Har just lagt ut sista inlägget för 2011.
Tyvärr har det inte blivit så många i december.
Det beror - även denna gång - på arbetet med "Den mystiska sjukdomen" , som äntligen går mot sitt slut.
Gå gärna in på http://www.denmystiskasjukdomen.se
GOTT NYTT ÅR!
lördag 31 december 2011
Miljöpartiet kastar sten från sitt glashus
Riksdagens beslut att kärnkraftsverken skall stå för samtliga kostnader, som kan uppstå vid ett haveri, har inte trätt i kraft. Det beror på att regeringen vill avvakta att samtliga EU-länders parlament fattar liknande beslut.
Det är ett stort misstag av vår regering, som har gett ammunition åt oppositionen, framför allt, miljöpartiet, som trumpetat ut att kärnkraften nu ”subventioneras” av det allmänna.
Den anklagelsen är hårresande och av två skäl. För det första så gäller ju riksdagsbeslutet, även om det inte har trätt i kraft. Den svenska kärnkraften kommer inte att subventioneras. För det andra har ju just miljöpartiet ivrigt stött besluten att ett annat sätt att producera elektricitet, vindkraftverken, hela tiden blivit kraftigt subventionerat. Frågan är om en enda vidsnurra skulle ha byggts i Sverige utan subventionerna. Det finns energiexperter som menar att vindkraftspolitiken om några år kan komma att betraktas som ett vansinnigt slöseri med pengar.
Miljöpartiet kastar sten men sitter i glashus.
Det är ett stort misstag av vår regering, som har gett ammunition åt oppositionen, framför allt, miljöpartiet, som trumpetat ut att kärnkraften nu ”subventioneras” av det allmänna.
Den anklagelsen är hårresande och av två skäl. För det första så gäller ju riksdagsbeslutet, även om det inte har trätt i kraft. Den svenska kärnkraften kommer inte att subventioneras. För det andra har ju just miljöpartiet ivrigt stött besluten att ett annat sätt att producera elektricitet, vindkraftverken, hela tiden blivit kraftigt subventionerat. Frågan är om en enda vidsnurra skulle ha byggts i Sverige utan subventionerna. Det finns energiexperter som menar att vindkraftspolitiken om några år kan komma att betraktas som ett vansinnigt slöseri med pengar.
Miljöpartiet kastar sten men sitter i glashus.
onsdag 28 december 2011
Bröstförstoringar borde förbjudas!
Riskerna med Bröstförstoringar har uppmärksammats igen genom att en i Frankrike använd metod kan öka risken för cancer.
Om kvinnor som överväger att förstora brösten, tror att det är riskfritt, om bara det inte går till som i Frankrike, begår hon ett stort misstag. Det är nämligen inte fel att påstå att alla bröstförstoringar leder till ökad risk för cancer. Redan det inopererade implantatet kan försvåra upptäckten av spirande cancerceller.
Även om kvinnan inte får cancer kan hon råka ut för många obehagliga överraskningar, som operatören inte nämnt i sin marknadsföring. Vanligast är kapselbildning. Då lägger sig en kapsel av vävnad runt implantatet. Bröstet blir hårt och det kan göra ont.
Även om ärrbildningar inte är farligt, måste det vara frustrerande för den som lagt ut 40 000 kronor på operationen.
Implantaten kan spricka. Ju äldre de är, desto större risk. Enligt en dansk studie från år 2000 hade silikonimplantaten i 62 % av fallen gått sönder inom 10 år.
Kvinnan kan även få känselförändringar, som kan påverka både sexlivet och amningen.
Så här gick det för en kvinna som förstorat brösten:
De första veckorna efter operationen hade hon så ont att hon varken kunde lägga sig eller resa sig upp. Därefter blev det bättre, men inte länge: "Efter en månad så kände jag att allt inte stod rätt till med brösten. Jag började få ont, och dom kändes hårda. Hur mycket jag än masserade, så blev dom hårdare o ömmare."
Hon hade fått kapselbildning på båda brösten. Hon fick vänta ett halvt år på ny operation och hade så ont de sista månaderna att hon inte ens kunde "vända sig i sängen för att det smärtade för mycket". Efter den nya operationen fick hon "fula stora ärr under brösten" och en ny kapselbildning.
Tanken på att göra om allt fick henne att gråta. Kirurgen ville ta ut inlägget i bröstet med kapselbildning och låta det läka i 6 månader, innan han gjorde om operationen."Dessa 6 månader var ett helvete. Jag hade ett stort och ett litet bröst" och "måste varje dag försöka fixa och trixa så dom såg likadana ut" Efter alla operationer, " hotellrum, bensinpengar och förlorad arbetsinkomst så vågar jag inte ens tänka på vad allt har kostat."
Ett anmärkningsvärt faktum är att även kvinnor med stora bröst är kunder på dessa kliniker. De vill göra brösten ännu större. Det ville en tysk dokussåpastjärna. Men det tog en ände med förskräckelse - hon dog under operationen.
Alltför få tycks vara medvetna om att stora bröst inte alltid varit "inne". Skådespelerskan Audrey Hepburn orsakade på sin tid ett mode, där det definitivt var "ute" att ha det. Plötsligt kunde bystdrottningar betraktas som korkade sexgalningar. Tänk om vi får tillbaka det modet! Och tänk om kvinnor som förstorat brösten då får kommentarer som "jobbar du heltid som amma?"
Är det inte rimligt att kräva av våra läkare att de på heltid ägnar sig åt att ta hand om patienter, som lider av sjukdomar eller har råkat ut för olyckor? Att inte ha optimal storlek på brösten är ingen sjukdom.
Läs gärna hela min artikel i ämnet på Newsmill:
http://www.newsmill.se/artikel/2011/02/22/l-kare-b-r-ta-hand-om-sjuka-inte-f-rstora-br-st
Om kvinnor som överväger att förstora brösten, tror att det är riskfritt, om bara det inte går till som i Frankrike, begår hon ett stort misstag. Det är nämligen inte fel att påstå att alla bröstförstoringar leder till ökad risk för cancer. Redan det inopererade implantatet kan försvåra upptäckten av spirande cancerceller.
Även om kvinnan inte får cancer kan hon råka ut för många obehagliga överraskningar, som operatören inte nämnt i sin marknadsföring. Vanligast är kapselbildning. Då lägger sig en kapsel av vävnad runt implantatet. Bröstet blir hårt och det kan göra ont.
Även om ärrbildningar inte är farligt, måste det vara frustrerande för den som lagt ut 40 000 kronor på operationen.
Implantaten kan spricka. Ju äldre de är, desto större risk. Enligt en dansk studie från år 2000 hade silikonimplantaten i 62 % av fallen gått sönder inom 10 år.
Kvinnan kan även få känselförändringar, som kan påverka både sexlivet och amningen.
Så här gick det för en kvinna som förstorat brösten:
De första veckorna efter operationen hade hon så ont att hon varken kunde lägga sig eller resa sig upp. Därefter blev det bättre, men inte länge: "Efter en månad så kände jag att allt inte stod rätt till med brösten. Jag började få ont, och dom kändes hårda. Hur mycket jag än masserade, så blev dom hårdare o ömmare."
Hon hade fått kapselbildning på båda brösten. Hon fick vänta ett halvt år på ny operation och hade så ont de sista månaderna att hon inte ens kunde "vända sig i sängen för att det smärtade för mycket". Efter den nya operationen fick hon "fula stora ärr under brösten" och en ny kapselbildning.
Tanken på att göra om allt fick henne att gråta. Kirurgen ville ta ut inlägget i bröstet med kapselbildning och låta det läka i 6 månader, innan han gjorde om operationen."Dessa 6 månader var ett helvete. Jag hade ett stort och ett litet bröst" och "måste varje dag försöka fixa och trixa så dom såg likadana ut" Efter alla operationer, " hotellrum, bensinpengar och förlorad arbetsinkomst så vågar jag inte ens tänka på vad allt har kostat."
Ett anmärkningsvärt faktum är att även kvinnor med stora bröst är kunder på dessa kliniker. De vill göra brösten ännu större. Det ville en tysk dokussåpastjärna. Men det tog en ände med förskräckelse - hon dog under operationen.
Alltför få tycks vara medvetna om att stora bröst inte alltid varit "inne". Skådespelerskan Audrey Hepburn orsakade på sin tid ett mode, där det definitivt var "ute" att ha det. Plötsligt kunde bystdrottningar betraktas som korkade sexgalningar. Tänk om vi får tillbaka det modet! Och tänk om kvinnor som förstorat brösten då får kommentarer som "jobbar du heltid som amma?"
Är det inte rimligt att kräva av våra läkare att de på heltid ägnar sig åt att ta hand om patienter, som lider av sjukdomar eller har råkat ut för olyckor? Att inte ha optimal storlek på brösten är ingen sjukdom.
Läs gärna hela min artikel i ämnet på Newsmill:
http://www.newsmill.se/artikel/2011/02/22/l-kare-b-r-ta-hand-om-sjuka-inte-f-rstora-br-st
Kommunistisk monarki.
I dag begravs Kim-Jong-Il, Nordkoreas ”käre ledare”. Hans pappa, som han efterträdde, kallades ”Den store ledaren”. Tydligen kommer Kim-Jong-Ils son, Kom-Jong-Un att ta över och bli den tredje diktatorn från samma familj.
Nordkorea är således i praktiken en monarki, samtidigt som man bekänner sig till den kommunistiska ideologin.
Det är onekligen en märklig paradox!
Men dagens Nordkorea är helt annorlunda än det samhälle som Karl Marx ville skapa. Kim-Jong-Il kunde leva i lyx samtidigt som större delen av befolkningen höll på att svälta ihjäl, vilket inte hindrat honom att satsa på kärnvapen.
Det finns ett svagt hopp om att den nya monarken kan tänkas slå in på en annan väg.
Å andra sidan finns det de som tror att han måste starta ett krig för att kunna stärka sin ställning!
Nordkorea är således i praktiken en monarki, samtidigt som man bekänner sig till den kommunistiska ideologin.
Det är onekligen en märklig paradox!
Men dagens Nordkorea är helt annorlunda än det samhälle som Karl Marx ville skapa. Kim-Jong-Il kunde leva i lyx samtidigt som större delen av befolkningen höll på att svälta ihjäl, vilket inte hindrat honom att satsa på kärnvapen.
Det finns ett svagt hopp om att den nya monarken kan tänkas slå in på en annan väg.
Å andra sidan finns det de som tror att han måste starta ett krig för att kunna stärka sin ställning!
söndag 11 december 2011
SVT har förolämpat "HasseåTage",
Jag hörde på ”God Morgon Världen” i dag. I timme två fanns ett inslag om norska framgångar inom kulturen. Norsk film har gjort succé, t.ex. på filmfestivalen i Stockholm. Norska deckarförfattare har blivit mycket populära i Sverige.
Inslaget tog också upp, hur länderna ser på varandra. I det sammanhänget nämndes ”Norgevisan”, som "Mosebacke Monarki" framförde på 1960-talet.
Jag fick intrycket att ”God Morgon Sverige” uppfattade det som ett försök att skämta med Norge och norrmän. Refrängens inledning lyder ”Norge, det är ett ruttet land”.
Men i själva verket ville Mosebacke-programmakarna driva med den svenska avundsjukan gentemot Norge. Där hade det hittats olja, och Norge hade just haft stora framgångar i en vinterolympiad.
Att antyda att det handlade om något annat är en grov förolämpning mot några av Sveriges främsta revymakare och komiker, nämligen Hasse Alfredsson och Tage Danielsson
Inslaget tog också upp, hur länderna ser på varandra. I det sammanhänget nämndes ”Norgevisan”, som "Mosebacke Monarki" framförde på 1960-talet.
Jag fick intrycket att ”God Morgon Sverige” uppfattade det som ett försök att skämta med Norge och norrmän. Refrängens inledning lyder ”Norge, det är ett ruttet land”.
Men i själva verket ville Mosebacke-programmakarna driva med den svenska avundsjukan gentemot Norge. Där hade det hittats olja, och Norge hade just haft stora framgångar i en vinterolympiad.
Att antyda att det handlade om något annat är en grov förolämpning mot några av Sveriges främsta revymakare och komiker, nämligen Hasse Alfredsson och Tage Danielsson
lördag 10 december 2011
Chocken från Egypten.
Jag har flera gånger varnat för att Arabländernas vårrevolutioner kan tyna bort.
Min oro har inte minst gällt Egypten och handlat om misstanken att islamska Broderskapsrörelsen skulle kunna bli för dominerande i valet.
Och visst blev detta parti det största med en tredjedel av rösterna.
Men den stora överraskningen var ett extremt islamistiskt parti som accepterar att hugga av händerna på tjuvar och inte har något emot könsstympning av kvinnor. Detta parti fick en fjärdedel av rösterna.
Socialdemokrater och liberaler fick TILLSAMMANS endast 11 procent.
Arma Egypten!
De ungdomar, vars hjältemodiga kamp mot diktaturen till sist blev framgångsrik, avstod ofta från att rösta. De gjorde det i protest mot militären.
Men de kan få anledning att ångra den taktiken.
Min oro har inte minst gällt Egypten och handlat om misstanken att islamska Broderskapsrörelsen skulle kunna bli för dominerande i valet.
Och visst blev detta parti det största med en tredjedel av rösterna.
Men den stora överraskningen var ett extremt islamistiskt parti som accepterar att hugga av händerna på tjuvar och inte har något emot könsstympning av kvinnor. Detta parti fick en fjärdedel av rösterna.
Socialdemokrater och liberaler fick TILLSAMMANS endast 11 procent.
Arma Egypten!
De ungdomar, vars hjältemodiga kamp mot diktaturen till sist blev framgångsrik, avstod ofta från att rösta. De gjorde det i protest mot militären.
Men de kan få anledning att ångra den taktiken.
Uppåt för Juholt?
När statistiska Centralbyrån publicerade sin stora undersökning om väljaropinionen, blev det på nytt jätterubriker av typen ”nytt ras för Juholt” eller ”ny bottennotering för S”.
Och visst rasade S jämfört med förra SCB-mätningen för ett halvår sedan. Det var ju helt självklart! Då visste vi ju ingenting om Juholts lägenhetsaffärer eller hans övriga strul.
Jag letade förgäves efter någon som jämförde med S:s bottennoteringar för några veckor sedan i flera andra opinionsundersökningar. Där låg ju S till och med under 25 procent. Nu låg S över 27 procent.
Därför kan det ju faktiskt vara så att socialdemokraterna har passerat sin bottennotering, och nu är på väg uppåt.
Och visst rasade S jämfört med förra SCB-mätningen för ett halvår sedan. Det var ju helt självklart! Då visste vi ju ingenting om Juholts lägenhetsaffärer eller hans övriga strul.
Jag letade förgäves efter någon som jämförde med S:s bottennoteringar för några veckor sedan i flera andra opinionsundersökningar. Där låg ju S till och med under 25 procent. Nu låg S över 27 procent.
Därför kan det ju faktiskt vara så att socialdemokraterna har passerat sin bottennotering, och nu är på väg uppåt.
torsdag 1 december 2011
USA:s och Kinas chicken race mot avgrunden.
I dag är det första dagen på årets sista månad, december. Om vi ser tillbaka på månaden november, så var den i ett avseende avvikande: Det var betydligt varmare än normalt.
Om vi jämför med november förra året, blir skillnaden närmast otrolig. Även om det naturligtvis är helt förkastligt att jämföra enstaka år med varandra, kan det ändå tjäna som en väckarklocka till alla dem som glömt bort den globala klimatfrågan – att vår planet kan få en genomsnittlig stegring av temperaturen med upp till fem grader (celsius).
För några dagar sedan drog ett oväder fram över Sverige. I vindbyarna uppmättes orkan. Det är ovanligt hos oss men ytterligare en signal om vad som kan bli allt vanligare även här.
Just nu pågår i Durban (Sydafrika) ett internationellt stormöde ned representanter för i stort sett världens alla länder. Målet är att komma överens om ett nytt klimatavtal, men ingen tror att det kommer att lyckas.
Redan har arrangemanget råkat ut för ett bakslag. Kanada har meddelat att landet drar sig ur Kyotoavtalet. Det lär bli svårt att nå ny överenskommelse före år 2020.
Under tiden fortsätter utsläppen av växthusgaserna att öka. Arrangören, Sydafrika, storsatsar på ny kolkraft, fastän landet har utomordentligt goda förutsättningar att bygga ut solkraften.
De stora bovarna i detta överlevnadsdrama är dock USA och Kina, som kör en ”chicken race” mot vår gemensamma undergång. USA vägrar gå med på avtal, om inte framför allt Kina gör det, och Kina anser sig ha rätt fortsätta öka sina utsläpp, trots att landet redan släpper ut mer än någon annan nation. Det finns vetenskapsmän som kommit fram till att def nu kan vara för sent att vända utvecklingen.
I så fall är detta chicken race över med dödlig utgång för båda parter.
Men med tanke på den intellektuella nivå, som makthavare i USA befinner sig på, är det inte anmärkningsvärt att galenskaperna fortsätter. Ty bland republikaner i den amerikanska kongressen tror många att klimatet styrs av Gud, så det skall vi inte bry oss om. Där tror många att jorden inte är mer än 6000 år gammal, och där håller man på att bygga Noaks ark.
Kanske tror de ändå att vi kommer att drabbas av en ny syndaflod.
Om vi jämför med november förra året, blir skillnaden närmast otrolig. Även om det naturligtvis är helt förkastligt att jämföra enstaka år med varandra, kan det ändå tjäna som en väckarklocka till alla dem som glömt bort den globala klimatfrågan – att vår planet kan få en genomsnittlig stegring av temperaturen med upp till fem grader (celsius).
För några dagar sedan drog ett oväder fram över Sverige. I vindbyarna uppmättes orkan. Det är ovanligt hos oss men ytterligare en signal om vad som kan bli allt vanligare även här.
Just nu pågår i Durban (Sydafrika) ett internationellt stormöde ned representanter för i stort sett världens alla länder. Målet är att komma överens om ett nytt klimatavtal, men ingen tror att det kommer att lyckas.
Redan har arrangemanget råkat ut för ett bakslag. Kanada har meddelat att landet drar sig ur Kyotoavtalet. Det lär bli svårt att nå ny överenskommelse före år 2020.
Under tiden fortsätter utsläppen av växthusgaserna att öka. Arrangören, Sydafrika, storsatsar på ny kolkraft, fastän landet har utomordentligt goda förutsättningar att bygga ut solkraften.
De stora bovarna i detta överlevnadsdrama är dock USA och Kina, som kör en ”chicken race” mot vår gemensamma undergång. USA vägrar gå med på avtal, om inte framför allt Kina gör det, och Kina anser sig ha rätt fortsätta öka sina utsläpp, trots att landet redan släpper ut mer än någon annan nation. Det finns vetenskapsmän som kommit fram till att def nu kan vara för sent att vända utvecklingen.
I så fall är detta chicken race över med dödlig utgång för båda parter.
Men med tanke på den intellektuella nivå, som makthavare i USA befinner sig på, är det inte anmärkningsvärt att galenskaperna fortsätter. Ty bland republikaner i den amerikanska kongressen tror många att klimatet styrs av Gud, så det skall vi inte bry oss om. Där tror många att jorden inte är mer än 6000 år gammal, och där håller man på att bygga Noaks ark.
Kanske tror de ändå att vi kommer att drabbas av en ny syndaflod.
tisdag 29 november 2011
Egypten: Hur går det om Brödraskapet tar över?
Nu har valet till Egyptens parlament inletts.
Valobservatörer menar att muslimska Brödraskapet har stärkt sin ställning än mer. Vad kommer det att innebära?
En sak är alldeles klar. Kvinnornas ställning kommer inte att förbättras, om Brödraskapet vinner valet.
I det nya parlamentet kommer det istället att finnas betydligt färre kvinnor än på diktator Mubaraks tid. Då fanns det kvoteringsregler, som innebar att viss procent av mandaten skulle gå till kvinnor. Men de har tagits bort. Än värre är att medlemmar av broderskapsrörelsen gör uttalanden, som tyder på att lugnande försäkringar från partitoppen om att inte slå in på en extremt islamistisk väg, inte är att lita på. Enligt SR:s Cecilia Undén är det inte ovanligt att partiets sympatisörer accepterar kvinnlig könsstympning men däremot vill riva upp lagen, som tillåter skilsmässa. Socialdemokraternas partiledare säger sig föredra det styrande militärrådet framför Brödraskapet. Han tror att militären utgör visst skydd mot islamisterna.
Välutbildade kvinnor med arbete är mycket oroliga inför framtiden. De kommer definitivt inte rösta på Brödraskapet.
Men tyvärr utgör de en mycket liten del av Egyptens väljare…
Valobservatörer menar att muslimska Brödraskapet har stärkt sin ställning än mer. Vad kommer det att innebära?
