antyda att skolministerns åsikter sammanhänger med hans militära majorsgrad.
De är pedagoger, och just pedagoger har haft stort inflytande på skolpolitik och skolreformer. Som delansvariga har de haft svårt medge att något gått snett men desto lättare för att hävda att kritikerns åsikter "strider mot forskning och beprövad erfarenhet."
Debatten nu handlar snarast om petitesser. Ingen förnekar att Sverige ligger i topp, när det gäller investeringar i utbildning; ingen förnekar heller att svenska elever är duktiga att uttrycka sig på engelska. Men Ekholm/Scherp vet mycket väl att för Sveriges del beror det till stor del på faktorer som ligger utanför skolan.
Men hur förklara att universiteten klagar över studenters försämrade förmåga läsa kurslitteratur på annat språk än svenska?
Och de internationella jämförelserna är otillräckliga. Det går att jämföra kunskaper i engelska och matematik men inte mycket mer. Det hade varit intressant att se en jämförelse av elevers förmåga att använda sitt modersmål. Hur hade det gått för Sverige?
Debatten borde i stället handla om konsekvenserna av de många skolreformerna. Ekholm/Scherp kan knappast förneka att skolans uppgift att förmedla kunskaper och färdigheter har nedgraderas i skolreform efter skolreform till förmån för andra mål. En utredning menade att betyg har den negativa följden att skolarbetet inriktas på att "meddela kunskaper och färdigheter."
Och vi är många med "beprövad erfarenhet" av den försämring som ägt rum av elevers kunskaper. Och den kan fortsätta. För få lärare har hunnit ut från den omvandlade lärarutbildning som Jan Björklund nu vill riva upp. Den innebar att den tid ämneslärare skulle ägna sig åt sin ämnesutbildning skars ned ytterligare.
Till förmån för studier i pedagogik.
Länk till Brännpunkt:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_1639295.svd
lördag 30 augusti 2008
fredag 29 augusti 2008
Driver SR en kampanj mot Jan Björklund?
Först kom ett inslag i Studio Ett (av mig två gånger anmält till Granskningsnämnden), där lyssnaren ges intrycket att Jan Björklund förordar hårdare tag OCH VÅLD i skolan.
Och nu anlitas produktionsbolaget SMT Radio (finns det pengar till det?) vars medarbetare Åsa Avdic och Jalal Lalouni ska leta efter fel och överdrifter i Björklunds tal och artiklar i skolfrågor. De får göra ett eget program, Skola i kris?, där Björklund ska hudflängas.
Har en liknade granskning drabbat någon s-märkt utbildningsminister, med anspråk om att ha skapat "världens bästa skola?"
P1 morgon har följt upp med Hans-Åke Scherp (docent i pedagogik) som ytterligare en åklagare. Han har tidigare kritiserat Björklund på SVD:s Brännpunkt och inte dragit sig för att antyda att ministerns militära majorsgrad kan förklara hans åsikter om skolan.
Den exercis i siffror och citat som Avdic/Lalouni ägnat sig åt avslöjar föga om vad som verkligen hänt det svenska skolväsendet och det av minst två skäl:
1. Internationella jämförelser är av begränsat värde.
Det går att jämföra elevers kunskaper i engelska och matematik, men det är betydligt svårare (och mer resurskrävande) att få jämförbara data i andra ämnen. Hur mäta elevers förmåga att använda och uttrycka sig på sitt modersmål? Lika svårt är det, när elever, lärare från olika länder ska bedöma stök och disciplinproblem. De kan ha mycket olika referensramar.
2. Diskussionen om förändringar i tiden handlar i stort sett endast om vad som
hänt de senaste 10-15 åren.
Omkring år 1995 fanns det många rapporter som pekade på ”kris i skolan” I Karlstad (där håller docent Scharp till) upptäcktes läs- och skrivsvårigheter hos studenter, som skulle bli lärare i – svenska!
Klagomålen från universitet och högskolor om bristfälliga förkunskaper hos studenterna var legio, och det handlade inte bara om matematik och andra naturvetenskapliga ämnen. Ett vanligt klagomål har gällt studenters problem läsa litteratur på annat språk än svenska.
