Helig enfald i Heliga Familjen

Sommaren 2008 sände SR ett nytt program (Heliga Familjen), som fick lyssnare med en värdekonservativ familjesyn (dom är många!) att se rött. Redan programförklaringen måste fått blodtrycket att stiga. Där deklarerades att Heliga Familjen skulle handla om ”familjebegreppets lyckohyckel och nattsvarta historia” (vad menas med det senare?) Vidare hävdades det att ”folk är trötta på lyckohycklet kring den romantiserade kärleken (Hur vet red. det?); det finns en längtan efter att våga problematisera familj, tvåsamhet och den brist på jämställdhet som finns i de flesta relationer”.
Det blev många anmälningar till Radionämnden men ingen fällning. Så Heliga Familjen är nu tillbaka med en ny sommarserie. Denna gång ska man utmana påståendet att "den lilla trånga kärnfamiljen, med sina begränsande könsroller, skulle vara något naturgivet och oföränderligt”.
I mångt och mycket håller jag med Heliga Familjen, framför allt i kritiken av den romantiserade kärleken, ”den instängda tvåsamheten och trånga kärnfamiljen, lyckohycklet”. Men Heliga Familjens åsikter (liksom mina) speglar knappast den allmänna opinionen, och jag tvivlar på att programmakarna är medvetna om det. Ibland framförs de mest befängda påståenden. Och värst av allt: De som gör programmen saknar kunskaper om familjen i ett historiskt och sociologiskt perspektiv.

Några exempel:Heliga Familjen menar tydligen att ”förr i tiden” levde i stort sett alla i storfamiljer. Och visst fanns det storfamiljer i jordbrukssamhället. I allmänhet handlade det om flergenerationsfamiljer: Föräldrarna till äldste sonen, som tagit över gården, levde kvar i hushållet, ibland också ogifta syskon. Men sådana storfamiljer var inte allenarådande. Det torpare, backstugusittare och många andra hade att leva av räckte inte till för att försörja en storfamilj.
Ordet ”storfamilj” fick en positiv klang under 1970-talets radikalisering; det blev ”inne” att bilda storfamiljer. Men då handlade det knappast om flergenerationsfamiljer utan vuxna i ungefär samma ålder, som bildade gemensamt hushåll för sig och sina eventuella barn. Dessa familjebildningar blev i allmänhet inte långlivade. Jag förmodar att även Heliga Familjen betraktar begreppet ”storfamilj” som något positivt.
Den värsta galenskapen är dock att programmakarna tror att ”kärnfamiljen” är en sen skapelse. Möjligen har de fått för sig att den är ett resultat av det kapitalistiska samhället. Tydligen har de inte förstått att storfamiljer består av kombinerade kärnfamiljer. Ändå inledde de sin historiska familjeodyssé genom att intervjua Yvonne Hirdman. Men frågorna till henne var så elementära att det hade räckt att titta i en lärobok i familjekunskap. Kanske hade de då insett att den vetenskapliga diskussionen om kärnfamiljen snarare har gällt, huruvida kärnfamiljen är en universell företeelse, d.v.s. en grundbult i alla kulturer.
Och kanske hade de också uppmärksammat att en kulturs familjeform är en anpassning till levnadsvillkoren. Stort överskott på endera könet tenderar att skapa polygama samhällen: Kvinnoöverskott kan leda till polygyni (en man flera kvinnor); överskott på män till polyandri (en kvinna flera män). Men märk att kärnfamiljen även är grundbulten i polygama kulturer.

Sverige har haft visst kvinnoöverskott, men kristendomen tillät inte polygami. Det skapade onekligen problem för ogifta kvinnor: Hur skulle de försörja sig? Hur undgå att fördömas, om de fick barn?

Det vore onekligen ett lyft, om Heliga Familjen kunde intervjua en polygam familj! Inte minst eftersom programmet kritiserar den romantiserade kärleken och tvåsamheten, företeelser som oftas saknas i polygama familjer.

I årets program har det sagts att det finns en nedlåtande attityd gentemot sambopar för att de inte gift sig. I så fall är de onekligen i gott sällskap! Tillhör de inte majoriteten?
Vidare har Heliga Familjen helt riktigt påtalat att det har funnits hederskultursnormer inom den svenska överklassen. Men det är fel att enbart skuldbelägga männen för detta. Heliga Familjen bör akta sig för att förknippas med andra yttringar av extremfeminism, som har skadat hela feminismrörelsen. Tänk på ”männen-är djur”-debatten, och hur den drabbade kvinnojourerna! Så här definierar två extremfeminister kärleken (de föredrar benämningen ”könskärleken”): ”Det känslomässiga tillstånd som får den manliga överordningen och den kvinnliga underordningen att framstå som naturlig för båda parter”.
Instämmer Heliga familjen?
http://www.sr.se/sida/default.aspx?ProgramID=3140

Centerpartiet mot avgrunden!