En sak är alldeles klar. Kvinnornas ställning kommer inte att förbättras, om Brödraskapet vinner valet.
I det nya parlamentet kommer det istället att finnas betydligt färre kvinnor än på diktator Mubaraks tid. Då fanns det kvoteringsregler, som innebar att viss procent av mandaten skulle gå till kvinnor. Men de har tagits bort. Än värre är att medlemmar av broderskapsrörelsen gör uttalanden, som tyder på att lugnande försäkringar från partitoppen om att inte slå in på en extremt islamistisk väg, inte är att lita på. Enligt SR:s Cecilia Undén är det inte ovanligt att partiets sympatisörer accepterar kvinnlig könsstympning men däremot vill riva upp lagen, som tillåter skilsmässa. Socialdemokraternas partiledare säger sig föredra det styrande militärrådet framför Brödraskapet. Han tror att militären utgör visst skydd mot islamisterna.
Välutbildade kvinnor med arbete är mycket oroliga inför framtiden. De kommer definitivt inte rösta på Brödraskapet.
Men tyvärr utgör de en mycket liten del av Egyptens väljare…
Backade S igen?
Under det gångna veckoslutet presenterade många medier som en NY nyhet att stödet för S fortsätter att rasa. Vad de syftade på var en sammanvägning av tidigare publicerade opinionsundersökningar, som alla visade tillbakagång för S. Sammanvägningen är därför endast en upprepning av något som redan publicerats; ingenting nytt. Ändå presenterade både tidningar, SR och flera tv-kanaler detta som en NY minskning.
Märkligt! Och naturligtvis blev detta ett inslag i Expressens ”Mosa Juholms-kampanj”
Visst kan jag ha fel, men jag undrar, om inte nästa omgång sammanvägda opinionsundersökningar kommer att visa en viss ökning för socialdemokraterna.
Märkligt! Och naturligtvis blev detta ett inslag i Expressens ”Mosa Juholms-kampanj”
Visst kan jag ha fel, men jag undrar, om inte nästa omgång sammanvägda opinionsundersökningar kommer att visa en viss ökning för socialdemokraterna.
torsdag 24 november 2011
Kan Euron räddas?
Krisen i Euroländerna, som alltmer drabbar också Sverige, blev föremål för en debatt i Studio Ett onsdagen den 23/11. Debattörer var Tommy Waidelich (S) och Anna Kinberg Batra (M).
Det akuta läget är ju att Euron håller på att kollapsa. Även Spanien har fått problem att få sina lån placerade till en ränta som landet klarar av. Till och med Frankrike har drabbats. Och idag lyckades inte Tyskland placera en obligation till den förväntade räntan. Börsen reagerade omedelbart;
EU-kommissionen och EU-ministrar har kommit med den ena aktionen efter den andra för att lösa krisen, men hittills har allt varit förgäves.
Det senaste förslaget innebär att Euroländerna ger ut en form av gemensamma obligationer; länderna går i borgen för varandra. Då skulle krisländerna få lägre räntor, men i gengäld får ett land som Tyskland högre räntor. Å andra sidan får krisländerna finna sig i att ställas under Bryssels kontroll. Deras budgetar måste godkännas av EU-kommissionen, som vill kalla de nya obligationerna stabiliseringsobligationer.
Tommy Waidelich ställde sig positiv till detta förslag, trots att det innebär att makt koncentreras till Brysse. Anna Kinberg Batra var negativ, framför allt för att det är orättvist. Länder som skött sig bestraffas med högre räntor. De som misskött sig belönas.
Visst – men vad är alternativet? Att hänvisa till att problemländerna måste genomföra stora reformprogram hjälper endast på lång sikt. Det brinner ju i knutarna och då hjälper det inte att starta program som gör huset mera brandsäkert. Det gäller att släcka elden! Det enda alternativet till de nya obligationerna är att Europeiska Centralbanken trycker mera pengar och i stor skala köper krisländers obligationer. Men det leder också till inflation.
Finns det ett tredje alternativ?
Det akuta läget är ju att Euron håller på att kollapsa. Även Spanien har fått problem att få sina lån placerade till en ränta som landet klarar av. Till och med Frankrike har drabbats. Och idag lyckades inte Tyskland placera en obligation till den förväntade räntan. Börsen reagerade omedelbart;
EU-kommissionen och EU-ministrar har kommit med den ena aktionen efter den andra för att lösa krisen, men hittills har allt varit förgäves.
Det senaste förslaget innebär att Euroländerna ger ut en form av gemensamma obligationer; länderna går i borgen för varandra. Då skulle krisländerna få lägre räntor, men i gengäld får ett land som Tyskland högre räntor. Å andra sidan får krisländerna finna sig i att ställas under Bryssels kontroll. Deras budgetar måste godkännas av EU-kommissionen, som vill kalla de nya obligationerna stabiliseringsobligationer.
Tommy Waidelich ställde sig positiv till detta förslag, trots att det innebär att makt koncentreras till Brysse. Anna Kinberg Batra var negativ, framför allt för att det är orättvist. Länder som skött sig bestraffas med högre räntor. De som misskött sig belönas.
Visst – men vad är alternativet? Att hänvisa till att problemländerna måste genomföra stora reformprogram hjälper endast på lång sikt. Det brinner ju i knutarna och då hjälper det inte att starta program som gör huset mera brandsäkert. Det gäller att släcka elden! Det enda alternativet till de nya obligationerna är att Europeiska Centralbanken trycker mera pengar och i stor skala köper krisländers obligationer. Men det leder också till inflation.
Finns det ett tredje alternativ?
Dagens Juholtare
Dagens Juholtare i Expressen:.(onsdagen 23/11)
Rubrik på tidningens FÖRSTASIDA:
"JUHOLTS NYA BLUFF
Ljög om Thomas Östros."
Enligt Expressen har tydligen Juholt ljugit, medan Östros talat sanning.
Om två parter lämnar helt olika utsagor om sina kontakter med varandra, och en iakttagare kommer fram till att den ene talar sanning, medan den andre ljuger, bör iakttagaren kunna motivera sin slutsats. Men det gör inte Expressen. Tidningen tycks utgå från att Östros version är den sanna.
Det kan ju vara precis tvärtom.
Och strängt taget finns en tredje möjlighet, nämligen att den ene (Juholt) har lagt till, medan den andre (Östros) dragit från.
I så fall talar ingen av dem sanning till 100 procent.
Och de ljuger ungefär lika mycket.
Är det inträffade en så stor nyhet att den förtjänar uppmärksamhet på Expressens förstasida?
Naturligtvis inte.
Expressen fortsätter jakten på Juholt.
Rubrik på tidningens FÖRSTASIDA:
"JUHOLTS NYA BLUFF
Ljög om Thomas Östros."
Enligt Expressen har tydligen Juholt ljugit, medan Östros talat sanning.
Om två parter lämnar helt olika utsagor om sina kontakter med varandra, och en iakttagare kommer fram till att den ene talar sanning, medan den andre ljuger, bör iakttagaren kunna motivera sin slutsats. Men det gör inte Expressen. Tidningen tycks utgå från att Östros version är den sanna.
Det kan ju vara precis tvärtom.
Och strängt taget finns en tredje möjlighet, nämligen att den ene (Juholt) har lagt till, medan den andre (Östros) dragit från.
I så fall talar ingen av dem sanning till 100 procent.
Och de ljuger ungefär lika mycket.
Är det inträffade en så stor nyhet att den förtjänar uppmärksamhet på Expressens förstasida?
Naturligtvis inte.
Expressen fortsätter jakten på Juholt.
onsdag 23 november 2011
Naturskyddsföreningen tabbar sig - igen.
Naturskyddsföreningen kan betraktas som en NGO (non government organisation). Med många medlemmar och sponsorer rullar pengarna in. Själv betraktar sig föreningen som en folkrörelse.
Har Naturskyddsföreningen högt anseende, väger dess ord tungt?
Förmodligen är svaret ja.
Förtjänar den sitt goda rykte?
Det är tveksamt, även om föreningen är en etablerad remissinstans.
Naturskyddsföreningen har t.ex. gjort klara partipolitiska ställningstaganden. Länge skedde det genom att inför riksdagsvalen rangordna partiernas miljöpolitik. Vänsterpartiet hamnade i topp, möjligen i sällskap med miljöpartiet eller Centern. Grunden för ställningstagandet var partiernas syn på kärnkraften, som Naturskyddsföreningen alltid varit hätska motståndare till. Den politiken har tvingat Sverige importera el från Danmarks kolkraftverk. Några kalla vintrar har vi på grund av elbristen även fått starta oljekraftverk och gasturbinverk för att trygga tillgång på el.
Hur i all världen skulle det då ha gått om vi följd Naturskyddsföreningen och haft all kärnkraft avvecklad nu? Och vad hade det kostat?
En sak är klar: Utsläppen av växthusgaser hade varit betydligt högre!
Nu har Naturskyddsföreningen utmärkt sig igen med en larmrapport om farliga gifter i vanliga matfiskar. Fisk från Vättern sades innehålla fyra gånger det tillåtna värdet. Men det visade sig bero på en felräkning. I verkligheten låg Vätternfisken långt under gränsvärdet. Det felet upptäcktes av Mattias Öberg, forskare vid Institutet för miljömedicin vid Karolinska institutet. Han märkte även ett annat misstag, när det gäller kadmium. Naturskyddsföreningen hade jämfört halten i en fiskart med gränsvärdet för en annan fiskart.
Mattias Öberg är även kritisk till hur Naturskyddsföreningen redovisar halterna av bromerade flamskyddsmedel. Forskare har olika uppfattningar om vad som anses vara skadliga nivåer. Naturskyddsföreningen redovisar bara gränsvärden, som föreslås av forskare som anser bromerade flamskyddsmedel vara extremt farliga. ”Naturskyddsföreningen har valt den ena extremen, att peka ut halterna i fisk som väldigt farliga, utan att nämna diskussionen som pågår.”
Märkligt nog gick Naturskyddsföreningens ordförande Mikael Karlsson ut och dementerade tidigare lämnade uppgifter om att rapporten dragits tillbaka. Enligt honom var det Naturskyddsföreningen och inte Öberg, som upptäckte de felaktiga beräkningarna. Och han tyckte inte Naturvårdsföreningen gjorde fel i fråga om det använda gränsvärdet för bromerade flamskyddsmedel.
Nu vet vi det!
Kanske slutar ett okänt antal konsumenter att äta fisk.
Vad äter de i stället? Hamburgare med pommes frites?
Har Naturskyddsföreningen högt anseende, väger dess ord tungt?
Förmodligen är svaret ja.
Förtjänar den sitt goda rykte?
Det är tveksamt, även om föreningen är en etablerad remissinstans.
Naturskyddsföreningen har t.ex. gjort klara partipolitiska ställningstaganden. Länge skedde det genom att inför riksdagsvalen rangordna partiernas miljöpolitik. Vänsterpartiet hamnade i topp, möjligen i sällskap med miljöpartiet eller Centern. Grunden för ställningstagandet var partiernas syn på kärnkraften, som Naturskyddsföreningen alltid varit hätska motståndare till. Den politiken har tvingat Sverige importera el från Danmarks kolkraftverk. Några kalla vintrar har vi på grund av elbristen även fått starta oljekraftverk och gasturbinverk för att trygga tillgång på el.
Hur i all världen skulle det då ha gått om vi följd Naturskyddsföreningen och haft all kärnkraft avvecklad nu? Och vad hade det kostat?
En sak är klar: Utsläppen av växthusgaser hade varit betydligt högre!
Nu har Naturskyddsföreningen utmärkt sig igen med en larmrapport om farliga gifter i vanliga matfiskar. Fisk från Vättern sades innehålla fyra gånger det tillåtna värdet. Men det visade sig bero på en felräkning. I verkligheten låg Vätternfisken långt under gränsvärdet. Det felet upptäcktes av Mattias Öberg, forskare vid Institutet för miljömedicin vid Karolinska institutet. Han märkte även ett annat misstag, när det gäller kadmium. Naturskyddsföreningen hade jämfört halten i en fiskart med gränsvärdet för en annan fiskart.
Mattias Öberg är även kritisk till hur Naturskyddsföreningen redovisar halterna av bromerade flamskyddsmedel. Forskare har olika uppfattningar om vad som anses vara skadliga nivåer. Naturskyddsföreningen redovisar bara gränsvärden, som föreslås av forskare som anser bromerade flamskyddsmedel vara extremt farliga. ”Naturskyddsföreningen har valt den ena extremen, att peka ut halterna i fisk som väldigt farliga, utan att nämna diskussionen som pågår.”
Märkligt nog gick Naturskyddsföreningens ordförande Mikael Karlsson ut och dementerade tidigare lämnade uppgifter om att rapporten dragits tillbaka. Enligt honom var det Naturskyddsföreningen och inte Öberg, som upptäckte de felaktiga beräkningarna. Och han tyckte inte Naturvårdsföreningen gjorde fel i fråga om det använda gränsvärdet för bromerade flamskyddsmedel.
Nu vet vi det!
Kanske slutar ett okänt antal konsumenter att äta fisk.
Vad äter de i stället? Hamburgare med pommes frites?
tisdag 22 november 2011
Reprisen i Egypten
Det är som en repris av "Den arabiska våren".
100000 männsikor på samma torg.
Då krävde de att Mubarak skulle gå.
Nu är det militärrådets tur.
Alla verkar vara eniga;
Men är de det?
Vad säger liberaler och socialdemokrater?
De har faktiskt offentligt sagt att de fruktar muslimska Broderskapsrörelsen mer än militären;
Att de ser de senare som en garanti för att Egypten inte ska bli ett islamistiskt land. "Det skulle bli slutet för Egypten"(sagt av ordföranden i soc.dem.)
100000 männsikor på samma torg.
Då krävde de att Mubarak skulle gå.
Nu är det militärrådets tur.
Alla verkar vara eniga;
Men är de det?
Vad säger liberaler och socialdemokrater?
De har faktiskt offentligt sagt att de fruktar muslimska Broderskapsrörelsen mer än militären;
Att de ser de senare som en garanti för att Egypten inte ska bli ett islamistiskt land. "Det skulle bli slutet för Egypten"(sagt av ordföranden i soc.dem.)
Håkan, Åsa-Nisse och Liza.
Om en stockholmsjournalist skriver en bok, är sannolikheten mycket stor att SR:s Studio Ett hör av sig för att göra en intervju. Därför var det inte överraskande att Liza Marklund 21 november blev intervjuad om sin nya bok, även om hon med 11 miljoner sålda böcker inte har något behov av gratisreklam.
I slutet av intervjun fick hon frågan om vad hon tyckte om Håkan Juholt, vilket motiverades med att hon är socialdemokrat. Liza Marklund jämförde honom med Åsa-Nisse och ondgjorde sig över att han sagt sig vilja tillbaka till folkrörelserna. ”Får jag vara med då?”
”Åsa-Nissecitatet” var snabbt ute på Expressens nätupplaga.
Marklunds kommentar belyser ett av Juholts många problem. Han betraktas i Stockholm lätt som den fattige kusinen från landet. Han uppfattas som inskränkt och en aning korkad.
Marklund tillhör onekligen etablissemanget i huvudstaden och har svårt acceptera att ordföranden i hennes parti inte är stockholmare och inte ens kommer från grannregionerna runt Stockholm. Det brukar nämligen partiledare göra.
Undantagen råkar lätt illa ut. Om Torbjörn Fälldin skämtades det; ofta historier som gick ut på att han var dum i huvudet, vilket han inte var.
Till sist: Expressen har tydligen bestämt sig för att se till att Juholt sparkas. Varje dag något nytt om hans misstag och att fler och fler inom partiet är emot honom. När Juholt åkte till Talinn följde Expressen med och bevakade honom. Dessutom försökte tidningen få honom erkänna att ha arbetat svart. Han fick frågor om det och nämnde att han i sin ungdom fotograferat mammor med nyfödda barn och sålt foton för fem eller tio kronor styck. Detta slår Expressen sedan upp som Svartjobb.
Ingen tvekan om att Juholt flera gånger tabbad sig. Men det Expressen gör är inte god journalistik.
I slutet av intervjun fick hon frågan om vad hon tyckte om Håkan Juholt, vilket motiverades med att hon är socialdemokrat. Liza Marklund jämförde honom med Åsa-Nisse och ondgjorde sig över att han sagt sig vilja tillbaka till folkrörelserna. ”Får jag vara med då?”
”Åsa-Nissecitatet” var snabbt ute på Expressens nätupplaga.
Marklunds kommentar belyser ett av Juholts många problem. Han betraktas i Stockholm lätt som den fattige kusinen från landet. Han uppfattas som inskränkt och en aning korkad.
Marklund tillhör onekligen etablissemanget i huvudstaden och har svårt acceptera att ordföranden i hennes parti inte är stockholmare och inte ens kommer från grannregionerna runt Stockholm. Det brukar nämligen partiledare göra.
Undantagen råkar lätt illa ut. Om Torbjörn Fälldin skämtades det; ofta historier som gick ut på att han var dum i huvudet, vilket han inte var.
Till sist: Expressen har tydligen bestämt sig för att se till att Juholt sparkas. Varje dag något nytt om hans misstag och att fler och fler inom partiet är emot honom. När Juholt åkte till Talinn följde Expressen med och bevakade honom. Dessutom försökte tidningen få honom erkänna att ha arbetat svart. Han fick frågor om det och nämnde att han i sin ungdom fotograferat mammor med nyfödda barn och sålt foton för fem eller tio kronor styck. Detta slår Expressen sedan upp som Svartjobb.
Ingen tvekan om att Juholt flera gånger tabbad sig. Men det Expressen gör är inte god journalistik.
Lågenergilamporna – ett onödigt misstag.
Lågenergilamporna lanserades som ett viktigt sätt spara el, och det var nog många som ansåg sig skyldiga att köpa dem, fastän de var betydligt dyrare.
Själv köper jag de ”gamla” lamporna och kommer fortsätta göra det, så länge det finns några kvar. Lågenergilampan är ett korkat projekt, som knappast sparar el men som genom kvicksilvret förstör miljön.
De gamla lamporna gav ifrån sig värme – och det betraktades som slöseri med energi. Men den värmen hamnade ju oftast i ett hem och blev ett bidrag till att hålla huset varmt.
Lågenergilampor duger utomhus, men är meningslösa (och farliga) inomhus.
Men att resonera så var opassande för några år sedan!
Nu finns det farligt kvicksilver i naturen och till och med miljöexperter vågar säga högt det vi tvivlare ansåg från början: ”Satsningen på lågenergilampor är absurd”. (Minna Gillberg)
Själv köper jag de ”gamla” lamporna och kommer fortsätta göra det, så länge det finns några kvar. Lågenergilampan är ett korkat projekt, som knappast sparar el men som genom kvicksilvret förstör miljön.
De gamla lamporna gav ifrån sig värme – och det betraktades som slöseri med energi. Men den värmen hamnade ju oftast i ett hem och blev ett bidrag till att hålla huset varmt.
Lågenergilampor duger utomhus, men är meningslösa (och farliga) inomhus.
Men att resonera så var opassande för några år sedan!
Nu finns det farligt kvicksilver i naturen och till och med miljöexperter vågar säga högt det vi tvivlare ansåg från början: ”Satsningen på lågenergilampor är absurd”. (Minna Gillberg)
torsdag 17 november 2011
Juholt och segregeringen.
Detta är i skrivande stund den senaste anklagelsen: Håkan har sagt att den sociala segregeringen i Sverige är värre än i USA. När han ombads förklara sig närmre, kom han in på något som han har alldeles rätt i, nämligen att elever med högutbildade föräldrar genom den hjälp de kan få av dem, kan klara sig mycket bättre i skolan.
Men, Håkan, vad beror det på att det har blivit så?
Varför kan inte skolan ge alla barn den hjälp de behöver?
Boven i dramat är den socialdemokratiska skolpolitiken under många år; * *läxor var egentligen onödigt;
*läraren skull inte undervisa;
*eleverna skulle själva söka kunskap; arbeta i grupper.
*Kaos och oordning bredde ut sig.
Läraryrket blev impopulärt, framför allt i naturvetenskapliga ämnen.
Detta missgynnade barn till lågutbildade föräldrar, som inte med sina kunskaper kunde ge sina barn det kompletterande stöd, som krävdes på grund av bristerna i skolan.
Förstår Håkan det?
Men, Håkan, vad beror det på att det har blivit så?
Varför kan inte skolan ge alla barn den hjälp de behöver?
Boven i dramat är den socialdemokratiska skolpolitiken under många år; * *läxor var egentligen onödigt;
*läraren skull inte undervisa;
*eleverna skulle själva söka kunskap; arbeta i grupper.
*Kaos och oordning bredde ut sig.
Läraryrket blev impopulärt, framför allt i naturvetenskapliga ämnen.