År 1991 sade Gunnel Wallqvist i ett tal i Svenska Akademin: ”Vår kulturförödande skolpolitik med programmatisk historielöshet och en allmän flumpedagogik har drabbat inte minst det viktigaste skolämnet av alla: kunskapen och färdigheten att behandla modersmålet Det svenska skolprojektets sammanbrott är idag så gott som allmänt erkänt”
Krisen var en logisk följd av årtiondens reformer, där skolans mål att förmedla kunskaper och färdigheter medvetet prioriterades ned till förmån för andra mål.
Läxor betraktades som en styggelse och försök gjordes förbjuda dem. Även betygen höll på att försvinna helt från grundskolan; de kunde ju, enligt en utredning, få skolarbetet att inriktas på att ”meddela kunskaper och färdigheter.”
Reformerna ackompanjerades av djärva pedagogiska experiment som direktmetoden i engelska, mängdläran i mattematik – och mycket annat. Oftast havererade de.
Tillskyndare var en koalition mellan politiker, skolbyråkrater och pedagoger, d.v.s. kolleger till Scherp.
På 1980-talet kom rapporter, som tydde på att svenska elever låg mycket illa till (”på u-landsnivå”) i naturvetenskapliga ämnen. Då gjorde den förda skolpolitikens anhängare något betydligt allvarligare än det Jan Björklund nu anklagas för. Först försökte de hemlighålla resultaten; därefter friserades siffrorna, så att det såg bättre ut. Det motiverades med att det hade varit nödvändigt ”göra vissa bearbetningar” eftersom siffrorna varit ”missvisande.” Och plötsligt såg allt bättre ut.
Sin sista triumf firade pedagogerna, när förra s-regeringen drev igenom den lärarutbildning, som Jan Björklund nu vill riva upp. Den innebar att den tid blivande ämneslärare skulle ägna sig åt just sin ämnesutbildning skars ner ytterligare –till förmån för pedagogik, didaktik, metodik (kärt barn har många namn). Eller som utbildningsminister Thomas Östros belåtet konstaterade: ”Vetenskapen om lärandet.”
Det är denna långsiktiga förändring av svensk skol- och utbildningspolitik, dess drivkrafter och dess resultat, som diskussionen borde ha handlat om. Där hade SR kunnat göra en insats – on viljan funnits.
Länk till artikel av Avdic/Lalouni på SvD Brännpunkt:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_1628411.svd
Och nu anlitas produktionsbolaget SMT Radio (finns det pengar till det?) vars medarbetare Åsa Avdic och Jalal Lalouni ska leta efter fel och överdrifter i Björklunds tal och artiklar i skolfrågor. De får göra ett eget program, Skola i kris?, där Björklund ska hudflängas.
Har en liknade granskning drabbat någon s-märkt utbildningsminister, med anspråk om att ha skapat "världens bästa skola?"
P1 morgon har följt upp med Hans-Åke Scherp (docent i pedagogik) som ytterligare en åklagare. Han har tidigare kritiserat Björklund på SVD:s Brännpunkt och inte dragit sig för att antyda att ministerns militära majorsgrad kan förklara hans åsikter om skolan.
Den exercis i siffror och citat som Avdic/Lalouni ägnat sig åt avslöjar föga om vad som verkligen hänt det svenska skolväsendet och det av minst två skäl:
1. Internationella jämförelser är av begränsat värde.
Det går att jämföra elevers kunskaper i engelska och matematik, men det är betydligt svårare (och mer resurskrävande) att få jämförbara data i andra ämnen. Hur mäta elevers förmåga att använda och uttrycka sig på sitt modersmål? Lika svårt är det, när elever, lärare från olika länder ska bedöma stök och disciplinproblem. De kan ha mycket olika referensramar.
2. Diskussionen om förändringar i tiden handlar i stort sett endast om vad som
hänt de senaste 10-15 åren.
Omkring år 1995 fanns det många rapporter som pekade på ”kris i skolan” I Karlstad (där håller docent Scharp till) upptäcktes läs- och skrivsvårigheter hos studenter, som skulle bli lärare i – svenska!
Klagomålen från universitet och högskolor om bristfälliga förkunskaper hos studenterna var legio, och det handlade inte bara om matematik och andra naturvetenskapliga ämnen. Ett vanligt klagomål har gällt studenters problem läsa litteratur på annat språk än svenska.