Maud Olofsson har problem: Centerpartiet krymper; avgrunden ”fyra procent” närmar sig.
Det kan tyckas märkligt. Maud själv har onekligen vunnit viss popularitet. Naturligtvis kan hon inte synas lika mycket som statsministern, men med bred marginal slår hon övriga partiledare inom alliansen.

Så vad är det som har gått snett? Misslyckandet i EU-valet förklarade hon med att Centern inte fått sina traditionella väljare att rösta. Det har hon säkert rätt i! Centerpartiet, som förr hette Bondeförbundet, har varit landsbygdens parti. Namnbytet var nödvändigt, eftersom bönderna blivit en krympande yrkeskår. Centern blev i stället ett landsbygdsparti, ett parti för dem som ännu inte - med eller mot sin vilja - dragits in i suget från de större tätorterna.
Centern stred för en aktiv lokaliseringspolitik . Människor skulle inte tvingas flytta för att få jobb. I stället borde fabrikerna flytta ut till glesbygdens människor. Den politiken var naturligtvis svår att tillämpa i praktiken, men den vittnade om en vilja att göra något för glesbygdens människor. Och centerpartister vågade höja rösten och påpeka att överhettningen i Stockholm (vilket inte minst ledde till en förfärlig bostadsbrist) skulle kunna avhjälpas genom att flytta ut verksamheter från huvudstaden.

Det budskapet framförs ej längre av centerpartister i ledande ställning! Det beror på att partiets strategi nu är att försöka växa i just storstäderna. Det förefaller vara mer lönsamt. Det är ju där de många väljarna finns. Samtliga partier tycks vara överens om att valet 2010 kommer att avgörs av Stockholms väljare, och då måste även centerpartiet vinna proselyter där. Därför förordar även centerpartister nya satsningar på Stockholm, som sägs vara Sveriges tillväxtmotor, fastän tillväxten ofta sker på bekostnad av glesbygden, som brandskattas på både människor och företag.

Förstår inte Maud att de traditionella centerväljarna känner sig övergivna? Partiets nya strategi kan leda till att hon och Centern har bundit ris åt egen rygg.

Flytta ut Statens Institutionsstyrelse från Stockholm!

Statens institutionsstyrelse (med smeknamnet ("Värstingverket”) är på nytt i blåsväder. Grävande journalister har upptäckt att myndigheten grovt misskött sin viktigaste uppgift, nämligen att kontrollera, hur verksamheten bedrivs ute i landet. Statens Institutionsstyrelse skall granska institutioner (”hem för vård och boende”), som som tar emot barn och ungdomar med problem. Men på hem efter hem har det rått missförhållanden, vilket orsakat att en ung flicka tog livet av sig. Föreståndare för hemmen har använts sig av isoleringsstraff i sammanhang där det inte får förekomma och struntat i att göra journalsanteckningar om sina beslut.
Men om detta hade tydligen Statens Institutionsstyrelse ingen aaaning!!
Det har inte gått många år sedan en annan skandal uppdagades. Personalen på en institution, inte långt från Stockholm, där verksledningen (naturligtvis!) ligger, visade sig ha infiltrerats av kriminella element. Problembarn, som skulle få vård, blev i stället omhändertagna av kriminella!

Riksdagen har beslutat att nya myndigheter om möjligt skall förläggas utanför Stockholm. Det beslutet har inte respekteras. Påfallande ofta får den tilltänkte generaldirektören för det blivande ämbetsverket i uppdrag att avgöra lokaliseringsfrågan. Denne, som vanligen hämtats från huvudstadens centralbyråkrati, kommer (naturligtvis!) fram till att det nya verket måste ligga i Stockholm.
Detta var vad som hände, när Statens Institutionsstyrelse skapades. Den blivande generaldirektören, Sture Korpi, menade att ”hans” fögderi måste ligga i Stockholm, framför allt på grund av huvudstadens överlägsna kommunikationer. Så blev det också.
Eftersom Statens Institutionsstyrelse, trots fördelen av huvudstadens kommunikationer, har misskött sitt uppdrag, bör lokaliseringsbeslutet omprövas och myndigheten flytta ut från Stockholm.