Detta missgynnade barn till lågutbildade föräldrar, som inte med sina kunskaper kunde ge sina barn det kompletterande stöd, som krävdes på grund av bristerna i skolan.
Förstår Håkan det?
måndag 14 november 2011
Är Juholt en skicklig debattör?
Det tycks råda stor enighet om att Håkan Juholt är en skicklig debattör. Det håller även hans motståndare i alliansen med om. Och visst har de rätt – under en förutsättning, nämligen att det är fullt acceptabelt att förvandla sakfrågan till personangrepp.
Under den allmänpolitiska debatten befann sig Juholt i ett extremt farligt läge. Hans ”affärer” (sambobostaden, Vitrysslandsresan, mm) hade avslöjats, och medierna hade kastat sig över honom. Det var nödvändigt att han lyckades i debatten.
Det ansågs att han hade gjort det.
Men vad sa han?
I sitt huvudanförande antydde han att Reinfeldt sänker inkomstskatterna (jobbskatteavdrag), pengar som i stället borde gå till utsatta grupper. Och han antydde tydligt att statsministern gör det för att han själv tjänar på det.
Det var nog en och annan som fann det häpnadsväckande att Juholt hade mage att komma med sådana beskyllningar, just när han själv har anklagats för att sko sig på skattebetalares bekostnad.
Nu menar han att det är alldeles för få debatter. Han har utmanat statsministern på debatt och vill helst att den ska ske i en sporthall eller något liknande och hänvisar till debatterna på 1970-talet mellan Olof Palme och Torbjörn Fälldin. De tillställningarna liknar dagens åskådarläktare under en fotbollsmatch, där båda lagen har sina supportrar som skriker eller buar.
Visst, det skulle säkert passa Juholt som hand i hanske. Men på den tiden fanns det även socialdemokrater, som tyckte att arrangemanget på ett obehagligt sätt påminde om 1930-talets Tyskland.
Reinfelt har ingen anledning ställa upp på det spektaklet!
I stället bör Juholt uppmanas att diskutera sak i stället för person.
Under den allmänpolitiska debatten befann sig Juholt i ett extremt farligt läge. Hans ”affärer” (sambobostaden, Vitrysslandsresan, mm) hade avslöjats, och medierna hade kastat sig över honom. Det var nödvändigt att han lyckades i debatten.
Det ansågs att han hade gjort det.
Men vad sa han?
I sitt huvudanförande antydde han att Reinfeldt sänker inkomstskatterna (jobbskatteavdrag), pengar som i stället borde gå till utsatta grupper. Och han antydde tydligt att statsministern gör det för att han själv tjänar på det.
Det var nog en och annan som fann det häpnadsväckande att Juholt hade mage att komma med sådana beskyllningar, just när han själv har anklagats för att sko sig på skattebetalares bekostnad.
Nu menar han att det är alldeles för få debatter. Han har utmanat statsministern på debatt och vill helst att den ska ske i en sporthall eller något liknande och hänvisar till debatterna på 1970-talet mellan Olof Palme och Torbjörn Fälldin. De tillställningarna liknar dagens åskådarläktare under en fotbollsmatch, där båda lagen har sina supportrar som skriker eller buar.
Visst, det skulle säkert passa Juholt som hand i hanske. Men på den tiden fanns det även socialdemokrater, som tyckte att arrangemanget på ett obehagligt sätt påminde om 1930-talets Tyskland.
Reinfelt har ingen anledning ställa upp på det spektaklet!
I stället bör Juholt uppmanas att diskutera sak i stället för person.
söndag 13 november 2011
Koncentrationen till Stockholm fortsätter...
…
VD:en på Sandvik, ett av Sveriges viktigaste exportföretag, har meddelat att huvudkontoret skall flyttas till Stockholm. Det var en tråkig nyhet och alarmerande för sandvikenbor.
För det är lättare att fortsätta utflyttningsprocessen, när man väl kommit igång.
Flyttet motiveras med att det är lättare att rekrytera kvalificerad personal, om huvudkontoret ligger i huvudstaden. Sandviks förre VD har invändningar – men vad hjälper det?
Göteborgs-Tidningen (G-T), som ägs av Expressen, kommer att få cirka hälften av sin verksamhet överförd till Expressen i Stockholm.
Frågan är om tidningen i fortsättningen kan kallas en Göteborgstidning.
Förresten tvivlade jag på det, när jag läste en ledare i G-T, där det talades om ”Bohusläns grönskande fjordar”. Så kan knappast en göteborgare med erfarenhet av bohuslänska fjordar skriva. På de kala klipporna växer det inte mycke. Sitter G-T:s ledarskribent redan i Stockholm?
VD:en på Sandvik, ett av Sveriges viktigaste exportföretag, har meddelat att huvudkontoret skall flyttas till Stockholm. Det var en tråkig nyhet och alarmerande för sandvikenbor.
För det är lättare att fortsätta utflyttningsprocessen, när man väl kommit igång.
Flyttet motiveras med att det är lättare att rekrytera kvalificerad personal, om huvudkontoret ligger i huvudstaden. Sandviks förre VD har invändningar – men vad hjälper det?
Göteborgs-Tidningen (G-T), som ägs av Expressen, kommer att få cirka hälften av sin verksamhet överförd till Expressen i Stockholm.
Frågan är om tidningen i fortsättningen kan kallas en Göteborgstidning.
Förresten tvivlade jag på det, när jag läste en ledare i G-T, där det talades om ”Bohusläns grönskande fjordar”. Så kan knappast en göteborgare med erfarenhet av bohuslänska fjordar skriva. På de kala klipporna växer det inte mycke. Sitter G-T:s ledarskribent redan i Stockholm?
”Arabvintern” rycker allt närmre..
Jag har en bekant som nyligen kom hem från en vecka i Egypten. Där förbereder man sig för sitt första ”fria” val.
Men han hade dystra besked: Det muslimska ”Brödraskapet” kommer att vinna överlägset.
Det är inte bara det att de har en överlägsen organisation; de har redan manipulerat väljarkåren. Väljarna måste först registrera sig, och han hade på nära håll kunnat följa, hur motståndare till brödraskapet manövrerades bort, så att de inte blev registrerade.
Än värre kan det bli i Tunisien, där ju redan islamisterna vunnit valet. Tydligen kör de med två agendor – en för omvärlden, som ska tro att de är ett moderat parti som sin motsvarighet i Turkiet. Men på hemmaplanen låter det helt annorlunda. Ogifta mammor har inget existensberättigande och tunisier ska förbjudas dricka alkoholhaltiga drycker. Med mera.
Och Libyen har inte bara ett övergångsråd, som anser att sharian ska vara grunden för kommande lagar. Dessutom finns massor av beväpnade grupper, som driver egna rörelser och krav, och som inte vill lägga ned vapnen.
Men han hade dystra besked: Det muslimska ”Brödraskapet” kommer att vinna överlägset.
Det är inte bara det att de har en överlägsen organisation; de har redan manipulerat väljarkåren. Väljarna måste först registrera sig, och han hade på nära håll kunnat följa, hur motståndare till brödraskapet manövrerades bort, så att de inte blev registrerade.
Än värre kan det bli i Tunisien, där ju redan islamisterna vunnit valet. Tydligen kör de med två agendor – en för omvärlden, som ska tro att de är ett moderat parti som sin motsvarighet i Turkiet. Men på hemmaplanen låter det helt annorlunda. Ogifta mammor har inget existensberättigande och tunisier ska förbjudas dricka alkoholhaltiga drycker. Med mera.
Och Libyen har inte bara ett övergångsråd, som anser att sharian ska vara grunden för kommande lagar. Dessutom finns massor av beväpnade grupper, som driver egna rörelser och krav, och som inte vill lägga ned vapnen.
måndag 31 oktober 2011
Förvandlas arabvåren till kall vinter?
Den arabiska våren (revolterna i Tunisien, Libyen och Egypten) betraktas som starten för en ny epok i Arabvärldens historia. Likt revolutionerna år 1848 har upproren spridit sig från land till land. Tunisien kunde snabbt göra sig av med sin envåldshärskare, vilket inspirerade grannländerna. Där tog det längre tid få diktatorerna på fall. I Libyen krävdes ett blodigt krig och stöd från Nato.
Tunisien fick även förtryckta i Jemen och Syrien att resa sig. Men makthavarna där har svarat med en brutalitet, som måste betraktas som brott mot mänskligheten.
Tyvärr finns en uppenbar risk att den optimism som revolterna i dessa länder framkallat kan efterträdas av besvikelse. Revolutionerna kan råka ut för bakslag. Så var det 1848. ”Revolutionerna kom av sig.”
Tunisien har hållig landets första demokratiska val. Ett islamistiskt parti fick över 40 % av rösterna. Partiledaren säger sig ha Turkiet som förebild, men många tvivlar. Iran kan tas som ett exempel på hur det kan gå. Där trodde bedömare i väst att Khomeini skulle införa en form av demokrati. Verkligheten blev annorlunda. Oroande är också att islamister i Tunisien gett sig på moskéer, anklagande dem för att inte ha varit tillräckligt renläriga. Det bör också påpekas att av de tre revolterande arabländerna är Tunisien det mest liberala.
Libyen har just avslutat ett blodigt krig, som ledde till att diktatorn dödades. Redan har ordföranden i övergångsrådet offentligt sagt att den nya författningen måste bygga på sharialagarna.
Det finns många skäl till att känna viss pessimism över utvecklingen. Libyen är ett utpräglat klansamhälle, där individen i första hand känner lojalitet gentemot den egna klanen. Landet är också en konstgjord konstruktion, ett resultat av västerländsk imperialism. Så det finns flera skäl till att få människor i första hand känner sig som libyer. De kunde vara eniga i kampen mot Khadafi, men nu är han borta.
I Egypten är visserligen Mubarak störtad och åtalad, men landet styrs av ett militärråd, och kommer det verkligen lämna från sig makten? Det finns många oroanden tecken på att så inte blir fallet, liksom att militärens intresse för demokratins regler tycks vara liten. Yttrande- och tryckfriheten har begränsats. Flera bloggare har hamnat i fängelse liksom en åtalad som protesterat mot dödsskjutningarna av kopter. De är en kristen minoritet, som försökte genomföra en fredlig demonstration, men militärenn öppnade eld mot dem, och sedan gav media (framför allt tv) en helt lögnaktig bild av det som hänt.
I det kommande valet blir säkert muslimska ”Broderskapsrörelsen” största partiet. Partiet var förbjudet under Mubarak men har haft kvar sin organisation, en stor fördel inför valet. Partiet är populärt just för att medlemmar varit förföljda under lång tid.
Kommer verkligen Broderskapsrörelsen att respektera demokratiska fri- och rättigheter, om partiet tar makten? Det är tveksamt. Redan har kvinnor vittnat om att deras situation blivit sämre än på Mubaraks tid! Okända män har gett sig på dem och kritiserat dem för att vara alltför västerländskt klädda.
Det var ungdomar som tog initiativ till den arabiska våren. Hur reagerar de om de blir bortdribblade?
Kanske är de enda hoppet att Arabvåren inte förvandlas till kall vinter.
Tunisien fick även förtryckta i Jemen och Syrien att resa sig. Men makthavarna där har svarat med en brutalitet, som måste betraktas som brott mot mänskligheten.
Tyvärr finns en uppenbar risk att den optimism som revolterna i dessa länder framkallat kan efterträdas av besvikelse. Revolutionerna kan råka ut för bakslag. Så var det 1848. ”Revolutionerna kom av sig.”
Tunisien har hållig landets första demokratiska val. Ett islamistiskt parti fick över 40 % av rösterna. Partiledaren säger sig ha Turkiet som förebild, men många tvivlar. Iran kan tas som ett exempel på hur det kan gå. Där trodde bedömare i väst att Khomeini skulle införa en form av demokrati. Verkligheten blev annorlunda. Oroande är också att islamister i Tunisien gett sig på moskéer, anklagande dem för att inte ha varit tillräckligt renläriga. Det bör också påpekas att av de tre revolterande arabländerna är Tunisien det mest liberala.
Libyen har just avslutat ett blodigt krig, som ledde till att diktatorn dödades. Redan har ordföranden i övergångsrådet offentligt sagt att den nya författningen måste bygga på sharialagarna.
Det finns många skäl till att känna viss pessimism över utvecklingen. Libyen är ett utpräglat klansamhälle, där individen i första hand känner lojalitet gentemot den egna klanen. Landet är också en konstgjord konstruktion, ett resultat av västerländsk imperialism. Så det finns flera skäl till att få människor i första hand känner sig som libyer. De kunde vara eniga i kampen mot Khadafi, men nu är han borta.
I Egypten är visserligen Mubarak störtad och åtalad, men landet styrs av ett militärråd, och kommer det verkligen lämna från sig makten? Det finns många oroanden tecken på att så inte blir fallet, liksom att militärens intresse för demokratins regler tycks vara liten. Yttrande- och tryckfriheten har begränsats. Flera bloggare har hamnat i fängelse liksom en åtalad som protesterat mot dödsskjutningarna av kopter. De är en kristen minoritet, som försökte genomföra en fredlig demonstration, men militärenn öppnade eld mot dem, och sedan gav media (framför allt tv) en helt lögnaktig bild av det som hänt.
I det kommande valet blir säkert muslimska ”Broderskapsrörelsen” största partiet. Partiet var förbjudet under Mubarak men har haft kvar sin organisation, en stor fördel inför valet. Partiet är populärt just för att medlemmar varit förföljda under lång tid.
Kommer verkligen Broderskapsrörelsen att respektera demokratiska fri- och rättigheter, om partiet tar makten? Det är tveksamt. Redan har kvinnor vittnat om att deras situation blivit sämre än på Mubaraks tid! Okända män har gett sig på dem och kritiserat dem för att vara alltför västerländskt klädda.
Det var ungdomar som tog initiativ till den arabiska våren. Hur reagerar de om de blir bortdribblade?
Kanske är de enda hoppet att Arabvåren inte förvandlas till kall vinter.
Är Sofia Arkelsten historielös?
På nytt blåser det kring moderaternas partisekretare, Sofia Arkelsten. Förra gången handlade det om hennes benägenhet tacka ja till bjudresor från företag och organisationer och därmed riskera att ta intryck och gynna den som bjudit på kalaset.
Eftersom de flesta riksdagsledamöter accepterat liknande uppvaktningar, var det något märkligt att just Arkelsten blev så häftigt kritiserad.
Denna gång handlar det om några ord i moderaternas nya idéprogram, som Arkelsten varit med om att utforma, men som hon blivit ensam syndabock för.
Det står så här:
”Kampen för rättvisa har också historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för rättsstat…”
Nu menar upprörda kritiker att Arkelsten saknar kunskap i historia, eftersom moderaterna var motståndare till allmän rösträtt och också dessutom accepterade Sydafrikas apartheid.
Moderater har försvarat henne genom att påpeka att det var Arvid Lindman som fick riksdagen att säga ja till allmän rösträtt för män.
Men visst har kritikerna rätt i att moderatpartiets föregångare länge var motståndare till allmän rösträtt.
Jarl Hjalmarsson, partiledare i Högerpartiet på 1950-talet, sa en gång att orsaken till att det talas så mycket om Högerns gamla synder är att ”vi inte har några nya”.
Anklagelsen om att moderaterna skulle ha accepterat apartheid är något överdriven. Det handlade snarare om skepticism mot handelsbojkott som bästa sätt bekämpa regimen i Sydafrika.
Men säkert har Arkelsten dåliga kunskaper i historia. Det är hon inte ensam om. 29 oktober hävdade Konflikt (Radions P1) att Per-Albin Hansson var statsminister i den första socialdemokratiska regeringen. Det var han inte. Förste statsminister var Hjalmar Branting.
Eftersom de flesta riksdagsledamöter accepterat liknande uppvaktningar, var det något märkligt att just Arkelsten blev så häftigt kritiserad.
Denna gång handlar det om några ord i moderaternas nya idéprogram, som Arkelsten varit med om att utforma, men som hon blivit ensam syndabock för.
Det står så här:
”Kampen för rättvisa har också historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för rättsstat…”
Nu menar upprörda kritiker att Arkelsten saknar kunskap i historia, eftersom moderaterna var motståndare till allmän rösträtt och också dessutom accepterade Sydafrikas apartheid.
Moderater har försvarat henne genom att påpeka att det var Arvid Lindman som fick riksdagen att säga ja till allmän rösträtt för män.
Men visst har kritikerna rätt i att moderatpartiets föregångare länge var motståndare till allmän rösträtt.
Jarl Hjalmarsson, partiledare i Högerpartiet på 1950-talet, sa en gång att orsaken till att det talas så mycket om Högerns gamla synder är att ”vi inte har några nya”.
Anklagelsen om att moderaterna skulle ha accepterat apartheid är något överdriven. Det handlade snarare om skepticism mot handelsbojkott som bästa sätt bekämpa regimen i Sydafrika.
Men säkert har Arkelsten dåliga kunskaper i historia. Det är hon inte ensam om. 29 oktober hävdade Konflikt (Radions P1) att Per-Albin Hansson var statsminister i den första socialdemokratiska regeringen. Det var han inte. Förste statsminister var Hjalmar Branting.
söndag 30 oktober 2011
Stockholmsdominansen fortsätter hos Moderaterna.
Under moderaternas partistämma uppstod visst missnöje med att ingen utlandsfödd moderat valdes in i partistyrelsen. Det är möjligt att ha olika åsikter om det, men här skall endast göras en kommentar. Det fanns en utlandsfödd kandidat till styrelsen, en man som representerade Stockholms län. Att han kom från just detlänet är av visst intresse. Stockholmsdominansen hos moderaterna är nämligen mycket stor. Det sitter stockholmare på alla höga poster. Den traditionen tycks partiet vilja fortsätta, när det är dags för utlandsfödda att komma in i partistyrelsen.
fredag 21 oktober 2011
Blir glesbygden en egen underklass?
Telia håller på att avveckla det fasta telenätet i delar av Sverige. Där får man i framtiden klara sig med mobilen, vars nät täcker tillräckligt bra. Enligt Telia.
Men verkligheten ser annorlunda ut.
Naturligtvis är det glesbygden som drabbas. Där mobiltäckningen verkligen fungerar, d.v.s i storstäderna är det inte tal om att avveckla det fasta nätet. Och avvecklade orter har redan råkat illa ut.
I Blomhöjden och flera andra fjällbyar i Jämtland har man periodvis inte ens kunnat ringa 112. I Klimpfjäll i Västerbotten var 200 abonnenter utan möjlighet att ringa under en hel vecka denna sommar. I flera byar i Pajala måste flera invånare ta bilen och åka en halv mil för att få täckning med mobilen.
Funktionshindrade kan ej längre använda texttelefoner, när det fasta telenätet monteras ned och ersätts med mobilt. Deras möjligheter att kommunicera minskar därmed dramatiskt. Trygghetslarm för gamla, som bor kvar hemma, riskerar att inte fungera precis när det behövs.
Det är totalt 50.000 hushåll som blir av med sina fasta telefoner.
It-ministern Anna-Karin Hatt försvarar regeringen med att Sverige ligger långt fram vad gäller bredbandsutbyggnad för mobiltäckning.
Så säger alltså centerpartiets nya minister. En olycklig start, om centerpartiet fortfarande anser sig företräda glesbygdens intressen!
Telia har inte utövat självkritik. Tvärtom fortsätter projektet avveckling av fast telefoni, och en av de ansvariga på Telia, Karin Nordlund, har sagt att ”man bör kanske tänka på var man bosätter sig”.
Vem minns inte med saknad gamla televerket, som verkligen verkade för att slå vakt om att telenätet fungerade i hela riket!
Om detta har i DN Debatt Sven-Erik Bucht och Lennart Holmlund skrivit en debattartikel. Ett citat:
”Vägar, järnvägar, tv- och radiosändningar, skolor, sjukvård och annan samhällelig service har alltid byggts ut med principen att hela Sverige ska leva på samma villkor, och med samma utvecklingsmöjligheter. Det har gällt enskilda individer och enskilda företag. Den nya kommunikationstekniken baserad på bredbandsutbyggnad, it-infrastruktur med hög överföringskapacitet, blir allt viktigare för att kunna bedriva snart sagt vilken verksamhet som helst. För dem som bor i glesbygd är detta än mer angeläget.”
De påpekar också:
”Kan någon föreställa sig tonläget om Telias agerande hade slagit mot Stockholm, Göteborg eller Malmö. Tänk om ett fåtal boende i Vasastan, i Örgryte eller Nya Bellevue plötsligt hade saknat möjligheter att ringa efter att Telia avskaffat den fasta telefonin. Löpsedlar, förstasidor, tv-nyheter, utskottsförhör, riksdagsdebatter och snabbt förslag och lag”.