År 1991 sade Gunnel Wallqvist i ett tal i Svenska Akademin: ”Vår kulturförödande skolpolitik med programmatisk historielöshet och en allmän flumpedagogik har drabbat inte minst det viktigaste skolämnet av alla: kunskapen och färdigheten att behandla modersmålet Det svenska skolprojektets sammanbrott är idag så gott som allmänt erkänt”
Krisen var en logisk följd av årtiondens reformer, där skolans mål att förmedla kunskaper och färdigheter medvetet prioriterades ned till förmån för andra mål.
Läxor betraktades som en styggelse och försök gjordes förbjuda dem. Även betygen höll på att försvinna helt från grundskolan; de kunde ju, enligt en utredning, få skolarbetet att inriktas på att ”meddela kunskaper och färdigheter.”
Reformerna ackompanjerades av djärva pedagogiska experiment som direktmetoden i engelska, mängdläran i mattematik – och mycket annat. Oftast havererade de.
Tillskyndare var en koalition mellan politiker, skolbyråkrater och pedagoger, d.v.s. kolleger till Scherp.
På 1980-talet kom rapporter, som tydde på att svenska elever låg mycket illa till (”på u-landsnivå”) i naturvetenskapliga ämnen. Då gjorde den förda skolpolitikens anhängare något betydligt allvarligare än det Jan Björklund nu anklagas för. Först försökte de hemlighålla resultaten; därefter friserades siffrorna, så att det såg bättre ut. Det motiverades med att det hade varit nödvändigt ”göra vissa bearbetningar” eftersom siffrorna varit ”missvisande.” Och plötsligt såg allt bättre ut.
Sin sista triumf firade pedagogerna, när förra s-regeringen drev igenom den lärarutbildning, som Jan Björklund nu vill riva upp. Den innebar att den tid blivande ämneslärare skulle ägna sig åt just sin ämnesutbildning skars ner ytterligare –till förmån för pedagogik, didaktik, metodik (kärt barn har många namn). Eller som utbildningsminister Thomas Östros belåtet konstaterade: ”Vetenskapen om lärandet.”
Det är denna långsiktiga förändring av svensk skol- och utbildningspolitik, dess drivkrafter och dess resultat, som diskussionen borde ha handlat om. Där hade SR kunnat göra en insats – on viljan funnits.
Länk till artikel av Avdic/Lalouni på SvD Brännpunkt:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_1628411.svd
Nytt strandskydd- en glesbygdsmöjlighet?
Miljödepartementet vill skapa en ny grund för undantag från strandskyddet, landsbygdsutveckling. Det skulle alltså bli möjligt förlägga campingstugor, serveringar närmre vattnet än 100 meter. Kommunerna övertar ansvaret, men länsstyrelsen ska kunna överpröva besluten. Miljö- och friluftsorganisationer får rätt att överklaga.
Ingen tvekan om att departementet menar att i första hand norra Sverige, med många insjöar men liten befolkning, ska kunna ha nytta av förslaget.
Turismen, som är en växande näringsgren även i Sverige, skulle kunna skapa sysselsättning och begränsa befolkningsminskningen.
Enligt statssekreterare Elisabet Falemo är den nuvarande lagstiftningen ”så fyrkantig att det är svårt för många kommuner att utveckla bebyggelsen eller fritidsområden som de skulle önska”.
Förslaget innehåller också några skärpningar av lagen. Vid ny bebyggelse måste det finnas en fri passage längs stranden på 25 meter, och när en detaljplan ersätts ska strandskyddet återinträda, om det tidigare slopats.
Det är ej heller någon risk för massexploatering av sjöarna i norr.
”Vi i vår kommun har över 8 700 sjöar. Jag skulle kunna tänka mig att det kommer att röra sig om 20 - 25 sjöar,” säger Bengt-Urban Fransson, kommunalråd i Arjeplog.
Men förslaget har mötts av kraftiga protester från flera tunga organisationer, t.ex. Svenska Naturskyddsföreningen, vars ordförande, Mikael Karlsson, är oroad över förslaget, eftersom han tycker att kommunerna hittills brytt sig alldeles för lite om strandskyddet.
”Det här förslaget är ett hårt slag under bältet på alla svenskar som tycker om friluftsliv. Det stärker också hotet mot en tredjedel av de tusentals växter och djur som är utrotningshotade i vårt land. Det är ett av de sämsta förslag som jag någonsin har sett i svensk miljöpolitik.”