De avslutar så här:
”Telia säger upp förvaltningen av det nät vi alla har varit med och betalat. Får det fortgå kommer de svarta hålen att sprida sig och Sverige kliver in i ett nytt klassamhälle. På ena sidan finns vi som har fungerande bredband och mobilnät med tillgång till all information och service. Och på den andra de som bor i glesbygd och som inte har samma tillgång, och som därmed riskerar att bli handikappade i hela samhällsutvecklingen.
En slags boendesegregering med en underklass i glesbygd, och en överklass i storstäderna. Är det verkligen så vi vill ha det”?
Det kan inte sägas bättre!
Men verkligheten ser annorlunda ut.
Naturligtvis är det glesbygden som drabbas. Där mobiltäckningen verkligen fungerar, d.v.s i storstäderna är det inte tal om att avveckla det fasta nätet. Och avvecklade orter har redan råkat illa ut.
I Blomhöjden och flera andra fjällbyar i Jämtland har man periodvis inte ens kunnat ringa 112. I Klimpfjäll i Västerbotten var 200 abonnenter utan möjlighet att ringa under en hel vecka denna sommar. I flera byar i Pajala måste flera invånare ta bilen och åka en halv mil för att få täckning med mobilen.
Funktionshindrade kan ej längre använda texttelefoner, när det fasta telenätet monteras ned och ersätts med mobilt. Deras möjligheter att kommunicera minskar därmed dramatiskt. Trygghetslarm för gamla, som bor kvar hemma, riskerar att inte fungera precis när det behövs.
Det är totalt 50.000 hushåll som blir av med sina fasta telefoner.
It-ministern Anna-Karin Hatt försvarar regeringen med att Sverige ligger långt fram vad gäller bredbandsutbyggnad för mobiltäckning.
Så säger alltså centerpartiets nya minister. En olycklig start, om centerpartiet fortfarande anser sig företräda glesbygdens intressen!
Telia har inte utövat självkritik. Tvärtom fortsätter projektet avveckling av fast telefoni, och en av de ansvariga på Telia, Karin Nordlund, har sagt att ”man bör kanske tänka på var man bosätter sig”.
Vem minns inte med saknad gamla televerket, som verkligen verkade för att slå vakt om att telenätet fungerade i hela riket!
Om detta har i DN Debatt Sven-Erik Bucht och Lennart Holmlund skrivit en debattartikel. Ett citat:
”Vägar, järnvägar, tv- och radiosändningar, skolor, sjukvård och annan samhällelig service har alltid byggts ut med principen att hela Sverige ska leva på samma villkor, och med samma utvecklingsmöjligheter. Det har gällt enskilda individer och enskilda företag. Den nya kommunikationstekniken baserad på bredbandsutbyggnad, it-infrastruktur med hög överföringskapacitet, blir allt viktigare för att kunna bedriva snart sagt vilken verksamhet som helst. För dem som bor i glesbygd är detta än mer angeläget.”
De påpekar också:
”Kan någon föreställa sig tonläget om Telias agerande hade slagit mot Stockholm, Göteborg eller Malmö. Tänk om ett fåtal boende i Vasastan, i Örgryte eller Nya Bellevue plötsligt hade saknat möjligheter att ringa efter att Telia avskaffat den fasta telefonin. Löpsedlar, förstasidor, tv-nyheter, utskottsförhör, riksdagsdebatter och snabbt förslag och lag”.
De avslutar så här:
”Telia säger upp förvaltningen av det nät vi alla har varit med och betalat. Får det fortgå kommer de svarta hålen att sprida sig och Sverige kliver in i ett nytt klassamhälle. På ena sidan finns vi som har fungerande bredband och mobilnät med tillgång till all information och service. Och på den andra de som bor i glesbygd och som inte har samma tillgång, och som därmed riskerar att bli handikappade i hela samhällsutvecklingen.
En slags boendesegregering med en underklass i glesbygd, och en överklass i storstäderna. Är det verkligen så vi vill ha det”?
Det kan inte sägas bättre!
onsdag 19 oktober 2011
Juholt stannar men reser.
Nej, det blir inget partiledarbyte i S, trots att många prognoser tydde på det under torsdagen före Verställande Utskottets (VU)möte under fredagen.
Vad omsvängningen berodde på vet vi ganska säkert, även om nitiska socialdemokrater nu försöker dölja det.
Huvudförklaringarna lyder:
1. Juholt vägrade avgå.
Han kunde ju stödja sig på att han valts av partikongressen. VU hade inte rätt att avsätta honom. Endast en ny partikongress kunde göra det liksom att utse ny partiordförande. VU hamnade därmed i en mycket svår situation.
2. Juholt lyckades få stöd av Skåne.
Ganska säkert ansåg flertalet partidistrikt under torsdagen att Juholt borde avgå. Därför hade några VU-ledamöter fått uppdraget att ”övertala” honom att frivilligt träda tillbaka. Juholt var onekligen utsatt för ett hårt tryck, men han visade igen vilken tuffing han är. Han samtalade enskilt med enskilda distrikt och lyckades förmå Skåne, ett vänsterdistrikt som vänt sig från honom, att ändra sig igen och därmed stödja honom.
Nu går högsta S-strategin ut på att
1.bagatellisera Juholts tillkortakommanden och att inte minst skylla på ”mediadrevet”.
Visst, naturligtvis är det inte medierna, som ska avsätta politiker. Och visst, Juholt har inte beslagits med brottslig verksamhet. Men det media grävt fram om honom visar att han uppträtt högst olämpligt med tanke på att han är partiledare och statsministerkandidat. Dessutom har han kört över och förolämpat egna partikamrater (Främst Morgan Johansson).
2. Sluta upp bakom Juholt.
Det är naturligt. Men den plötsliga enigheten kring hans namn ter sig märklig med tanke på situationen timmarna innan VU fredageftermiddag förkunnade sitt beslut.
3. Förnekandet av att det finns falangstrider inom partiet.
Här knep partisekretare Carin Jämtin guldmedaljen i flera framträdanden, där hon blankt förnekade att det finns höger- eller vänsterfraktioner i partiet, trots att dessa framträtt öppet i debattartiklar och debattprogram i etermedia!
Naturligtvis talar hon mot bättre vetande!
Inte höjer det hennes anseende!
Nu har Juholt börjat åka runt på sin odyssé, där han skall bevisa sin duglighet. Det gör han tydligen bland annat genom att gå segrande fram i armbrytningsdueller med delar av publiken.
Kommer han att lyckas?
En vanlig uppfattning är att han inte gör det. Upprördheten mot vad han gjort är alltför stor.
Men de som tror så bortser från att det är nästan tre år till valet. Mycket kommer att hända, och hans många tabbar hamnar i skuggan av större händelser.
Dessutom är han en demagog som kan blända många.
Allianspartierna kanske gnuggar händerna över Sifoundersökningen, som visade att S tappade hela 8% av väljarna på grund av Juholt. Men då glömmer de att S veckan innan var uppe i 35 % och hade ryckt ifrån moderaterna.
Vad omsvängningen berodde på vet vi ganska säkert, även om nitiska socialdemokrater nu försöker dölja det.
Huvudförklaringarna lyder:
1. Juholt vägrade avgå.
Han kunde ju stödja sig på att han valts av partikongressen. VU hade inte rätt att avsätta honom. Endast en ny partikongress kunde göra det liksom att utse ny partiordförande. VU hamnade därmed i en mycket svår situation.
2. Juholt lyckades få stöd av Skåne.
Ganska säkert ansåg flertalet partidistrikt under torsdagen att Juholt borde avgå. Därför hade några VU-ledamöter fått uppdraget att ”övertala” honom att frivilligt träda tillbaka. Juholt var onekligen utsatt för ett hårt tryck, men han visade igen vilken tuffing han är. Han samtalade enskilt med enskilda distrikt och lyckades förmå Skåne, ett vänsterdistrikt som vänt sig från honom, att ändra sig igen och därmed stödja honom.
Nu går högsta S-strategin ut på att
1.bagatellisera Juholts tillkortakommanden och att inte minst skylla på ”mediadrevet”.
Visst, naturligtvis är det inte medierna, som ska avsätta politiker. Och visst, Juholt har inte beslagits med brottslig verksamhet. Men det media grävt fram om honom visar att han uppträtt högst olämpligt med tanke på att han är partiledare och statsministerkandidat. Dessutom har han kört över och förolämpat egna partikamrater (Främst Morgan Johansson).
2. Sluta upp bakom Juholt.
Det är naturligt. Men den plötsliga enigheten kring hans namn ter sig märklig med tanke på situationen timmarna innan VU fredageftermiddag förkunnade sitt beslut.
3. Förnekandet av att det finns falangstrider inom partiet.
Här knep partisekretare Carin Jämtin guldmedaljen i flera framträdanden, där hon blankt förnekade att det finns höger- eller vänsterfraktioner i partiet, trots att dessa framträtt öppet i debattartiklar och debattprogram i etermedia!
Naturligtvis talar hon mot bättre vetande!
Inte höjer det hennes anseende!
Nu har Juholt börjat åka runt på sin odyssé, där han skall bevisa sin duglighet. Det gör han tydligen bland annat genom att gå segrande fram i armbrytningsdueller med delar av publiken.
Kommer han att lyckas?
En vanlig uppfattning är att han inte gör det. Upprördheten mot vad han gjort är alltför stor.
Men de som tror så bortser från att det är nästan tre år till valet. Mycket kommer att hända, och hans många tabbar hamnar i skuggan av större händelser.
Dessutom är han en demagog som kan blända många.
Allianspartierna kanske gnuggar händerna över Sifoundersökningen, som visade att S tappade hela 8% av väljarna på grund av Juholt. Men då glömmer de att S veckan innan var uppe i 35 % och hade ryckt ifrån moderaterna.
fredag 14 oktober 2011
Juholt sänker debattnivån.
I går kväll föreföll det vara troligast att Juholt skulle avgå.
I dag på morgonen har det enligt SR svängt. Juholt får en chans till.
Vad hände under natten?
På gräsrotsnivån är det säkert lägenhetsaffärer som upprör mest: att skattebetalarna ska stå för hela kalaset. Att han glatt erkänner att han gjort fel med tillägget att ”det ska vi nu i efterhand ”rätta till”. Gräsrötterna tycker att han från början borde förstått vad som var fel.
Högre upp i den socialdemokratiska hierarkin och framför allt bland riksdagsledamöterna är det nog annat som upprört mest. Det kan Morgan Johansson vittna om. Som talesperson i rättsliga frågor kontaktade han Juholts stab angående förslaget om att införa ett svenskt medborgarskap ”klass B”, vilket skulle göra det möjligt att utvisa grova brottslingar. Enligt Morgan Johansson accepterade Juholt det men fick kalla fötter, när prominenta socialdemokrater (till exempel Mona Sahlin) protesterade. Plötsligt var han emot och enligt media fick sig Morgan Johansson en utskällning. Riksdagsledamöterna chockades, när Morgan Johansson berättade detta. Partiledaren kan således köra över de egna talespersonerna för att rädda det egna skinnet. Inte blir det bättre, när han i efterhand förnekade allt.
Och nog måste missnöjet med Juholt vara stort högst upp i S-hierarkin. Det finns en lång rad av juholtska felbedömningar - från korvetterna som inte behövdes till beslutet att inte ställa upp i Agendas partiledarutfrågning.
Varför kan han ändå få bli kvar?
Ett självklart svar är att S drar sig för att än en gång starta det spektakel som partiledarvalet blev efter Mona Sahlins avgång. Dessutom finns ingen vice partiledare, som skulle kunna rycka in nu.
Men det finns även ett annat skäl, nämligen att Juholt anses vara en mycket skicklig talare som kan skapa ny entusiasm i ett parti som behöver det. Och det var många som tyckte att han visade det under debatten i riksdagen i går.
Den reaktionen är sorglig. För det innebär att socialdemokraterna accepterar en debatteknik, där tarvliga personangrepp anses vara helt acceptabelt. Trots sina egna tillkortakommanden drog sig inte Juholt under gårdagen för att ifrågasätta Reinfeldts moral. Han menade att statsministern är helt hänsynslös mot cancersjuka, eftersom ”sådana som du” (alltså Reinfeldt) föredrar skattesänkningar.
Att debattera på den nivån är att gå från sak till person.
Det borde vi få slippa.
Det är ett viktigt skäl till att Juholt bör avgå.
I dag på morgonen har det enligt SR svängt. Juholt får en chans till.
Vad hände under natten?
På gräsrotsnivån är det säkert lägenhetsaffärer som upprör mest: att skattebetalarna ska stå för hela kalaset. Att han glatt erkänner att han gjort fel med tillägget att ”det ska vi nu i efterhand ”rätta till”. Gräsrötterna tycker att han från början borde förstått vad som var fel.
Högre upp i den socialdemokratiska hierarkin och framför allt bland riksdagsledamöterna är det nog annat som upprört mest. Det kan Morgan Johansson vittna om. Som talesperson i rättsliga frågor kontaktade han Juholts stab angående förslaget om att införa ett svenskt medborgarskap ”klass B”, vilket skulle göra det möjligt att utvisa grova brottslingar. Enligt Morgan Johansson accepterade Juholt det men fick kalla fötter, när prominenta socialdemokrater (till exempel Mona Sahlin) protesterade. Plötsligt var han emot och enligt media fick sig Morgan Johansson en utskällning. Riksdagsledamöterna chockades, när Morgan Johansson berättade detta. Partiledaren kan således köra över de egna talespersonerna för att rädda det egna skinnet. Inte blir det bättre, när han i efterhand förnekade allt.
Och nog måste missnöjet med Juholt vara stort högst upp i S-hierarkin. Det finns en lång rad av juholtska felbedömningar - från korvetterna som inte behövdes till beslutet att inte ställa upp i Agendas partiledarutfrågning.
Varför kan han ändå få bli kvar?
Ett självklart svar är att S drar sig för att än en gång starta det spektakel som partiledarvalet blev efter Mona Sahlins avgång. Dessutom finns ingen vice partiledare, som skulle kunna rycka in nu.
Men det finns även ett annat skäl, nämligen att Juholt anses vara en mycket skicklig talare som kan skapa ny entusiasm i ett parti som behöver det. Och det var många som tyckte att han visade det under debatten i riksdagen i går.
Den reaktionen är sorglig. För det innebär att socialdemokraterna accepterar en debatteknik, där tarvliga personangrepp anses vara helt acceptabelt. Trots sina egna tillkortakommanden drog sig inte Juholt under gårdagen för att ifrågasätta Reinfeldts moral. Han menade att statsministern är helt hänsynslös mot cancersjuka, eftersom ”sådana som du” (alltså Reinfeldt) föredrar skattesänkningar.
Att debattera på den nivån är att gå från sak till person.
Det borde vi få slippa.
Det är ett viktigt skäl till att Juholt bör avgå.
fredag 7 oktober 2011
Kommer soc.demokraterna att överge glesbygden?
Socialdemokraterna är ofta det helt dominerande partiet i glesbygdskommunerna.
Så är det i Bergslagen,i Norrbottens inlandskommuner. Även i många mindre regioner, med glesbygdsproblem.
Men glesbygden utgör numera en liten del av väljarkåren och ofta håller befolkningen på stt bli ännu mindre.
I storstadsområdena gick det däremot uruselt i det senaste valet, och det har kommit många propåer från S-håll om att det är nödvändigt att göra partiet mer attraktivt för storstadsväljare.
Men vem hade kunnat tro att det skulle leda till att partiet mer eller mindre skulle överge glesbygden?
Det är lätt att få det intrycket efter en titt på S:s skuggbudget. Där står mycket om behovet av satsningar på infrastrukturen, men det är storstäderna, som det handlar om. Ett exempel är utbyggnaden av Stockholms tunnelbana, som tydligen staten, enligt S, ska hjälpa till med. Dessutom talas det på nytt om att järnvägen ska få höghastighetståg, trots att det är svårt att få dem lönsamma i de mer tätbefolkade delarna av Europa. Glesbygden kan i bästa fall få se ett tåg komma susande förbi. Om byggandet av Nordbottniabanan - inte ett ord.
Vad säger gamla socialdemokratiska trotjänare om detta?
Hur reageras S i Bergslagen?
Så är det i Bergslagen,i Norrbottens inlandskommuner. Även i många mindre regioner, med glesbygdsproblem.
Men glesbygden utgör numera en liten del av väljarkåren och ofta håller befolkningen på stt bli ännu mindre.
I storstadsområdena gick det däremot uruselt i det senaste valet, och det har kommit många propåer från S-håll om att det är nödvändigt att göra partiet mer attraktivt för storstadsväljare.
Men vem hade kunnat tro att det skulle leda till att partiet mer eller mindre skulle överge glesbygden?
Det är lätt att få det intrycket efter en titt på S:s skuggbudget. Där står mycket om behovet av satsningar på infrastrukturen, men det är storstäderna, som det handlar om. Ett exempel är utbyggnaden av Stockholms tunnelbana, som tydligen staten, enligt S, ska hjälpa till med. Dessutom talas det på nytt om att järnvägen ska få höghastighetståg, trots att det är svårt att få dem lönsamma i de mer tätbefolkade delarna av Europa. Glesbygden kan i bästa fall få se ett tåg komma susande förbi. Om byggandet av Nordbottniabanan - inte ett ord.
Vad säger gamla socialdemokratiska trotjänare om detta?
Hur reageras S i Bergslagen?
tisdag 20 september 2011
Svensk fotboll marginaliseras.
Den som läser kvällstidningarnas sportbilagor och vill ha reda på vad de skrivit om senaste omgången i allsvenskan kan få bläddra länge. Första sportsidorna kan handla om vad som hänt i engelska ligan. Sedan kan det vara nyheter om vad Zlatan haft för sig i Italien.
Liknande prioriteringar bedriver radiosporten, som kan inleda med senaste nyheterna i Champion League.
Minst lika märkligt är att medierna veckan innan elitserien i hockey drog igång tyckte det var viktigare att rapporterna om förberedelserna där än att rapportera om den begynnande slutspurten i fotboll.
Om mediernas rapportering är en spegelbild av det sviktande intresset - då är den svenska fotbollen illa ute. Den håller på att marginaliseras. Allsvenska matcher lockar ibland bara några tusen åskådare. Fjärran är de dagar då 50000 besökare kom för att titta på ett derby mellan ÖIS och IFK Göteborg.
En förklaring är fotbollens globalisering. Den svenska fotbollseliten spelar inte i Sverige. Den finns utspridd i utländska klubbar. De allsvenska klubbarna fyller på med spelare fån Afrika eller Latinamerika. Hur många stockholmare finns det i t.ex. AIK? De svenska klubbarna vet att hur bra värvningar de gör, så försvinner spelarna så snart de får en chans till ett utländskt kontrakt. Till och med våra nordiska grannländer kan erbjuda bättre ekonomiska villkor. Konsekvensen blir att standarden på allsvenskan blivit låg.
Men idrottens globalisering drabbar även elitserien i hockey. Radiosporten tycker tydligen att det är viktigare att rapportera om resultaten i NHL än den svenska elitserien!
Liknande prioriteringar bedriver radiosporten, som kan inleda med senaste nyheterna i Champion League.
Minst lika märkligt är att medierna veckan innan elitserien i hockey drog igång tyckte det var viktigare att rapporterna om förberedelserna där än att rapportera om den begynnande slutspurten i fotboll.
Om mediernas rapportering är en spegelbild av det sviktande intresset - då är den svenska fotbollen illa ute. Den håller på att marginaliseras. Allsvenska matcher lockar ibland bara några tusen åskådare. Fjärran är de dagar då 50000 besökare kom för att titta på ett derby mellan ÖIS och IFK Göteborg.
En förklaring är fotbollens globalisering. Den svenska fotbollseliten spelar inte i Sverige. Den finns utspridd i utländska klubbar. De allsvenska klubbarna fyller på med spelare fån Afrika eller Latinamerika. Hur många stockholmare finns det i t.ex. AIK? De svenska klubbarna vet att hur bra värvningar de gör, så försvinner spelarna så snart de får en chans till ett utländskt kontrakt. Till och med våra nordiska grannländer kan erbjuda bättre ekonomiska villkor. Konsekvensen blir att standarden på allsvenskan blivit låg.
Men idrottens globalisering drabbar även elitserien i hockey. Radiosporten tycker tydligen att det är viktigare att rapportera om resultaten i NHL än den svenska elitserien!
måndag 19 september 2011
Kluvet land.
Så hette en mycket intressant programserie i Sveriges Radios P1. Enda invändningen är att den gått under sommaren, varigenom den inte blivit så uppmärksammad.
Lyssnare har t.ex kunnat få reda på att Posten drar ned på sin service, om invånarantalet går under en kritisk gräns. Därmed kan det bli omöjligt för företag att fortsätta sin verksamhet. Att tvingas åka flera mil för att hämta ett paket är vanligt.
Vi har fått vänja oss vid att staten ej längre backar upp glesbygdens försök att överleva. Men att statliga postverket snarare aktivt motarberar glesbygden är nedslående!
"Kluvet Land" har också jämfört vår glesbygdspolitik med Norges. Skillnaden är stor - tyvärr.
Det går fortfarande att höra på "Kluvet Land".
Gör det!
Lyssnare har t.ex kunnat få reda på att Posten drar ned på sin service, om invånarantalet går under en kritisk gräns. Därmed kan det bli omöjligt för företag att fortsätta sin verksamhet. Att tvingas åka flera mil för att hämta ett paket är vanligt.
Vi har fått vänja oss vid att staten ej längre backar upp glesbygdens försök att överleva. Men att statliga postverket snarare aktivt motarberar glesbygden är nedslående!
"Kluvet Land" har också jämfört vår glesbygdspolitik med Norges. Skillnaden är stor - tyvärr.
Det går fortfarande att höra på "Kluvet Land".
Gör det!
torsdag 15 september 2011
Är Kina en diktatur?
Är Kina en diktatur?
Maria Wetterstrand har varit i Kina å riksdagens vägnar, fastän hon avsagt sig sin plats i riksdagen. Efter hemkomsten har hon gått till angrepp på svenska företag, verksamma i Kina, för att de ser mellan fingrarna på att Kina är en diktatur. ”En av världens värsta förtryckarregimer.”
Hon har både rätt och fel.
Rätt är att Kina förtrycker, och det drabbar både minoriteter och oliktänkande. På min blogg har jag många gånger uppmärksammat detta. Tyvärr förhåller det sig så att världen alltför ofta ser mellan fingrarna om hur Kina bär sig åt. Kina utnyttjar sin ekonomiska makt. Att kritisera landet kan innebära ekonomiska förluster för kritikern. Kina bryter uppenbarligen mot WTO:s handelsregler. Kinesiska företag har genom generösa statliga subventioner slagit ut konkurrenter över hela världen, när det gäller vindkraft och solenergi. Ett klart brott mot WTO:s regelverk. Värst av allt är kanske situationen för ugurer och tibetaner, vars situation liknar indianernas under 1800-talet i Nordamerika Det handlar strängt taget om utrotning av två folk.
Men är Kina en diktatur?
Inte om vi utgår från vad begreppet egentligen betyder, d.v.s. en envåldshärskare.
Sådana har vi haft många i historien. Ingen tvekan om att Hitler var en diktator. En annan var Stalin. Men Kina var inte ens en diktatur under Mao tse tungs dagar. Han var faktiskt inte en envåldshärskare; han höll på att bli avsatt flera gånger. Möjligen höll han på att bli diktator under de s.k. kulturrevolutionen, då han gjorde sig av med motståndare, och Kina präglades av en hysterisk personkult.
I Kina är makten i stället koncentrerad till en liten grupp inom kommunistpartiet, en grupp som företräder olika intressen. Dess medlemmar bevakar varandra.
Kina är således inte en demokrati.
Den snabba ekonomiska utvecklingen i Kina innebär en annan fara: Kinas styrelsesätt utgör en lockelse för många länder. Det finns en föreställning om att en västerländsk demokrati också är bästa garantin för att ett land kan uppnå ekonomiskt välstånd. Den uppfattningen kan nu ifrågasättas. Kina kan om några år passera även USA, när det gäller total produktion.
Varför införa demokrati, om det går snabbare att göra som Kina?
Maria Wetterstrand har varit i Kina å riksdagens vägnar, fastän hon avsagt sig sin plats i riksdagen. Efter hemkomsten har hon gått till angrepp på svenska företag, verksamma i Kina, för att de ser mellan fingrarna på att Kina är en diktatur. ”En av världens värsta förtryckarregimer.”
Hon har både rätt och fel.
Rätt är att Kina förtrycker, och det drabbar både minoriteter och oliktänkande. På min blogg har jag många gånger uppmärksammat detta. Tyvärr förhåller det sig så att världen alltför ofta ser mellan fingrarna om hur Kina bär sig åt. Kina utnyttjar sin ekonomiska makt. Att kritisera landet kan innebära ekonomiska förluster för kritikern. Kina bryter uppenbarligen mot WTO:s handelsregler. Kinesiska företag har genom generösa statliga subventioner slagit ut konkurrenter över hela världen, när det gäller vindkraft och solenergi. Ett klart brott mot WTO:s regelverk. Värst av allt är kanske situationen för ugurer och tibetaner, vars situation liknar indianernas under 1800-talet i Nordamerika Det handlar strängt taget om utrotning av två folk.
Men är Kina en diktatur?
Inte om vi utgår från vad begreppet egentligen betyder, d.v.s. en envåldshärskare.
Sådana har vi haft många i historien. Ingen tvekan om att Hitler var en diktator. En annan var Stalin. Men Kina var inte ens en diktatur under Mao tse tungs dagar. Han var faktiskt inte en envåldshärskare; han höll på att bli avsatt flera gånger. Möjligen höll han på att bli diktator under de s.k. kulturrevolutionen, då han gjorde sig av med motståndare, och Kina präglades av en hysterisk personkult.
I Kina är makten i stället koncentrerad till en liten grupp inom kommunistpartiet, en grupp som företräder olika intressen. Dess medlemmar bevakar varandra.
Kina är således inte en demokrati.
Den snabba ekonomiska utvecklingen i Kina innebär en annan fara: Kinas styrelsesätt utgör en lockelse för många länder. Det finns en föreställning om att en västerländsk demokrati också är bästa garantin för att ett land kan uppnå ekonomiskt välstånd. Den uppfattningen kan nu ifrågasättas. Kina kan om några år passera även USA, när det gäller total produktion.
Varför införa demokrati, om det går snabbare att göra som Kina?
måndag 12 september 2011
Pensionerna och Juholt
Våra pensioner är ju ett kärt samtalsämne. Ändå har få människor klart för sig, hur vårt pensionssystem ser ut. Eller hur mycket de kommer att få den dagen de blir pensionärer.
Det senare är inte alls förvånande. Pensionssystemet är krångligt.
Men vi borde kunna kräva av våra politiker att de inte sprider uppgifter som är felaktiga.
Tyvärr inträffar det. Häromdagen sa socialdemokraternas nye partiledare Juholt att pensionen är ”uppskjuten lön”. Det är en myt som många tror på, d.v.s. att pensionen består av inbetalningar, som den blivande pensionären har gjort under sitt yrkesverksamma liv.
Tyvärr är det inte så. Större delen av det pensionären får under ett år kommer från inkomster som kollektivt har skapats under samma år.
Troligen vet Juholt det. Men det passar bättre att låta myten om uppskjuten lön leva vidare.
Skulle det vara så att han inte vet, är det strängt taget ännu värre.
Det senare är inte alls förvånande. Pensionssystemet är krångligt.
Men vi borde kunna kräva av våra politiker att de inte sprider uppgifter som är felaktiga.
Tyvärr inträffar det. Häromdagen sa socialdemokraternas nye partiledare Juholt att pensionen är ”uppskjuten lön”. Det är en myt som många tror på, d.v.s. att pensionen består av inbetalningar, som den blivande pensionären har gjort under sitt yrkesverksamma liv.
Tyvärr är det inte så. Större delen av det pensionären får under ett år kommer från inkomster som kollektivt har skapats under samma år.
Troligen vet Juholt det. Men det passar bättre att låta myten om uppskjuten lön leva vidare.
Skulle det vara så att han inte vet, är det strängt taget ännu värre.
"Nine Eleven"
Under några dagar – och framför allt 11/9 - har media påmint oss om det som hände för tio år sedan. Det har varit kommentarer, diskussioner och försök att dra slutsatser.
Innebar ”nine-eleven” 2001 att en ny tidsålder inträdde? Det menade många experter redan för tio år sedan.
Helt självklart är det inte. Kriget mot al-qaida hade ju redan börjat och ”Det kalla kriget” tog slut tio år tidigare.
Men en sak är klar. ”Nine-eleven” har påskyndat USA:s nedgång. USA betraktades efter Sovjetunionens sammanbrott som världens enda supermakt och en totalt överlägsen supermakt. Nu är USA skuldsatt upp över öronen och tvingas montera ned sitt engagemang över hela världen.
USA:s ekonomiska kris är i första hand ett resultat av den politik som fördes som en följd av al-qaidas angrepp 2001. Det blev två krig, ett i Afghanistan och ett i Irak. Det var minst ett krig för mycket och kanske USA:s största utrikespolitiska misstag. Skulden för det vilar tungt på George W Bush och hans rådgivare.
Den nye presidenten var säkert den mest olämplige av samtliga presidentkandidater som ställt upp i valet 2000! Hans okunnighet i utrikesfrågar var katastrofal. Hans enda erfarenhet av världen utanför USA gällde några "supresor" till Mexiko.
Det sades att detta kompenserades av att han hade erfarna rådgivare. Men jag trodde först inte mina öron, när George W i ett av sina första tal efter ”nine eleven” sa att Amerika skulle ställa till med ett ”korståg” mot de skyldiga.
Ett korståg! Bara ordet får muslimer att reagera kraftigt. Det var det absolut värsta han kunde säga! Och hans rådgivare hade tydligen redan från början siktet inställt på att också invadera Irak.
George W fick inte flest röster i presidentvalet 2000. Det fick hans motståndare, Al Gore. George blev president genom Högsta Domstolens beslut. Eller rättare sagt genom de republikanska medlemmarna i Högsta Domstolen. Detta är ett tydligt exempel på att Amerikas politiska system borde reformeras, något som dock inte kommer att ske.
Det är inte bara författningen i USA som är omodern. Många amerikanska väljare har åsikter som tyder på att de inte har klart för sig att världen idag inte ser ut som på 1700-talet. Den så kallade ”Tea party”-rörelsens ideologi var kanske relevant, när amerikaner slängde båtlaster med te i havet för att de inte ville betala skatt för sitt te. Men att i dag drömma om en 1700-talsvärld utan skatter är obegripligt.
Och cirkusen i kongressen, där framför allt politiker med anknytning till Tea party-rörelsen höll på att förhindra en uppgörelse om USA:s lånetak, var ett förfärligt skådespel.
Inte undra på att omvärlden börjat tvivla på USA:s förmåga att ta sig ur krisen!
Om Al Gore blivit president hade världsläget idag sett annorlunda ut. Al Gore hade förmodligen gått in i Afghanistan, men han hade inte anfallit Irak. USA:s ekonomi hade varit mycket bättre; världsläget hade sett annorlunda ut.
Innebar ”nine-eleven” 2001 att en ny tidsålder inträdde? Det menade många experter redan för tio år sedan.
Helt självklart är det inte. Kriget mot al-qaida hade ju redan börjat och ”Det kalla kriget” tog slut tio år tidigare.
Men en sak är klar. ”Nine-eleven” har påskyndat USA:s nedgång. USA betraktades efter Sovjetunionens sammanbrott som världens enda supermakt och en totalt överlägsen supermakt. Nu är USA skuldsatt upp över öronen och tvingas montera ned sitt engagemang över hela världen.
USA:s ekonomiska kris är i första hand ett resultat av den politik som fördes som en följd av al-qaidas angrepp 2001. Det blev två krig, ett i Afghanistan och ett i Irak. Det var minst ett krig för mycket och kanske USA:s största utrikespolitiska misstag. Skulden för det vilar tungt på George W Bush och hans rådgivare.
Den nye presidenten var säkert den mest olämplige av samtliga presidentkandidater som ställt upp i valet 2000! Hans okunnighet i utrikesfrågar var katastrofal. Hans enda erfarenhet av världen utanför USA gällde några "supresor" till Mexiko.
Det sades att detta kompenserades av att han hade erfarna rådgivare. Men jag trodde först inte mina öron, när George W i ett av sina första tal efter ”nine eleven” sa att Amerika skulle ställa till med ett ”korståg” mot de skyldiga.
Ett korståg! Bara ordet får muslimer att reagera kraftigt. Det var det absolut värsta han kunde säga! Och hans rådgivare hade tydligen redan från början siktet inställt på att också invadera Irak.
George W fick inte flest röster i presidentvalet 2000. Det fick hans motståndare, Al Gore. George blev president genom Högsta Domstolens beslut. Eller rättare sagt genom de republikanska medlemmarna i Högsta Domstolen. Detta är ett tydligt exempel på att Amerikas politiska system borde reformeras, något som dock inte kommer att ske.
Det är inte bara författningen i USA som är omodern. Många amerikanska väljare har åsikter som tyder på att de inte har klart för sig att världen idag inte ser ut som på 1700-talet. Den så kallade ”Tea party”-rörelsens ideologi var kanske relevant, när amerikaner slängde båtlaster med te i havet för att de inte ville betala skatt för sitt te. Men att i dag drömma om en 1700-talsvärld utan skatter är obegripligt.
Och cirkusen i kongressen, där framför allt politiker med anknytning till Tea party-rörelsen höll på att förhindra en uppgörelse om USA:s lånetak, var ett förfärligt skådespel.
Inte undra på att omvärlden börjat tvivla på USA:s förmåga att ta sig ur krisen!
Om Al Gore blivit president hade världsläget idag sett annorlunda ut. Al Gore hade förmodligen gått in i Afghanistan, men han hade inte anfallit Irak. USA:s ekonomi hade varit mycket bättre; världsläget hade sett annorlunda ut.
söndag 28 augusti 2011
Anders Borg citeras felaktigt!
Den nya finanskris vi står inför kan ta flera år att komma igenom. Visserligen är Sverige väl rustat inför den, men den svenska exportindustrin kan drabbas hårt. Vi tillverkar ju mycket investeringsvaror (t.ex. lastbilar, maskiner) och då kan beställningarna minska mycket snabbt. Just det inträffade 2008.
Anders Borg har intervjuats flitigt de senaste dagarna, och tidningar och oppositionspartier kommenterar vad han sagt. Då är det alldeles påtagligt att han återges på ett felaktigt sätt. Han beskylls för att vara ovillig att stimulera ekonomin, något som är ett gammalt recept inför en konjunkturnedgång.
Den kritiken kommer (naturligtvis) från socialdemokratiska politiker och tidningar. Men de är inte ensamma; den upprepades t.ex. också i ett inslag i Studio Ett i fredags av Martin Ådahl, chef för Centerns tankesmedja Fores och Ursula Berge, samhällspolitisk chef Akademikerförbundet SSR.
Anders Borg har i intervjuer sagt att han inte vill ”bränna av” hela utrymmet för stimulans i början av nedgången. Om nämligen nedgången blir djup, riskerar vi att då inte kunna stimulera ekonomin tillräckligt mycket, när behovet är som störst.
Det misstaget ska vi inte göra.
Studio Ett har presenterat en sensationell bok!
Jag lyssnar ofta på Studio Ett, samtidigt som jag förbereder middagsmålet och sedan äter upp det. Jag försöker ha avslutat deserten och kaffet ungefär samtidigt som Studio Ett nått slutet på sista inslaget.
Ungefär klockan 16.30 brukar jag dock stänga av Studio Ett eller passa på att förlägga mer bullersamma delar av matlagningen till den tiden. För då ägnar sig Studio Ett ofta åt att ”marknadsföra” en nyutkommen bok. Alltför ofta är den skriven av kolleger inom huvudstadens journalistkår (häromdagen handlade det ju om en journalist på SVT)
I fredags tog Studio Ett upp en bok av Maria Sveland (Stockholmsjournalist)och Katarina Wennstam .Den heter "Happy, happy" och har ”upptäckt” ett sensationellt fenomen, nämligen att det finns lyckliga skilsmässor! Människor kan ”må bra” av att skilja sig!
Tänka sig!
Att ingen kommit på det tidigare!
Tack Studio Ett för att ni gav lyssnarna möjligheten att få reda på det!
Författarna har intervjuat ett antal ”kända kvinnor” om deras skilsmässor.
Ett mycket vettigt sätt att analysera denna fråga!
Kändisars berättelser är ju alltid trovärdiga.
Ungefär klockan 16.30 brukar jag dock stänga av Studio Ett eller passa på att förlägga mer bullersamma delar av matlagningen till den tiden. För då ägnar sig Studio Ett ofta åt att ”marknadsföra” en nyutkommen bok. Alltför ofta är den skriven av kolleger inom huvudstadens journalistkår (häromdagen handlade det ju om en journalist på SVT)
I fredags tog Studio Ett upp en bok av Maria Sveland (Stockholmsjournalist)och Katarina Wennstam .Den heter "Happy, happy" och har ”upptäckt” ett sensationellt fenomen, nämligen att det finns lyckliga skilsmässor! Människor kan ”må bra” av att skilja sig!
Tänka sig!
Att ingen kommit på det tidigare!
Tack Studio Ett för att ni gav lyssnarna möjligheten att få reda på det!
Författarna har intervjuat ett antal ”kända kvinnor” om deras skilsmässor.
Ett mycket vettigt sätt att analysera denna fråga!
Kändisars berättelser är ju alltid trovärdiga.
torsdag 25 augusti 2011
"Nazisten" Per Engdahl släpptes in i Sveriges Radio"!
Elisabeth Åsbrink, journalist på Sveriges Television, har borrat i Ingvar Kamprads förflutna. Hon har funnit att säkerhetspolisen betraktat honom som nazist.
Det är föga överraskande. I sin ungdom (för minst 60 år sedan!) var IKEA:s grundare medlem i organisationer med anknytning till nazismen. Det har han erkänt och gråtande bett om ursäkt för. Men det räckte tydligen inte för Elisabeth Åsbrink, som nu basunerat ut att ”det är värre än vad vi tidigare trott”.
Särskilt upprörande var det, enligtÅsbrink, att Kamprad uttryckt sig positivt om Per Engdahl. Denne var förvisso en förgrundsgestalt inom ”nysvenska rörelser” efter andra världskriget. Men det är tveksamt om han kan klassificeras som nazist. Han var framför allt teoretiker och anhängare av ett korporativt samhällssystem (och därmed inte demokrat). Han var lärd, filosofie licentiat och under sina sista år släpptes han faktiskt in i Sveriges Radio och medverkade i flera kulturprogram.
Se där en ny uppgift för Åsbrink! Hon betraktar tydligen Per Engdahl som nazist. Då borde hon leta reda på syndabockar i public servicekollegan SR! Vem var ansvarig för att släppa in en nazist där?!
Naturligtvis ledde hennes ”upptäckt” av Kamprads synder till rubriker i dagstidningar, och naturligtvis måste Studio Ett göra en uppföljning med mottot
”Förändrar det här synen på Kamprad och hans imperium?”Varför vi skulle få en annan syn på IKEA lyckades Studio Ett inte förklara. Och Kamprad själv har ju för länge sedan bett om ursäkt.
Programinslaget blev ett enda stort fiasko. De inbjudna gästerna hann aldrig börja duellera, eftersom programtiden tog slut.
Det är föga överraskande. I sin ungdom (för minst 60 år sedan!) var IKEA:s grundare medlem i organisationer med anknytning till nazismen. Det har han erkänt och gråtande bett om ursäkt för. Men det räckte tydligen inte för Elisabeth Åsbrink, som nu basunerat ut att ”det är värre än vad vi tidigare trott”.
Särskilt upprörande var det, enligtÅsbrink, att Kamprad uttryckt sig positivt om Per Engdahl. Denne var förvisso en förgrundsgestalt inom ”nysvenska rörelser” efter andra världskriget. Men det är tveksamt om han kan klassificeras som nazist. Han var framför allt teoretiker och anhängare av ett korporativt samhällssystem (och därmed inte demokrat). Han var lärd, filosofie licentiat och under sina sista år släpptes han faktiskt in i Sveriges Radio och medverkade i flera kulturprogram.
Se där en ny uppgift för Åsbrink! Hon betraktar tydligen Per Engdahl som nazist. Då borde hon leta reda på syndabockar i public servicekollegan SR! Vem var ansvarig för att släppa in en nazist där?!
Naturligtvis ledde hennes ”upptäckt” av Kamprads synder till rubriker i dagstidningar, och naturligtvis måste Studio Ett göra en uppföljning med mottot
”Förändrar det här synen på Kamprad och hans imperium?”Varför vi skulle få en annan syn på IKEA lyckades Studio Ett inte förklara. Och Kamprad själv har ju för länge sedan bett om ursäkt.
Programinslaget blev ett enda stort fiasko. De inbjudna gästerna hann aldrig börja duellera, eftersom programtiden tog slut.
måndag 15 augusti 2011
Vi får fler utländska turister, men var finns de?
Sveriges Television har flera gånger i sommar uppmärksammat att strömmen av utländska turister till Sverige ökar.
Det är naturligtvis mycket glädjande, inte minst för att den svenska kronan har blivit dyrare, något som således avskräckt dem att komma hit.
Aktuellts och Rapports beskrivning av intresset för Sverige ger intrycket att det främst är Stockholm som fångat utlänningarnas intresse.