Mot förslaget är också Naturvårdsverket. Dessutom har varnande röster höjts från Norge, där kommunerna anses ha tillåtit alldeles för mycket bebyggelse intill sjöar.
Dags för en nygammal konflikt mellan å ena sidan fritids- och miljöintressen och å andra sidan sysselsättning. Eller å ena sidan glesbygdsbor, å den andra de som bor i större tätorter. Om beslutsfattarna står emot trycket från de negativa organisationerna, skulle glesbygden för en gångs skull kunna vinna.
Ingen tvekan om att departementet menar att i första hand norra Sverige, med många insjöar men liten befolkning, ska kunna ha nytta av förslaget.
Turismen, som är en växande näringsgren även i Sverige, skulle kunna skapa sysselsättning och begränsa befolkningsminskningen.
Enligt statssekreterare Elisabet Falemo är den nuvarande lagstiftningen ”så fyrkantig att det är svårt för många kommuner att utveckla bebyggelsen eller fritidsområden som de skulle önska”.
Förslaget innehåller också några skärpningar av lagen. Vid ny bebyggelse måste det finnas en fri passage längs stranden på 25 meter, och när en detaljplan ersätts ska strandskyddet återinträda, om det tidigare slopats.
Det är ej heller någon risk för massexploatering av sjöarna i norr.
”Vi i vår kommun har över 8 700 sjöar. Jag skulle kunna tänka mig att det kommer att röra sig om 20 - 25 sjöar,” säger Bengt-Urban Fransson, kommunalråd i Arjeplog.
Men förslaget har mötts av kraftiga protester från flera tunga organisationer, t.ex. Svenska Naturskyddsföreningen, vars ordförande, Mikael Karlsson, är oroad över förslaget, eftersom han tycker att kommunerna hittills brytt sig alldeles för lite om strandskyddet.
”Det här förslaget är ett hårt slag under bältet på alla svenskar som tycker om friluftsliv. Det stärker också hotet mot en tredjedel av de tusentals växter och djur som är utrotningshotade i vårt land. Det är ett av de sämsta förslag som jag någonsin har sett i svensk miljöpolitik.”
Mot förslaget är också Naturvårdsverket. Dessutom har varnande röster höjts från Norge, där kommunerna anses ha tillåtit alldeles för mycket bebyggelse intill sjöar.
Dags för en nygammal konflikt mellan å ena sidan fritids- och miljöintressen och å andra sidan sysselsättning. Eller å ena sidan glesbygdsbor, å den andra de som bor i större tätorter. Om beslutsfattarna står emot trycket från de negativa organisationerna, skulle glesbygden för en gångs skull kunna vinna.
onsdag 20 augusti 2008
Invandring ett plus för många glesbygdskommuner.
Statistiska Centralbyrån har lämnat uppgifter om befolkningsutvecklingen för det första halvåret 2008. I det stora hela har den utveckling fortsatt, som pågått länge. Folkökning i och kring storstäderna i södra Sverige men minus i norr. Något oroande är att både Jämtland, Västerbotten och Norrbotten har fått se sina länscentra Östersund, Umeå och Luleå backa. För många andra kommuner förbättras siffrorna genom att nettoinvandringen hamnar på plus. Ibland har minus av denna anledning vänts till plus. Det negativa utfallet för Östersund, Umeå och Luleå sammanhänger med att just deras nettoinvandring ligger under genomsnittet för riket.
Några kommentarer:
Turismen räcker tydligen inte till för att rädda kustkommunerna i Bohuslän: Det är befolkningsminskning i Tjörn, Orust, Lysekil och Sotenäs.
Eller är turismen ett hinder genom de höga fastighetspriserna?
Värmland backar och skulle ha backat än mer, om det inte vore för invandring.
Bergslagskommunerna i Örebro län backar. Skulle backat än mer utan invandring
Gävleborgs nettoökning beror på invandring. Utan den hade det blivit befolkningsminskning. . Flera kommuner med plus hade annars hamnat på minus. Flera kommuner som backar hade haft en än kraftigare tillbakagång utan invandringen
Västernorrland är i samma situation.
Jämtlands minus hade mer än fördubblats utan invandringsöverskottet (trots Östersund).