Nyhetskanalerna har flera gånger nämnt det ökande intresset för Sverige och alltid till bilder av eller intervjuer med utländska turister i Stockholm
I ett inslag (minns ej, vilken kanal det var) hävdades det som ett faktum att ökningen framför allt äger rum i Stockholm.
Jag kan inte låta bli att undra: Hur vet SVT det?
Det förutsätter ju att det finns en tillförlitlig statistik över alla utlänningar som turistar i Sverige.
Gör det verkligen det?
Hur har man så fall lyckats räkna alla norrmän, som per båt invaderar Bohuslän under sommaren?
Eller danska familjer som åker över Öresundsbron till Skåne?
Det vore mycket intressant att få veta, varifrån SVT får sina uppgifter!
Nylige uppmärksammade SVT även att Sverige allt oftare nås av kryssningsfartyg.
Naturligtvis med ett reportage från - Stockholm
Det är naturligtvis mycket glädjande, inte minst för att den svenska kronan har blivit dyrare, något som således avskräckt dem att komma hit.
Aktuellts och Rapports beskrivning av intresset för Sverige ger intrycket att det främst är Stockholm som fångat utlänningarnas intresse.
Nyhetskanalerna har flera gånger nämnt det ökande intresset för Sverige och alltid till bilder av eller intervjuer med utländska turister i Stockholm
I ett inslag (minns ej, vilken kanal det var) hävdades det som ett faktum att ökningen framför allt äger rum i Stockholm.
Jag kan inte låta bli att undra: Hur vet SVT det?
Det förutsätter ju att det finns en tillförlitlig statistik över alla utlänningar som turistar i Sverige.
Gör det verkligen det?
Hur har man så fall lyckats räkna alla norrmän, som per båt invaderar Bohuslän under sommaren?
Eller danska familjer som åker över Öresundsbron till Skåne?
Det vore mycket intressant att få veta, varifrån SVT får sina uppgifter!
Nylige uppmärksammade SVT även att Sverige allt oftare nås av kryssningsfartyg.
Naturligtvis med ett reportage från - Stockholm
"Sommar i P1" har spårat ur!
Sveriges Radios program ”Sommar i P1” har spårat ur.
Det domineras ju numera av sommarpratare som kallar sig ”skådespelare” eller ”artister” och ofta tillhör Stockholms kändisvärld. Pratet är ointressant, musiken enformig. Ofta blir det 90 minuter med samma pop-rockdunkande.
Utgår SR från att skådespelare har något intressant att säga? Yrket går ju ut på att återge vad andra har sagt.
Och borde inte alla sommarpratare åläggas att ha variation på musiken?
Men 11/8 och 13/8 framträdde två sommarpratare, som varken kallade sig skådespelare eller artister, och då blev två högtidsstunder för lyssnaren. Och musiken varierades: Charlie Parker, Povel Rammel, bulgarisk kyrkomusik, Jussi Björling, egyptisk protestsång.
Sommarpratare 11/8 var Barbro Osher, generalkonsul i San Francisco,
Sommarpratare 13/8 var Cecilia Uddén utrikeskorrespondent på Sveriges Radio.
Jag brukar slå på radion när programmet Sommar börjar. Oftast slår jag av den efter en liten stund. Det gjorde jag inte 11/8 och 13/8.
Det behövde jag ej heller göra när sommarpratarna hette Mark Levengood och Carl Bildt.
Det domineras ju numera av sommarpratare som kallar sig ”skådespelare” eller ”artister” och ofta tillhör Stockholms kändisvärld. Pratet är ointressant, musiken enformig. Ofta blir det 90 minuter med samma pop-rockdunkande.
Utgår SR från att skådespelare har något intressant att säga? Yrket går ju ut på att återge vad andra har sagt.
Och borde inte alla sommarpratare åläggas att ha variation på musiken?
Men 11/8 och 13/8 framträdde två sommarpratare, som varken kallade sig skådespelare eller artister, och då blev två högtidsstunder för lyssnaren. Och musiken varierades: Charlie Parker, Povel Rammel, bulgarisk kyrkomusik, Jussi Björling, egyptisk protestsång.
Sommarpratare 11/8 var Barbro Osher, generalkonsul i San Francisco,
Sommarpratare 13/8 var Cecilia Uddén utrikeskorrespondent på Sveriges Radio.
Jag brukar slå på radion när programmet Sommar börjar. Oftast slår jag av den efter en liten stund. Det gjorde jag inte 11/8 och 13/8.
Det behövde jag ej heller göra när sommarpratarna hette Mark Levengood och Carl Bildt.
tisdag 9 augusti 2011
Långt uppehåll i bloggandet.
Det kan förefalla märkligt att en pensionär inte har tid att blogga.
Men så har det varit för min del.
Bakgrunden är det som hände i Kosova (Kosovo) 1990, när förmodlingen mer än 8000 kosovarer, framför allt helt oskyldiga skolelever fick symptom, som tydde på att de blivit förgiftade. Detta har jag intresserat mig för under många år. Jag har skrivit en liten bok om det med namnet "Den mystiska sjukdomen".
Boken bygger bland annat på intervjuer jag gjort med patienter, läkare och lärare.
I maj åkte jag på nytt till Kosova för att göra nya intervjuer och träffa andra engagerade i denna fråga.
Jag är helt säker på att jag har kunnat bevisa att det verkligen rörde sig om förgiftning.
Den som vill veta mer om detta kan gå till bokens hemsida:
http://www.denmystiskasjukdomen.se
fredag 22 april 2011
Försäkringskassan struntar i riksdagens beslut!
Riksdagen fattade ju enhälligt ett beslut om att Försäkringskassan måste slå vakt om den lokala servicen och sluta lägga ned lokala enheter. Det bekymrar inte F-kassan, som har fortsatt med att förbereda nya nedläggningar runt om i landet. F-kassan motiverar det med att endast regeringen kan stoppa nedläggningsplanerna.
Det har F-kassan i och för sig rätt i. Men samtidiggt har man demonstrerat sin totala likgiltighet för riksdagsbeslutet.
Nu måste regeringedn agera - och göra det snabbt! F-kassan måste få ett omedelbart direktiv om stopp på alla nedläggningar. Därefter borde regeringen ge en ny utredning uppdraget att utreda F-kassans behov av rationalliseringar. I direktivet ska framhållas att besparingarna inte ska gå ut över de lokala kontoren.
Men uppdraget ska inte gå till någon i den stockholmska centralbyråkratin, för då kan det sluta illa. Varför inte ge det till Umeå Universitet, som haft många duktiga kulturgeografer?
Det har F-kassan i och för sig rätt i. Men samtidiggt har man demonstrerat sin totala likgiltighet för riksdagsbeslutet.
Nu måste regeringedn agera - och göra det snabbt! F-kassan måste få ett omedelbart direktiv om stopp på alla nedläggningar. Därefter borde regeringen ge en ny utredning uppdraget att utreda F-kassans behov av rationalliseringar. I direktivet ska framhållas att besparingarna inte ska gå ut över de lokala kontoren.
Men uppdraget ska inte gå till någon i den stockholmska centralbyråkratin, för då kan det sluta illa. Varför inte ge det till Umeå Universitet, som haft många duktiga kulturgeografer?
tisdag 19 april 2011
Nyval till riksdagen hösten 2011 är nödvändigt!
När det under 2010 blev allt troligare att Sverigedemokraterna kunde komma in i riksdagen, beskrevs partiet, framför allt av vänstergrupper, som ett högerextremistiskt parti.
Det är sant att partiet har en nationell ådra och gärna knyter an till svensk historia och våra förfäder. Detta kan betraktas som konservativa inslag, och konservatism förknippas med ”högern”.
Men i övrigt ligger Sverigedemokraterna helt klart till vänster i de flesta frågor på den traditionella höger-vänsterskalan, något som övriga partiet haft svårt att inse.
Det handlar om frågor kring den ekonomiska politiken: Hur stor roll ska staten ha? Inställning till fri företagsamhet? Ska skatterna höjas eller sänkas?
Det senare sammanhänger med inställningen till inkomstutjämning: Bör den utjämnas eller är det nödvändigt acceptera att ”duktiga” tjänar mycket? Hit hör även inställningen till socialförsäkringar och socialbidrag: Bör de byggas ut för att minska klyftorna eller bör de begränsas för att gynna dem som arbetar?
Helt klart är att i frågor att detta slag (alltså den traditionella höger-vänsterskalan) ligger Sverigedemokraterna nära socialdemokraterna och vänsterpartiet. Tänk om Lars Ohly, som under valnatten inte ville vistas i samma rum som Jimmie Åkesson, hade kunnat ana att han kan ha missat en pratstund med en blivande samarbetsbroder!
För de rödgröna + Sverigedemokraterna har möjligheter göra upp i alla frågor på vänster-högerskalan. Har Ylva Johansson insett det? Bevisligen tog hon in en Sverigedemokrat på sitt rum – och lät honom stanna en stund. Därefter var de rödgröna och Sverigedemokraterna överens i just en socialförsäkringsfråga och kan därför köra över regeringen.
Konsekvenserna av detta kan bli mycket allvarliga för regeringen. Hela dess grundläggande politik med arbetslinjen och starka finanser kan slås i spillror. Det är något helt annat än de enstaka nederlag regeringen lidit.
Det finns endast en möjlighet att bli kvitt eländet, att regeringen går in för nyval till riksdagen. Hittills har det ansetts vara en omöjlig lösning på grund av framför allt centerpartiets och kristdemokraternas dåliga siffror i opinionsundersökningar. Men det går att kringgå det problemet genom att Alliansen bildar en Valallians. Det innebär att de i varje valkrets ställer upp med en gemensam valsedel. Resultatet i riksdagsvalet 2010 får bestämma i vilken ordning partiernas företrädare ska stå på valsedlarna.
Därmed riskerar inget parti att åka ut på grund av spärren på 4 procent.
Men om Alliansen inte stärker sin ställning?
Visst finns den möjligheten. De rödgröna lär dock inte kunna bilda en majoritetsregering med Sverigedemokraterna. Kanske öppnas möjligheter för regeringsbildning över blockgränserna, vilket kan vara bästa lösningen.
Det är sant att partiet har en nationell ådra och gärna knyter an till svensk historia och våra förfäder. Detta kan betraktas som konservativa inslag, och konservatism förknippas med ”högern”.
Men i övrigt ligger Sverigedemokraterna helt klart till vänster i de flesta frågor på den traditionella höger-vänsterskalan, något som övriga partiet haft svårt att inse.
Det handlar om frågor kring den ekonomiska politiken: Hur stor roll ska staten ha? Inställning till fri företagsamhet? Ska skatterna höjas eller sänkas?
Det senare sammanhänger med inställningen till inkomstutjämning: Bör den utjämnas eller är det nödvändigt acceptera att ”duktiga” tjänar mycket? Hit hör även inställningen till socialförsäkringar och socialbidrag: Bör de byggas ut för att minska klyftorna eller bör de begränsas för att gynna dem som arbetar?
Helt klart är att i frågor att detta slag (alltså den traditionella höger-vänsterskalan) ligger Sverigedemokraterna nära socialdemokraterna och vänsterpartiet. Tänk om Lars Ohly, som under valnatten inte ville vistas i samma rum som Jimmie Åkesson, hade kunnat ana att han kan ha missat en pratstund med en blivande samarbetsbroder!
För de rödgröna + Sverigedemokraterna har möjligheter göra upp i alla frågor på vänster-högerskalan. Har Ylva Johansson insett det? Bevisligen tog hon in en Sverigedemokrat på sitt rum – och lät honom stanna en stund. Därefter var de rödgröna och Sverigedemokraterna överens i just en socialförsäkringsfråga och kan därför köra över regeringen.
Konsekvenserna av detta kan bli mycket allvarliga för regeringen. Hela dess grundläggande politik med arbetslinjen och starka finanser kan slås i spillror. Det är något helt annat än de enstaka nederlag regeringen lidit.
Det finns endast en möjlighet att bli kvitt eländet, att regeringen går in för nyval till riksdagen. Hittills har det ansetts vara en omöjlig lösning på grund av framför allt centerpartiets och kristdemokraternas dåliga siffror i opinionsundersökningar. Men det går att kringgå det problemet genom att Alliansen bildar en Valallians. Det innebär att de i varje valkrets ställer upp med en gemensam valsedel. Resultatet i riksdagsvalet 2010 får bestämma i vilken ordning partiernas företrädare ska stå på valsedlarna.
Därmed riskerar inget parti att åka ut på grund av spärren på 4 procent.
Men om Alliansen inte stärker sin ställning?
Visst finns den möjligheten. De rödgröna lär dock inte kunna bilda en majoritetsregering med Sverigedemokraterna. Kanske öppnas möjligheter för regeringsbildning över blockgränserna, vilket kan vara bästa lösningen.
Staten tränger ut småföretagare!
Många fotografer är enmansföretagare. Kanske började det som en hobby, som så småningom förvandlades till ett yrke.
Även glesbygdkommuner kan ha en fotograf bland småföretagarna.
Det har ju sagts att småföretagarna är viktiga för Sveriges framtid. Vi har ju varit ett land, där de i stället har varit en bristvara. Sverige har traditionellt varit de stora företagens land. De har onekligen betytt mycket för vårt välstånd, men ekonomer är tämligen överens om att de i framtiden knappast kommer att öka sysselsättningen. I stället får vi förlita oss på de mindre företagen. Särskilt viktiga är de i glesbygdskommuner, som ofta varit beroende av ett enda stort företag, som nu snarare minskar än ökar antalet anställda. Eller rent av håller på att kollapsa.
Därför är det viktigt att slå vakt om villkoren för småföretagare och helst förbättra dem. Ansvariga ministrar brukar skryta med att de gör det.
Men hur ser verkligheten ut?
Låt oss betrakta hur möjligheterna ser ut för företagaren, som är fotograf!
En säker inkomstkälla var länge att fotografera körkortstagare. Visst finns det körkortsaspiranter i alla kommuner. Men nu har småföretagen förlorat den möjligheten. Fotograferingen sker i stället i samband med att aspiranter gör kunskapsprovet. Staten har alltså tagit över.
En annan säker inkomstkälla var passet. Där ska det finnas ett foto. Men nu sker fotograferingen hos polisen, d.v.s. staten har igen tagit över.Säg inte att passfoton, som måste vara tagna på ett sätt, som minimerar risken för förfalskningar, endast kan tas av polisen!! Statens roll ska naturligtvis vara att utfärda direktiv och krav på hur passfoton ska tas; sedan klarar säkert yrkesfotografen jobbet betydligt bättre än automaten hos polisen.
Tydligen håller många färska passinnehavare med om det. I varje fall har de i media klagat över sina fula foton.
Vad blir nästa steg i brandskattningen av den private fotografens möjligheter att försörja sig? Ska de som gift sig tvingas gå till en statlig myndighet, när de vill ha bröllopsfoton?
Även glesbygdkommuner kan ha en fotograf bland småföretagarna.
Det har ju sagts att småföretagarna är viktiga för Sveriges framtid. Vi har ju varit ett land, där de i stället har varit en bristvara. Sverige har traditionellt varit de stora företagens land. De har onekligen betytt mycket för vårt välstånd, men ekonomer är tämligen överens om att de i framtiden knappast kommer att öka sysselsättningen. I stället får vi förlita oss på de mindre företagen. Särskilt viktiga är de i glesbygdskommuner, som ofta varit beroende av ett enda stort företag, som nu snarare minskar än ökar antalet anställda. Eller rent av håller på att kollapsa.
Därför är det viktigt att slå vakt om villkoren för småföretagare och helst förbättra dem. Ansvariga ministrar brukar skryta med att de gör det.
Men hur ser verkligheten ut?
Låt oss betrakta hur möjligheterna ser ut för företagaren, som är fotograf!
En säker inkomstkälla var länge att fotografera körkortstagare. Visst finns det körkortsaspiranter i alla kommuner. Men nu har småföretagen förlorat den möjligheten. Fotograferingen sker i stället i samband med att aspiranter gör kunskapsprovet. Staten har alltså tagit över.
En annan säker inkomstkälla var passet. Där ska det finnas ett foto. Men nu sker fotograferingen hos polisen, d.v.s. staten har igen tagit över.Säg inte att passfoton, som måste vara tagna på ett sätt, som minimerar risken för förfalskningar, endast kan tas av polisen!! Statens roll ska naturligtvis vara att utfärda direktiv och krav på hur passfoton ska tas; sedan klarar säkert yrkesfotografen jobbet betydligt bättre än automaten hos polisen.
Tydligen håller många färska passinnehavare med om det. I varje fall har de i media klagat över sina fula foton.
Vad blir nästa steg i brandskattningen av den private fotografens möjligheter att försörja sig? Ska de som gift sig tvingas gå till en statlig myndighet, när de vill ha bröllopsfoton?
måndag 11 april 2011
Minskar lättjan riksdagsledamöternas tankeförmåga?
Carina Moberg har blivit gruppledare för socialdemokraterna i riksdagen. Det innebär att hon fått en av partiets tyngsta maktposter. Direkt efter utnämningen fick hon av Expressen frågan om hon hade ”några lik i garderoben”.
Nej, förklarade hon, hon kunde ”just nu” inte komma ihåg något.
Men bara några timmar senare kunde Expressen konfrontera henne med uppgiften att hon från 1997 och fem år framåt kvitterat ut för hög milersättning mellan hemmet och riksdagen.
Carina Moberg bekräftade uppgifterna och beklagade det som hänt. Hon hade betalat tillbaka, så fort hon kunde. Hon hade flyttat och ”av lathet” (på svenska heter det lättja)bedömt att hon bodde ungefär lika långt från riksdagen som tidigare och därför tagit ut samma ersättning. Hon var glad över att hennes misstag upptäckts. Hon hade ju inte varit medveten om att hon satt och gjorde fel varenda dag.
Eftersom Carina enligt sig själv hade ångrat sitt misstag så djupt, är det märkligt att hon inte kom ihåg någonting, när hon först fick frågan av Expressen. Och nog ter sig hennes förklaring till misstaget, att hon av lättja inte tänkte på att körsträckan förkortats, föga trovärdig. Det vore förfärligt om lättja inskränker riksdagsledamöternas tankeförmåga!
Men Carina är inte den enda i riksdagen som tagit ut för höga bidrag. Däremot tycks riksdagsledamöternas tankeförmåga fungera bättre, när det handlar om att körsträckan till riksdagen förlängts, så att de har möjlighet att få större bidrag.
Är det inte märkligt?
Nej, förklarade hon, hon kunde ”just nu” inte komma ihåg något.
Men bara några timmar senare kunde Expressen konfrontera henne med uppgiften att hon från 1997 och fem år framåt kvitterat ut för hög milersättning mellan hemmet och riksdagen.
Carina Moberg bekräftade uppgifterna och beklagade det som hänt. Hon hade betalat tillbaka, så fort hon kunde. Hon hade flyttat och ”av lathet” (på svenska heter det lättja)bedömt att hon bodde ungefär lika långt från riksdagen som tidigare och därför tagit ut samma ersättning. Hon var glad över att hennes misstag upptäckts. Hon hade ju inte varit medveten om att hon satt och gjorde fel varenda dag.
Eftersom Carina enligt sig själv hade ångrat sitt misstag så djupt, är det märkligt att hon inte kom ihåg någonting, när hon först fick frågan av Expressen. Och nog ter sig hennes förklaring till misstaget, att hon av lättja inte tänkte på att körsträckan förkortats, föga trovärdig. Det vore förfärligt om lättja inskränker riksdagsledamöternas tankeförmåga!
Men Carina är inte den enda i riksdagen som tagit ut för höga bidrag. Däremot tycks riksdagsledamöternas tankeförmåga fungera bättre, när det handlar om att körsträckan till riksdagen förlängts, så att de har möjlighet att få större bidrag.
Är det inte märkligt?
torsdag 7 april 2011
Sommestad/Johansson riskerar förstöra för invandrarflickor.
Två S-kvinnor, båda missnöjda efter Håkan Juholts städning i S-hierarkin, vill bli ordförande i Socialdemokraternas kvinnoförbund och därigenom lättare nå toppositionerna i partiet. Det handlar om Ylva Johansson och Lena Sommestad. Båda två är beredda att köra över sittande ordförande Nalin Petkul. Deras uttalanden om varför de vill bli ordförande innebär indirekt att de anklagar Petkul för att ha gjort ett dåligt jobb. Ylva Johansson anser att ”jämställdheten går tillbaka”, och att det är hög tid att ”vi socialdemokrater sätter jämställdheten högst på dagordningen”. Om hon blir ordförande, blir det möjligt ”driva en offensiv jämställdhetspolitik”.
Har Petkul misslyckats att göra det?