Västerbotten hamnar på minus men har invandringsöverskott. Stor utflyttning till övriga Sverige. Umeås stora minskning sammanhänger med den relativt begränsade invandringen.
Invandringen till inlandskommunerna är inte stor men många kommuner är ju små. Den har hjälpt till att hålla befolkningsminskningen nere eller för Vilhelminas del förhindrat den.
Norrbotten hade backat med över 1000 invånare utan invandring. Nu blev det 569. Om Luleå haft invandring som riksgenomsnittet, hade dess befolkning inte minskat. Haparandas befolkning ökar mindre än vad jag hoppats på (Jag trodde att följdetableringar efter IKEA och integrationen med Torneå skulle ge mer). Det blev endast ett plus på 21 invånare. Det beror på två faktorer: negativt födelseöverskott - och en nettoinvandring av endast en enda invånare
Som sammanfattning måste det tyvärr sägas att det trots invandringsöverskott ser ganska dystert ut för många glesbygdskommuner. Det är naturligtvis positivt att siffrorna för de flesta förbättrats genom invandringen, men det gäller inte bara att få nya invandrare. Det handlar också att få dem att stanna kvar. Många glesbygdskommuner har den erfarenheten att flyktingar, som blivit kommunplacerade i en glesbygdskommun, ofta flyttar vidare efter några år. Och då går resan ofta till en större kommun i södra Sverige.
Några kommentarer:
Turismen räcker tydligen inte till för att rädda kustkommunerna i Bohuslän: Det är befolkningsminskning i Tjörn, Orust, Lysekil och Sotenäs.
Eller är turismen ett hinder genom de höga fastighetspriserna?
Värmland backar och skulle ha backat än mer, om det inte vore för invandring.
Bergslagskommunerna i Örebro län backar. Skulle backat än mer utan invandring
Gävleborgs nettoökning beror på invandring. Utan den hade det blivit befolkningsminskning. . Flera kommuner med plus hade annars hamnat på minus. Flera kommuner som backar hade haft en än kraftigare tillbakagång utan invandringen
Västernorrland är i samma situation.
Jämtlands minus hade mer än fördubblats utan invandringsöverskottet (trots Östersund).
Västerbotten hamnar på minus men har invandringsöverskott. Stor utflyttning till övriga Sverige. Umeås stora minskning sammanhänger med den relativt begränsade invandringen.
Invandringen till inlandskommunerna är inte stor men många kommuner är ju små. Den har hjälpt till att hålla befolkningsminskningen nere eller för Vilhelminas del förhindrat den.
Norrbotten hade backat med över 1000 invånare utan invandring. Nu blev det 569. Om Luleå haft invandring som riksgenomsnittet, hade dess befolkning inte minskat. Haparandas befolkning ökar mindre än vad jag hoppats på (Jag trodde att följdetableringar efter IKEA och integrationen med Torneå skulle ge mer). Det blev endast ett plus på 21 invånare. Det beror på två faktorer: negativt födelseöverskott - och en nettoinvandring av endast en enda invånare
Som sammanfattning måste det tyvärr sägas att det trots invandringsöverskott ser ganska dystert ut för många glesbygdskommuner. Det är naturligtvis positivt att siffrorna för de flesta förbättrats genom invandringen, men det gäller inte bara att få nya invandrare. Det handlar också att få dem att stanna kvar. Många glesbygdskommuner har den erfarenheten att flyktingar, som blivit kommunplacerade i en glesbygdskommun, ofta flyttar vidare efter några år. Och då går resan ofta till en större kommun i södra Sverige.
torsdag 14 augusti 2008
Om interrail och SJ
Hemma igen!
Och här några erfarenheter av att interraila.
Visst är det en utmärkt möjlighet. Och visst är det ett bra sätt att få kontakt med människor.
Men det finns ett och annat att tänka på.
Tågkonstnaderna kan bli högre än beräknat, inte minst för att platsbiljetterna (reservations) nog kommer att kosta något mer än vad de flesta interrailare räknat med. Och även om platsbiljetterna inte alltid är obligatoriska, är de bra att ha, för utan dem kan det bli mycket spring och letande efter lediga platser.
Så har vi det där med tågförseningar. Även utländska tåg kan bli försenade, även om de håller tiderna bättre än SJ. Den som ska byta tåg under interrailandet ska inte räkna med att ett avgående tåg väntar på ett som är försenat. I Sverige väntar tågen ofta på varandra (vilket naturligtvis drar med sig nya förseningar) och dessutom kan man få hjälp av personalen på det försenade tågen. En sådan service är det bäst att iinte räkna med under interrailandet.
Vi var med om en försening, som vi tyckte var ganska onödig och som fick otrevliga följder. På tåget från Genève till Milano dök det upp italienska"Finanziapoliser" vid första station i Italien. Av någon anledning blev de misstänksamma mot en passagerare, som verkligen såg ut som en äkta tågluffare. Hans enda packning bestod av rygg- och sovsäck. Men "Finanzia" trodde det fanns mer i packningen, för de drog iväg med honom, och tåget blev stående i cirka 20 minuter. Det gjorde att vi missade ett avgående tåg till Trieste. Vi hoppade på nästa tåg dit, och det höll på att avgå just som vårt tåg kom in på stationen i Milano. En konduktör försökte hindra oss komma på, men vi lyckades på upp dörren til sista vagnen. Samme konduktör blev förbannad och vägrade till och med svara på vår fråga om tåget verkligen gick till Trieste. Vi fick hjälp av en städare, som upplyste oss om att vi verkligen var på väg mot Trieste. Men det var ett långsamt tåg, så när vi äntligen var framme, hade vi missat sista bussen till Izola i Slovenien, där vi bokat hotell. Enda lösningen var att ta taxi, och det var de italienska taxichaufförerna helt medvetna om! Vi gick runt och testade flera, men fick samma besked:
70 euro skulle det kosta att köra cirka 1,5 mil.
Vi fick till sist ned det till 65.
För övrigt fick jag ännu ett par exempel på att den där 50 procentsrabatten för resan i det egna landet stämmer dåligt. Enligt SJ skulle den också gälla mellan Malmö och Köpenhamn. Vi fick rabatt men inte 50 procent. Den var ännu lägre, när vi åkte åt andra hållet mellan Köpenhamn och Malmö När vi gick på tåget mot Malmö, träffade vi ett gäng interrailare, som bestämt hävdade att interrailkortet skulle gälla även på tåget till Malmö. Jag kollade det hos Skånetrafik, som bestämt förnekade det.
Inför hemresan från Malmö till Filipstad i Värmland struntade jag i SJ:s femtioprocentrabatt och bokade en sistaminutenbiljett. Den enda möjligen var att först åka ända upp till Södertälje, och där byta till ett tåg, som först körde tillbaka samma väg många mil, innan det girade väster ut mot Hallsberg och sedan Värmland. En väldig omväg således. De enda möjliga platserna var i en vagn för hund- och kattägare. Jag har inget mot katter eller hundar men kunde inte låta bli att tänka: Detta är tydligen det enda SJ kan erbjuda studenter och pensionärer, som vill försöka åka lite billigare genom sistaminuten - några platser som blivit över i en vagn för hund- och kattägare.
Tåget mot Södertälje, X2 1000, blev naturligtvis försenat, men jag klarade mig genom att samma öde drabbat tåget från Stockholm.
Men det mest märkliga inträffade under utresan till Malmö. Jag skulle byta tåg i Katrineholm. Det nya tåget mot Norrköping ropades ut och kom in på sitt spår (jag tror det var spår 4). Men när vi passagerarna höll på att kliva på, kom ett nytt meddelande: Norrköpingståget hade i stället kört in på grannspåret, där ett tåg mot Västerås skulle avgå. Men Västeråståget hade hamnat på spår 4, så det såg ut som om två tåg bytt spår utan att trafikledningen märkt det!
Det blev naturligtvis totalt kaos, när passagerare på två tåg plötsligt skulle kliva ur igen och byta tåg. Misstaget ledde inte till något värre än ytterligare en försening. Men om tåg kör in på fel spår, kan naturligtvis betydligt allvarligare saker inträffa...
Och också denna gång räddades jag av att nästa tåg (från Norrköping) var försenat....
Och här några erfarenheter av att interraila.
Visst är det en utmärkt möjlighet. Och visst är det ett bra sätt att få kontakt med människor.
Men det finns ett och annat att tänka på.
Tågkonstnaderna kan bli högre än beräknat, inte minst för att platsbiljetterna (reservations) nog kommer att kosta något mer än vad de flesta interrailare räknat med. Och även om platsbiljetterna inte alltid är obligatoriska, är de bra att ha, för utan dem kan det bli mycket spring och letande efter lediga platser.