Ylva Johansson förlorade sin post i partiets verkställande utskott, fastän hon sagt sig vilja sitta kvar. Som ordförande i kvinnoförbundet kan hon återinträda bakvägen. I en intervju har hon nu också sagt att ”man får gå 20 år tillbaka i tiden för att se så stor skillnad i sysselsättning mellan kvinnor och män, som vi idag har i Sverige”.
Ja, politiker är experter på att leta reda på siffror som stödjer de åsikter de vill framföra. Det skulle vara intressant att granska Ylva Johanssons källa!
Lena Sommestad dök upp som en ”outsider” i striden om ny partiledare. Ingen tvekan om att hon gjorde vad hon kunde för att lansera sig själv. Hon blev en flitig skrivare av diverse debattartiklar - och även i ämnen hon inte behärskar. Men utdelningen blev ringa, och därför vill hon använda sig av kvinnoförbundet som språngbräda mot högre höjder.
Ingen av dem tycks tänka på att de riskerar att riva ned ett viktigt arbete, som Nalin Petkul byggt upp. Hon har inte bara sett till att kvinnoförbundet befunnit sig i frontlinjen när det gäller de allmänna jämställdhetsfrågorna. Hon har dessutom verkat aktivt för utsatta kvinnogrupper, som har svårt att bli uppmärksammade.
Hon har modigt ställt upp för unga invandrarflickor, utsatta för hot och våld, om de gör minsta försök att frigöra sig från den egna kulturens diskriminerande kvinnosyn.
Det vore tragiskt om det arbetet tillintetgörs på grund av att Johansson/Sommestad vill svinga sig upp i den socialdemokratiska hierarkin!
Har Petkul misslyckats att göra det?
Ylva Johansson förlorade sin post i partiets verkställande utskott, fastän hon sagt sig vilja sitta kvar. Som ordförande i kvinnoförbundet kan hon återinträda bakvägen. I en intervju har hon nu också sagt att ”man får gå 20 år tillbaka i tiden för att se så stor skillnad i sysselsättning mellan kvinnor och män, som vi idag har i Sverige”.
Ja, politiker är experter på att leta reda på siffror som stödjer de åsikter de vill framföra. Det skulle vara intressant att granska Ylva Johanssons källa!
Lena Sommestad dök upp som en ”outsider” i striden om ny partiledare. Ingen tvekan om att hon gjorde vad hon kunde för att lansera sig själv. Hon blev en flitig skrivare av diverse debattartiklar - och även i ämnen hon inte behärskar. Men utdelningen blev ringa, och därför vill hon använda sig av kvinnoförbundet som språngbräda mot högre höjder.
Ingen av dem tycks tänka på att de riskerar att riva ned ett viktigt arbete, som Nalin Petkul byggt upp. Hon har inte bara sett till att kvinnoförbundet befunnit sig i frontlinjen när det gäller de allmänna jämställdhetsfrågorna. Hon har dessutom verkat aktivt för utsatta kvinnogrupper, som har svårt att bli uppmärksammade.
Hon har modigt ställt upp för unga invandrarflickor, utsatta för hot och våld, om de gör minsta försök att frigöra sig från den egna kulturens diskriminerande kvinnosyn.
Det vore tragiskt om det arbetet tillintetgörs på grund av att Johansson/Sommestad vill svinga sig upp i den socialdemokratiska hierarkin!
”ABC-gänget” flyttar fram sina positioner i svensk politik.
Uttrycket ”ABC-gänget” myntades på Ingvar Carlssons tid och användes för att uppmärksamma att ledande politiker och högre tjänstemän inom regeringskansliet allt oftare kom från huvudstadsregionen, till vilken också Uppsala län kan räknas.
Uttrycket har försvunnit ur debatten, vilket är beklagligt, för de nu pågående förändringarna av topposterna inom miljöpartiet och socialdemokraterna vittnar om att det just är ABC-gänget som flyttar fram sina positioner.
Jag har i inlägg 30 mars pekat på att i MP:s val av kvinnligt språkrör är de kandidater som inte är stockholmare totalt chanslösa. Kampen står mellan två stockholmare.
När det gäller socialdemokraterna, var det onekligen överraskande att ny partiledare faktiskt blev en fram till nu tämligen okänd man från den så kallade landsorten. Men det beror i stor utsträckning på riksmedias benägenhet att inte uppmärksamma den del av Sverige som inte ligger i Stockholm. Som biträdande partisekreterare hade han gjort stora insatser, som medierna uppmärksammat mer om Håkan Juholt varit stockholmspolitiker.
Men kanske var den främsta förklaringen till att han blev partiledare att Stockholms socialdemokrater splittrats i två jämstora block, det ena till höger, det andra till vänster. De hade svårt att acceptera varandras kandidater, t.ex. Mikael Damberg och Veronica Palm. Ändå tycks det vara så att om en annan stockholmare tackat ja, hade socialdemokraternas partiledare i dag hetat – Per Nuder.
Stockholm blev av med partiledarposten, men har i gengäld flyttat fram positionerna på övriga poster. Det näst finaste i s-hierarkin, partisekreteraren, har stockholmaren Carin Jämtin tagit hand om genom att en icke-stockholmare sparkas. Samma öde drabbade den tidigare gruppledaren i riksdagen, Sven-Erik Österberg. Han åkte ut, och in kommer stockholmaren Carina Moberg.
Stockholmaren Veronika Palm blev visserligen inte partiledare, men sitter nu i partiets verkställande utskott och blir ordförande i riksdagens civilutskott. Även ”högerkandidaten” Mikael Damberg har stärkt sin ställning i partiet och riksdagen.
En viktig post i riksdagen är att vara talesperson för partiet i ekonomiska frågor. Det blir stockholmaren Tommy Waidelich.En annan stockholmare, Anders Ygeman, blir också han ny utskottsordförande i riksdagen.
Till denna stockholmsoffensiv kan läggas vad som händer i socialdemokraternas kvinnoförbund.
Men det är så märkligt att det förtjänar ett eget inlägg
Uttrycket har försvunnit ur debatten, vilket är beklagligt, för de nu pågående förändringarna av topposterna inom miljöpartiet och socialdemokraterna vittnar om att det just är ABC-gänget som flyttar fram sina positioner.
Jag har i inlägg 30 mars pekat på att i MP:s val av kvinnligt språkrör är de kandidater som inte är stockholmare totalt chanslösa. Kampen står mellan två stockholmare.
När det gäller socialdemokraterna, var det onekligen överraskande att ny partiledare faktiskt blev en fram till nu tämligen okänd man från den så kallade landsorten. Men det beror i stor utsträckning på riksmedias benägenhet att inte uppmärksamma den del av Sverige som inte ligger i Stockholm. Som biträdande partisekreterare hade han gjort stora insatser, som medierna uppmärksammat mer om Håkan Juholt varit stockholmspolitiker.
Men kanske var den främsta förklaringen till att han blev partiledare att Stockholms socialdemokrater splittrats i två jämstora block, det ena till höger, det andra till vänster. De hade svårt att acceptera varandras kandidater, t.ex. Mikael Damberg och Veronica Palm. Ändå tycks det vara så att om en annan stockholmare tackat ja, hade socialdemokraternas partiledare i dag hetat – Per Nuder.
Stockholm blev av med partiledarposten, men har i gengäld flyttat fram positionerna på övriga poster. Det näst finaste i s-hierarkin, partisekreteraren, har stockholmaren Carin Jämtin tagit hand om genom att en icke-stockholmare sparkas. Samma öde drabbade den tidigare gruppledaren i riksdagen, Sven-Erik Österberg. Han åkte ut, och in kommer stockholmaren Carina Moberg.
Stockholmaren Veronika Palm blev visserligen inte partiledare, men sitter nu i partiets verkställande utskott och blir ordförande i riksdagens civilutskott. Även ”högerkandidaten” Mikael Damberg har stärkt sin ställning i partiet och riksdagen.
En viktig post i riksdagen är att vara talesperson för partiet i ekonomiska frågor. Det blir stockholmaren Tommy Waidelich.En annan stockholmare, Anders Ygeman, blir också han ny utskottsordförande i riksdagen.
Till denna stockholmsoffensiv kan läggas vad som händer i socialdemokraternas kvinnoförbund.
Men det är så märkligt att det förtjänar ett eget inlägg
En knäpp på näsan åt Försäkringskassan!
Försäkringskassans planer på att lägga ned alla lokalkontor kommer inte att genomföras. Det blev stor upprördhet i riksdagen, som kunde enas om en skrivelse till regeringen. Där får regeringen uppdraget att ålägga Försäkringskassan att se till att det även i framtiden finns lokal service åt kommuninvånarna.
Däremot var det inte riksdagens skrivelse en knäpp på näsan åt regeringen som Sveriges Television påstod i ett inslag. Regeringen har visserligen gett Försäkringskassan ett besparingsuppdrag. Men det stod ingenting om att det skulle gå ut över lokalkontoren. När Försäkringskassans planer att ge sig på lokalkontoren blev offentliga reagerade också regeringen.
Däremot var det inte riksdagens skrivelse en knäpp på näsan åt regeringen som Sveriges Television påstod i ett inslag. Regeringen har visserligen gett Försäkringskassan ett besparingsuppdrag. Men det stod ingenting om att det skulle gå ut över lokalkontoren. När Försäkringskassans planer att ge sig på lokalkontoren blev offentliga reagerade också regeringen.
lördag 2 april 2011
James Bond i Libyen?
I varje fall har både USA:s och Storbritanniens underrättelsetjänster installerat agenter där. De ska bland annat hitta nya lämpliga bombmål och upprätta kontakt med den hårt trängda rebellrörelsen. Det behövs stordåd av flera James Bond för att punktera den mer eller mindre galne diktatorn Muammar Khadaffi. Hans meritlista är lång och består inte minst i att ligga bakom terrordåd som Lockerbie, där 270 människor dog. Enligt en nu avhoppad libyer var det Khadaffi som personligen gav order om att bomben skulle placeras i det flygplan, som sprängdes över den skotska staden.
Det är vanligt att diktatorer beskrivs som galna, och en diktator behöver naturligtvis inte vara det. Men när det gäller envåldshärskaren i Libyen finns det tyvärr underlag för påståendet. Han har enligt alltför många vittnen, som träffat honom betett sig så säreget att allt inte kan stå rätt till i huvudet. Och då är det skrämmande att tänka sig att denne man var på väg att skaffa sig kärnvapen. Ganska säkert skulle han också ha använt dem, om han kunnat fullfölja sina planer.
Men fortfarande gör han vad han kan för att mörda så många som möjligt. I dag har det kommit rapporter från människorättsorganisationer om att tusentals människor de senaste veckorna ”försvunnit”. Minsta lilla tecken på att inte gilla Khadaffi leder till besök mitt i natten – och försvinnande.
Så det kan bli ett svårt uppdrag för James Bond och andra ”dubbelnollor”. Rebellerna har mycket att lära sig. I förra veckan skrevs och sades det mycket om att de hade framgångar; de ”återerövrade” den ena staden efter den andra. Men det var snarare så att Khadaffis soldater drog sig tillbaka och att rebellerna fyllde i tomrummet. När Khadaffis proffs efter sin taktiska reträtt går på offensiven igen, har de oerfarna upprorsmännen ingenting att sätta emot utan flyr.
Det talas om att ge dem vapen, men det förutsätter inte minst att de kan använda dem.
Så, James Bond har verkligen fått ett stenhårt uppdrag!
Det är vanligt att diktatorer beskrivs som galna, och en diktator behöver naturligtvis inte vara det. Men när det gäller envåldshärskaren i Libyen finns det tyvärr underlag för påståendet. Han har enligt alltför många vittnen, som träffat honom betett sig så säreget att allt inte kan stå rätt till i huvudet. Och då är det skrämmande att tänka sig att denne man var på väg att skaffa sig kärnvapen. Ganska säkert skulle han också ha använt dem, om han kunnat fullfölja sina planer.
Men fortfarande gör han vad han kan för att mörda så många som möjligt. I dag har det kommit rapporter från människorättsorganisationer om att tusentals människor de senaste veckorna ”försvunnit”. Minsta lilla tecken på att inte gilla Khadaffi leder till besök mitt i natten – och försvinnande.
Så det kan bli ett svårt uppdrag för James Bond och andra ”dubbelnollor”. Rebellerna har mycket att lära sig. I förra veckan skrevs och sades det mycket om att de hade framgångar; de ”återerövrade” den ena staden efter den andra. Men det var snarare så att Khadaffis soldater drog sig tillbaka och att rebellerna fyllde i tomrummet. När Khadaffis proffs efter sin taktiska reträtt går på offensiven igen, har de oerfarna upprorsmännen ingenting att sätta emot utan flyr.
Det talas om att ge dem vapen, men det förutsätter inte minst att de kan använda dem.
Så, James Bond har verkligen fått ett stenhårt uppdrag!
torsdag 31 mars 2011
Inledningen på Saabs dödskamp?
Är detta inledningen på Saabs dödskamp? Det finns all anledning att ställa sig den frågan.
Saab har uppenbarligen inte varit i stånd till att betala sina underleverantörer. Och inte blir det bättre av att detta förnekats.
Victor Muller, som i sista stund blev den som köpte Saab av GM uppfattades på sina håll som en räddande ängel, men en granskning av hans CV väckte många farhågor.
Det finns också anledning fråga sig om Jan Åke Jonssons plötsliga avgång sammanhänger med det som händer nu.
Blir ryssen Antonov den nye räddande ängeln genom att pumpa in mera pengar i det sjunkande skeppet? Det förutsätter att han tillåts bli delägare i Saab. I så fall blir han kanske den nye kaptenen, som ska försöka förhindra ett totalt haveri.
Det ska till sist understrykas att en räddning av Saab är av stor betydelse för glesbygden. Där finns underleverantörer till Saab. Dessutom ligger Trollhättan på pendlingsavstånd till glesbygdskommuner.
Saab har uppenbarligen inte varit i stånd till att betala sina underleverantörer. Och inte blir det bättre av att detta förnekats.
Victor Muller, som i sista stund blev den som köpte Saab av GM uppfattades på sina håll som en räddande ängel, men en granskning av hans CV väckte många farhågor.
Det finns också anledning fråga sig om Jan Åke Jonssons plötsliga avgång sammanhänger med det som händer nu.
Blir ryssen Antonov den nye räddande ängeln genom att pumpa in mera pengar i det sjunkande skeppet? Det förutsätter att han tillåts bli delägare i Saab. I så fall blir han kanske den nye kaptenen, som ska försöka förhindra ett totalt haveri.
Det ska till sist understrykas att en räddning av Saab är av stor betydelse för glesbygden. Där finns underleverantörer till Saab. Dessutom ligger Trollhättan på pendlingsavstånd till glesbygdskommuner.
onsdag 30 mars 2011
Språkrörsvalet: Tjejerna, som inte var stockholmare chanslösa
.
När miljöpartiet nu ska välja nya språkrör, har valet av efterträdare till Peter Eriksson varit klart sedan länge. Underbarnet Gustav Fridolin är den självklare kandidaten. Men det blev konkurrens om posten som nytt kvinnligt språkrör, eftersom halva dussinet tjejer var intresserade av att ta vid efter Maria Wetterstrand. Det var Annika Lillemets från Linköping, Gunvor Ericson, som sitter i riksdagen för Södermalns län, Bodil Ceballos, också riksdagsledamot men för Gävleborgs län och Akko Karlsson, från Gamleby och med många politiska uppdrag. Men denna kvartett var tydligen helt chanslös. I stället står kampen mellan två kvinnor från Stockholm. Valberedningen föreslår Åsa Romson, men hon har hård konkurrens av en annan stockholmska, Mikaela Valtersson, som dessutom fått stöd av medierna i huvudstaden. Ett upprop för henne publicerades på DN Debatt, och Sveriges Radio lät henne framträda i P1:s lördagsintervju.
Så denna gång krävs det tydligen att ha börjat den politiska karriären i Stockholm för att ha en chans att bli kvinnligt språkrör.
Det är inte anmärkningsvärt. Från mitten av 1900-talet finns en klar tendens till att partiledare allt oftare rekryteras bland dem som börjat den politiska karriären i huvudstaden.
När miljöpartiet nu ska välja nya språkrör, har valet av efterträdare till Peter Eriksson varit klart sedan länge. Underbarnet Gustav Fridolin är den självklare kandidaten. Men det blev konkurrens om posten som nytt kvinnligt språkrör, eftersom halva dussinet tjejer var intresserade av att ta vid efter Maria Wetterstrand. Det var Annika Lillemets från Linköping, Gunvor Ericson, som sitter i riksdagen för Södermalns län, Bodil Ceballos, också riksdagsledamot men för Gävleborgs län och Akko Karlsson, från Gamleby och med många politiska uppdrag. Men denna kvartett var tydligen helt chanslös. I stället står kampen mellan två kvinnor från Stockholm. Valberedningen föreslår Åsa Romson, men hon har hård konkurrens av en annan stockholmska, Mikaela Valtersson, som dessutom fått stöd av medierna i huvudstaden. Ett upprop för henne publicerades på DN Debatt, och Sveriges Radio lät henne framträda i P1:s lördagsintervju.
Så denna gång krävs det tydligen att ha börjat den politiska karriären i Stockholm för att ha en chans att bli kvinnligt språkrör.
Det är inte anmärkningsvärt. Från mitten av 1900-talet finns en klar tendens till att partiledare allt oftare rekryteras bland dem som börjat den politiska karriären i huvudstaden.
tisdag 29 mars 2011
Håkan Juholt om glesbygden.
Socialdemokraterna har fått en ny partiledare, Håkan Juholt. Med vissa förväntningar har jag läst hans långa installationstal för att få en uppfattning om hur mycket utrymme han gav åt glesbygdsproblematiken. Han kommer ju från ett län, där några kommuner har problem.
Det blev en stor besvikelse.
Håkan Juholt berörde många politikområden.
Några fick stort utrymme. Den offentliga sektorn, ungdomsarbetslösheten, segregationen, skolan, pensionssystemet, storstädernas problem.
Men han lyckades att nästan inte säga någonting om glesbygden.
Och när han äntligen tog några ord i sin mun, som kunde tänkas ha med det att göra, blev det underligt:
”Och vi måste se hela Sverige med dess pulserande storstadsområden, medelstora städer, bruksorterna och den mjuka landsbygden.”
Vadå mjuka landsbygden?
Han tillade:
”Vi är förnuftiga nog att inte ställa det ena mot det andra.
Vi tar de vidgade klyftorna mellan stad och land på allvar.
Men vi ser också rikedomen i glesbygden och fattigdomen i storstaden.”
Efter ett erkännande om att klyftorna mellan stad och land vidgas, skyndar han sig att invända att det finns ju rikedom i glesbygden och fattigdom i storstaden.
Detta var allt Juholt hade att säga.
Cirka två minuter av ett mycket långt tal.
Juholt prioriterar definitivt inte glesbygdens problem. Det är viktigare att tunnelbanan fungerar.
Det blev en stor besvikelse.
Håkan Juholt berörde många politikområden.
Några fick stort utrymme. Den offentliga sektorn, ungdomsarbetslösheten, segregationen, skolan, pensionssystemet, storstädernas problem.
Men han lyckades att nästan inte säga någonting om glesbygden.
Och när han äntligen tog några ord i sin mun, som kunde tänkas ha med det att göra, blev det underligt:
”Och vi måste se hela Sverige med dess pulserande storstadsområden, medelstora städer, bruksorterna och den mjuka landsbygden.”
Vadå mjuka landsbygden?
Han tillade:
”Vi är förnuftiga nog att inte ställa det ena mot det andra.
Vi tar de vidgade klyftorna mellan stad och land på allvar.
Men vi ser också rikedomen i glesbygden och fattigdomen i storstaden.”
Efter ett erkännande om att klyftorna mellan stad och land vidgas, skyndar han sig att invända att det finns ju rikedom i glesbygden och fattigdom i storstaden.
Detta var allt Juholt hade att säga.
Cirka två minuter av ett mycket långt tal.
Juholt prioriterar definitivt inte glesbygdens problem. Det är viktigare att tunnelbanan fungerar.
lördag 19 mars 2011
Att stänga våra kärnkraftverk skulle drabba glesbygden hårt.
Katastroferna i Japan har blåst liv i kärnkraftsmotståndarna över hela världen. På nytt har symbolen med en sol och texten ”Atomkraft, Nej Tack!” plockats fram. Har de inte klart för sig att solen själv strängt taget är en enda jättelik atombomb?
Självfallet bör vi ta lärdom av kärnkraftshaveriet i Japan. Men att utifrån det dra slutsatsen att vi snarast möjligt ska stänga våra egna verk är steget långt,
Ett viktigt faktum, som nästan kommit bort, lyder: Haveriet i Japan berodde främst på tsunamin, inte på jordbävningen. Hur stor är risken för att vi får en japansk tsunami, som drabbar Forsmark?