Så har vi det där med tågförseningar. Även utländska tåg kan bli försenade, även om de håller tiderna bättre än SJ. Den som ska byta tåg under interrailandet ska inte räkna med att ett avgående tåg väntar på ett som är försenat. I Sverige väntar tågen ofta på varandra (vilket naturligtvis drar med sig nya förseningar) och dessutom kan man få hjälp av personalen på det försenade tågen. En sådan service är det bäst att iinte räkna med under interrailandet.
Vi var med om en försening, som vi tyckte var ganska onödig och som fick otrevliga följder. På tåget från Genève till Milano dök det upp italienska"Finanziapoliser" vid första station i Italien. Av någon anledning blev de misstänksamma mot en passagerare, som verkligen såg ut som en äkta tågluffare. Hans enda packning bestod av rygg- och sovsäck. Men "Finanzia" trodde det fanns mer i packningen, för de drog iväg med honom, och tåget blev stående i cirka 20 minuter. Det gjorde att vi missade ett avgående tåg till Trieste. Vi hoppade på nästa tåg dit, och det höll på att avgå just som vårt tåg kom in på stationen i Milano. En konduktör försökte hindra oss komma på, men vi lyckades på upp dörren til sista vagnen. Samme konduktör blev förbannad och vägrade till och med svara på vår fråga om tåget verkligen gick till Trieste. Vi fick hjälp av en städare, som upplyste oss om att vi verkligen var på väg mot Trieste. Men det var ett långsamt tåg, så när vi äntligen var framme, hade vi missat sista bussen till Izola i Slovenien, där vi bokat hotell. Enda lösningen var att ta taxi, och det var de italienska taxichaufförerna helt medvetna om! Vi gick runt och testade flera, men fick samma besked:
70 euro skulle det kosta att köra cirka 1,5 mil.
Vi fick till sist ned det till 65.
För övrigt fick jag ännu ett par exempel på att den där 50 procentsrabatten för resan i det egna landet stämmer dåligt. Enligt SJ skulle den också gälla mellan Malmö och Köpenhamn. Vi fick rabatt men inte 50 procent. Den var ännu lägre, när vi åkte åt andra hållet mellan Köpenhamn och Malmö När vi gick på tåget mot Malmö, träffade vi ett gäng interrailare, som bestämt hävdade att interrailkortet skulle gälla även på tåget till Malmö. Jag kollade det hos Skånetrafik, som bestämt förnekade det.
Inför hemresan från Malmö till Filipstad i Värmland struntade jag i SJ:s femtioprocentrabatt och bokade en sistaminutenbiljett. Den enda möjligen var att först åka ända upp till Södertälje, och där byta till ett tåg, som först körde tillbaka samma väg många mil, innan det girade väster ut mot Hallsberg och sedan Värmland. En väldig omväg således. De enda möjliga platserna var i en vagn för hund- och kattägare. Jag har inget mot katter eller hundar men kunde inte låta bli att tänka: Detta är tydligen det enda SJ kan erbjuda studenter och pensionärer, som vill försöka åka lite billigare genom sistaminuten - några platser som blivit över i en vagn för hund- och kattägare.
Tåget mot Södertälje, X2 1000, blev naturligtvis försenat, men jag klarade mig genom att samma öde drabbat tåget från Stockholm.
Men det mest märkliga inträffade under utresan till Malmö. Jag skulle byta tåg i Katrineholm. Det nya tåget mot Norrköping ropades ut och kom in på sitt spår (jag tror det var spår 4). Men när vi passagerarna höll på att kliva på, kom ett nytt meddelande: Norrköpingståget hade i stället kört in på grannspåret, där ett tåg mot Västerås skulle avgå. Men Västeråståget hade hamnat på spår 4, så det såg ut som om två tåg bytt spår utan att trafikledningen märkt det!
Det blev naturligtvis totalt kaos, när passagerare på två tåg plötsligt skulle kliva ur igen och byta tåg. Misstaget ledde inte till något värre än ytterligare en försening. Men om tåg kör in på fel spår, kan naturligtvis betydligt allvarligare saker inträffa...
Och också denna gång räddades jag av att nästa tåg (från Norrköping) var försenat....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