Tekniken förbättras ständigt och det gäller även för kärnkraftsverken. De verk som eventuellt kommer att ersätta de nuvarande svenska kommer att vara utrustade med de senaste landvinningarna. Det innebär bland annat att det finns flera alternativ för att kyla bränslestavar och utbränt bränsle.
Sverige har fram till nu kunnat producera billig elektrisk ström. Flera industribranscher har därigenom kunnat exportera sina produkter över hela världen. Deras fabriker ligger ofta i glesbygdsregioner.
Den svenska elen är i huvudsak basera på vattenkraft och kärnkraft. Tyvärr har avregleringen av elmarknaden blivit ett totalt fiasko, vilket har medfört att elen blivit betydligt dyrare, medan elproducenterna gjort enorma vinster.
Enda möjligheten få ner elpriset förefaller vara att öka utbudet av el. Då måste vi definitivt ha kvar kärnkraften, som står för nästan 50 procent av elproduktionen. Förnyelsebar energi från vindkraftverk är mycket dyrare än kärnkraften. Därtill kommer att vi knappast haft några vindsnurror alls, om de inte subventionerats av staten.
Att stänga kärnkraftverken kommer att hårt drabba glesbygdsregioner, som fortfarande är beroende av den gamla svenska basindustrin.
Självfallet bör vi ta lärdom av kärnkraftshaveriet i Japan. Men att utifrån det dra slutsatsen att vi snarast möjligt ska stänga våra egna verk är steget långt,
Ett viktigt faktum, som nästan kommit bort, lyder: Haveriet i Japan berodde främst på tsunamin, inte på jordbävningen. Hur stor är risken för att vi får en japansk tsunami, som drabbar Forsmark?
Tekniken förbättras ständigt och det gäller även för kärnkraftsverken. De verk som eventuellt kommer att ersätta de nuvarande svenska kommer att vara utrustade med de senaste landvinningarna. Det innebär bland annat att det finns flera alternativ för att kyla bränslestavar och utbränt bränsle.
Sverige har fram till nu kunnat producera billig elektrisk ström. Flera industribranscher har därigenom kunnat exportera sina produkter över hela världen. Deras fabriker ligger ofta i glesbygdsregioner.
Den svenska elen är i huvudsak basera på vattenkraft och kärnkraft. Tyvärr har avregleringen av elmarknaden blivit ett totalt fiasko, vilket har medfört att elen blivit betydligt dyrare, medan elproducenterna gjort enorma vinster.
Enda möjligheten få ner elpriset förefaller vara att öka utbudet av el. Då måste vi definitivt ha kvar kärnkraften, som står för nästan 50 procent av elproduktionen. Förnyelsebar energi från vindkraftverk är mycket dyrare än kärnkraften. Därtill kommer att vi knappast haft några vindsnurror alls, om de inte subventionerats av staten.
Att stänga kärnkraftverken kommer att hårt drabba glesbygdsregioner, som fortfarande är beroende av den gamla svenska basindustrin.
söndag 13 mars 2011
Maud Olofsson och regionalpolitiken.
Maud Olofsson och regionalpolitiken
Inom centerpartiet finns det utan tvekan ett utbrett missnöje över att regeringen försummat glesbygdsfrågorna. Röster har höjts om partiet bör återvända till det som varit dess paradfrågor. Det skulle kunna resultera i försök få liv i regionalpolitiken, som varit stendöd i flera år.
Vad tycker Maud om det?
Efter att ha läst en intervju i Göteborgs-Posten med henne, finns det anledning att inte hysa några större förhoppningar.
Hon fick bland annat frågan, varför hon inte gjort mer för att förhindra att nya myndigheter lokaliseras till Stockholm. På det svarade hon att det var svårt att åstadkomma något, eftersom ”de andra partierna inte var intresserade”.
Det är ett märkligt svar. Riksdagen har ju många gånger beslutat att regeringen alltid ska pröva, om nya ämbetsverk kan förläggas utanför Stockholm. Att strunta i en sådan prövning innebär att strunta i riksdagens beslut. Och som näringsminister borde hon ha möjlighet att i varje fall se till att prövningen verkligen genomförs.
Hon fick också frågan om hur det var möjligt att det nya statliga bolag, som ska pröva bilindustrins krediter, hamnade i Stockholm, som knappast har någon bilindustri. På det kunde hon endast svara att hon visste, hur det gått till,
Det statliga bolaget hade knappast kunnat hamna i någon glesbygdsregion, men Maud hade kunnat motverka koncentrationen till Stockholm. Och det är uppseendeväckande att näringsministern inte har en aning om hur ett beslut, som berör hennes departement ”har gått till”.
Inom centerpartiet finns det utan tvekan ett utbrett missnöje över att regeringen försummat glesbygdsfrågorna. Röster har höjts om partiet bör återvända till det som varit dess paradfrågor. Det skulle kunna resultera i försök få liv i regionalpolitiken, som varit stendöd i flera år.
Vad tycker Maud om det?
Efter att ha läst en intervju i Göteborgs-Posten med henne, finns det anledning att inte hysa några större förhoppningar.
Hon fick bland annat frågan, varför hon inte gjort mer för att förhindra att nya myndigheter lokaliseras till Stockholm. På det svarade hon att det var svårt att åstadkomma något, eftersom ”de andra partierna inte var intresserade”.
Det är ett märkligt svar. Riksdagen har ju många gånger beslutat att regeringen alltid ska pröva, om nya ämbetsverk kan förläggas utanför Stockholm. Att strunta i en sådan prövning innebär att strunta i riksdagens beslut. Och som näringsminister borde hon ha möjlighet att i varje fall se till att prövningen verkligen genomförs.
Hon fick också frågan om hur det var möjligt att det nya statliga bolag, som ska pröva bilindustrins krediter, hamnade i Stockholm, som knappast har någon bilindustri. På det kunde hon endast svara att hon visste, hur det gått till,
Det statliga bolaget hade knappast kunnat hamna i någon glesbygdsregion, men Maud hade kunnat motverka koncentrationen till Stockholm. Och det är uppseendeväckande att näringsministern inte har en aning om hur ett beslut, som berör hennes departement ”har gått till”.
Statliga besparingar fortsätter gå ut överglesbygden.
Migrationsverket har beslutat att stänga flyktingförläggningen i Vilhelmina. Den har tagit emot 320 asylsökande. Stängningen får många negativa följder för den lilla glesbygdskommunen, där snart 70 lägenheter står tomma. Nio jobb, personalen på förläggningen, försvinner direkt. Men kommunen har kommit fram till att stängningen leder till att minst 20 arbetstillfälle försvinner. Det rör sig om personal inom vården, i affärer eller i skolan.
Flyktingförläggningen har dessutom bidragit till att den negativa befolkningsutvecklingen vänt. Cirka 100 flyktingar har blivit kvar i kommunen efter att ha fått uppehållstillstånd, trots att de flesta kommer från länder med helt annat klimat och annorlunda kultur.
Det tyder på att de har trivts i Vilhelmina. Många har uttryckligen vittnat om att de fått ett positivt mottagande. ”Folk hälsar på oss, vi känner oss välkomna här”
Vilhelminabor har tydligen förstått att kommunen haft nytta av förläggningen.
Varför vill Migrationsverket lägga ned den?
Uppenbarligen anses den vara för liten. Migrationsverket har uppmanat Vilhelmina att ta emot fler flyktingar, helst 700. Det har inte Vilhelmina kapacitet att göra Det har även uttryckts önskemål om att kommuner ska kunna ta emot 2000 flyktingar. Då kommer flyktingmottagningen att koncentreras till ett fåtal kommuner med stor kapacitet. Migrationsverket menar att detta leder till besparingar.Men självklart riskerar en sådan storskalighet att vålla problem, både för kommuninvånare och flyktingar.
Migrationsverkets centraliseringsiver har yttrat sig på många andra sätt. I Värmland infördes ett system, som innebar att personal, som arbetat på olika förläggningar i länet, ändå ska ha sin arbetsplats i Karlstad. Därefter genomfördes samma system för de asylsökandes språkundervisning. Flyktingar på förläggningarna skall alltså åka in till Karlstad för att få lära sig svenska. Båda reformerna innebär i praktiken att jobb försvinner i kommuner, som i allmänhet är glesbygdskommuner. Självfallet ställer det myckna åkandet även till med problem för asylsökande, som ska lära sig svenska. För barnfamiljer är risken stor att endast en av makarna kan åka iväg till språkundervisningen, medan den andra får ta hand om barnen. Ingen tvekan om vilket kön som drabbas!
Men Migrationsverket är inte den enda myndigheten, som ger sig på glesbygdskommuner, när det ska sparas. Många sådana kommuner har förlorat sitt skattekontor. Och när det nu är Försäkringskassans tur att spara, kan cheferna i Stockholm inte komma på någon annan lösning än dra in –(just det!) lokalkontoren. Visserligen har en minister anmärkt att det borde finnas fler lösningar, men har det någon effekt på beslutsfattarna? I stället borde regeringen utfärda direktiv till alla myndigheter att slå vakt om det som eventuellt finns kvar på lokal nivå i glesbygdskommunena.
Staten för ej längre någon regionalpolitik. Ordet ”regionalpolitik” har blivit ett skällsord, nyttjat av Stockholmspolitiker som en anklagelse vid det fåtal tillfällen beslut har gått emot stockholmsintressen. Och vi kan knappast förvänta oss en pånyttfödd regionalpolitik. Men det borde vara möjligt att förhindra att statliga myndigheter i varje fall inte omedelbart väljer det lilla som finns kvar i glesbygden, när det ska sparas.
Flyktingförläggningen har dessutom bidragit till att den negativa befolkningsutvecklingen vänt. Cirka 100 flyktingar har blivit kvar i kommunen efter att ha fått uppehållstillstånd, trots att de flesta kommer från länder med helt annat klimat och annorlunda kultur.
Det tyder på att de har trivts i Vilhelmina. Många har uttryckligen vittnat om att de fått ett positivt mottagande. ”Folk hälsar på oss, vi känner oss välkomna här”
Vilhelminabor har tydligen förstått att kommunen haft nytta av förläggningen.
Varför vill Migrationsverket lägga ned den?
Uppenbarligen anses den vara för liten. Migrationsverket har uppmanat Vilhelmina att ta emot fler flyktingar, helst 700. Det har inte Vilhelmina kapacitet att göra Det har även uttryckts önskemål om att kommuner ska kunna ta emot 2000 flyktingar. Då kommer flyktingmottagningen att koncentreras till ett fåtal kommuner med stor kapacitet. Migrationsverket menar att detta leder till besparingar.Men självklart riskerar en sådan storskalighet att vålla problem, både för kommuninvånare och flyktingar.
Migrationsverkets centraliseringsiver har yttrat sig på många andra sätt. I Värmland infördes ett system, som innebar att personal, som arbetat på olika förläggningar i länet, ändå ska ha sin arbetsplats i Karlstad. Därefter genomfördes samma system för de asylsökandes språkundervisning. Flyktingar på förläggningarna skall alltså åka in till Karlstad för att få lära sig svenska. Båda reformerna innebär i praktiken att jobb försvinner i kommuner, som i allmänhet är glesbygdskommuner. Självfallet ställer det myckna åkandet även till med problem för asylsökande, som ska lära sig svenska. För barnfamiljer är risken stor att endast en av makarna kan åka iväg till språkundervisningen, medan den andra får ta hand om barnen. Ingen tvekan om vilket kön som drabbas!
Men Migrationsverket är inte den enda myndigheten, som ger sig på glesbygdskommuner, när det ska sparas. Många sådana kommuner har förlorat sitt skattekontor. Och när det nu är Försäkringskassans tur att spara, kan cheferna i Stockholm inte komma på någon annan lösning än dra in –(just det!) lokalkontoren. Visserligen har en minister anmärkt att det borde finnas fler lösningar, men har det någon effekt på beslutsfattarna? I stället borde regeringen utfärda direktiv till alla myndigheter att slå vakt om det som eventuellt finns kvar på lokal nivå i glesbygdskommunena.
Staten för ej längre någon regionalpolitik. Ordet ”regionalpolitik” har blivit ett skällsord, nyttjat av Stockholmspolitiker som en anklagelse vid det fåtal tillfällen beslut har gått emot stockholmsintressen. Och vi kan knappast förvänta oss en pånyttfödd regionalpolitik. Men det borde vara möjligt att förhindra att statliga myndigheter i varje fall inte omedelbart väljer det lilla som finns kvar i glesbygden, när det ska sparas.
söndag 13 februari 2011
Expressens råd till glesbygden: Lägg er ned och dö!
Expressen har inte mycket till övers för glesbygdskommuners försök att överleva.
Enligt tidningen är varje sådan satsning meningslös och leder endast till ekonomiska förluster. Kommuner som gjort satsningar hänger tidningen ut på helsidor som en form av kommunala skampålar.
Expressen menar att avfolkningen av glesbygden är en oundviklig process. Likt Newtons gravitationslagar dras nämligen människor oundvikligen in mot rikets större städer.
Därför bör glesbygdskommuner i stället nöja sig med att ta hand om de människor ”som blir kvar” i kommunen. Men utifrån Expressens åberopande om vad gravitationen leder till, måste ju förr eller senare den situationen uppstå att det inte finns några kvar, som kan ta hand om de som behöver tas om hand. Vad återstår då? Ska de lägga sig ned och dö?
Det bör understrykas att en anledning till glesbygdskommuners satsningar på att försöka vända utvecklingen är att vi ej längre har en statlig regionalpolitik. Vad än Expressen tror, så har den betytt en hel del för många kommuner. En kulturgeograf sa en gång att det bästa exemplet på det var beslutet att ge Umeå ett universitet. Det ledde till många avknoppningar och blev en viktig injektion för norra Sverige. Det har säkert också tekniska högskolan i Luleå inneburit. Om Expressen fått råda hade knappast dessa satsningar varit möjliga. Tidningen fnyser åt beslut om att starta högskolor ”ute i buskarna” och föredrar koncentration, som leder till ”spetskompetens” i framför allt Stockholm.
Enligt tidningen är varje sådan satsning meningslös och leder endast till ekonomiska förluster. Kommuner som gjort satsningar hänger tidningen ut på helsidor som en form av kommunala skampålar.
Expressen menar att avfolkningen av glesbygden är en oundviklig process. Likt Newtons gravitationslagar dras nämligen människor oundvikligen in mot rikets större städer.
Därför bör glesbygdskommuner i stället nöja sig med att ta hand om de människor ”som blir kvar” i kommunen. Men utifrån Expressens åberopande om vad gravitationen leder till, måste ju förr eller senare den situationen uppstå att det inte finns några kvar, som kan ta hand om de som behöver tas om hand. Vad återstår då? Ska de lägga sig ned och dö?
Det bör understrykas att en anledning till glesbygdskommuners satsningar på att försöka vända utvecklingen är att vi ej längre har en statlig regionalpolitik. Vad än Expressen tror, så har den betytt en hel del för många kommuner. En kulturgeograf sa en gång att det bästa exemplet på det var beslutet att ge Umeå ett universitet. Det ledde till många avknoppningar och blev en viktig injektion för norra Sverige. Det har säkert också tekniska högskolan i Luleå inneburit. Om Expressen fått råda hade knappast dessa satsningar varit möjliga. Tidningen fnyser åt beslut om att starta högskolor ”ute i buskarna” och föredrar koncentration, som leder till ”spetskompetens” i framför allt Stockholm.
tisdag 1 februari 2011
Var får kvinnor inte köpa bussbiljett utan manlig ledsagare?
Jafar Panahi, iransk regissör, har dömts till 6 års fängelse.
Dessutom har han fått yrkesförbud i 20 år och är förbjuden att lämna Iran.
Vilka hemska brott har då denne förbrytare gjort?
Jo, han har i flera filmer beskrivit kvinnornas situation i Iran. Visst känner vi till att de är förtryckta och diskriminerade, men knappast vilket totalt elände de lever i. Att t.ex. en kvinna inte ens kan köpa en bussbiljett utan att ha en manlig ledsagare. Om hon går ensam på en gata efter mörkrets inbrott, betraktas hon som prostituerad. En gift kvinna kan bli övergiven av mannen, om hon föder en dotter i stället för en son. Kvinnor är förbjudna att vara åskådare, när män spelar fotboll(!)
Jafar Panahi har i flera filmer beskrivit den verklighet Irans kvinnor lever i. Den oundvikliga slutsatsen blir att, vare sig de är fängslade eller fria, rika eller fattiga, så lever de i ett fängelse, som de inte kan ta sig ur.
Det tragiska är att medan kvinnor trots allt i de flesta länder håller på att stärka sin ställning, så har de i Iran fått det sämre och sämre. Jafar Panahi har helt enkelt sagt sanningen, och för detta har mullornas Iran straffat honom.
Omvärlden kan inte göra mycket för att förbättra situationen i Iran. Men mot denna vedervärdiga bestraffning av en modig regissör, som stått upp för Irans kvinnor, borde vi protestera. Det har redan många gjort, inte minst kända regissörer som Steven Spielberg. Och på kommande stora internationella filmfestivaler kommer man att göra det. Han är inbjuden till flera, och ett sätt att markera protesten kommer att bli en tom stol.
Men har svenska filmmänniskor gjort något?
Försökte de ta upp domen mot Jafar Panahi under Guldbaggegalan?
Eller ägnade den sig enbart åt innehållslöst pladder?
Har någon av Sveriges många feministiska organisationer sagt något?
Dessutom har han fått yrkesförbud i 20 år och är förbjuden att lämna Iran.
Vilka hemska brott har då denne förbrytare gjort?
Jo, han har i flera filmer beskrivit kvinnornas situation i Iran. Visst känner vi till att de är förtryckta och diskriminerade, men knappast vilket totalt elände de lever i. Att t.ex. en kvinna inte ens kan köpa en bussbiljett utan att ha en manlig ledsagare. Om hon går ensam på en gata efter mörkrets inbrott, betraktas hon som prostituerad. En gift kvinna kan bli övergiven av mannen, om hon föder en dotter i stället för en son. Kvinnor är förbjudna att vara åskådare, när män spelar fotboll(!)
Jafar Panahi har i flera filmer beskrivit den verklighet Irans kvinnor lever i. Den oundvikliga slutsatsen blir att, vare sig de är fängslade eller fria, rika eller fattiga, så lever de i ett fängelse, som de inte kan ta sig ur.
Det tragiska är att medan kvinnor trots allt i de flesta länder håller på att stärka sin ställning, så har de i Iran fått det sämre och sämre. Jafar Panahi har helt enkelt sagt sanningen, och för detta har mullornas Iran straffat honom.
Omvärlden kan inte göra mycket för att förbättra situationen i Iran. Men mot denna vedervärdiga bestraffning av en modig regissör, som stått upp för Irans kvinnor, borde vi protestera. Det har redan många gjort, inte minst kända regissörer som Steven Spielberg. Och på kommande stora internationella filmfestivaler kommer man att göra det. Han är inbjuden till flera, och ett sätt att markera protesten kommer att bli en tom stol.
Men har svenska filmmänniskor gjort något?
Försökte de ta upp domen mot Jafar Panahi under Guldbaggegalan?
Eller ägnade den sig enbart åt innehållslöst pladder?
Har någon av Sveriges många feministiska organisationer sagt något?
KD och VP: skyll inte tillbakagången på era partiledare!
!
Missnöjet pyr både inom Vänsterpartiet och Kristdemokraterna. På båda håll tycker många att deras partiledare har gjort ett uselt jobb. Men den egentliga orsaken är snarare att båda partierna har backat flera val i rad. Men de missnöjda har, oavsett parti, det gemensamt att de utgår från att valresultat omkring millennieskiftet skulle vara det normala för båda partierna. Om de backat ytterligare några år, hade de upptäckt att det snarare förhåller sig så att båda partierna nu återgår till valresultat, som är tämligen normala.
Låt oss börja med Kristdemokraterna, som efter svenska förhållanden är ett ganska ungt parti. Partiet uppstod på 1960-talet, och det var en kristen reaktion mot ett samhälle, som enligt dess sympatisörer blivit alltför världsligt. I de första valen blev det inte mer än cirka 2 procent. Det hjälpte föga att Alf Svensson blev partiledare. Inför valet 1976 gick de borgerliga partiledarna ut och vädjade till KDS-väljare (partiet hette då Kristen Demokratisk Samling): Rösta inte på KDS utan på oss och missa inte chansen att få en borgerlig regering! Det lyckades. KDS verkade gå mot sin undergång.
Men Alf Svensson gav sig inte. Han deklarerade plötsligt att partiet var borgerligt, och han kom in i riksdagen genom valsamverkan med centerpartiet. Men det egna partiet hade inte fått fler väljare.
Det var först inför valet 1991, som KD tog sig över 4 procent. Då hade Alf uppträtt i ett underhållningsprogram och gjort succé genom att hoppa studsmatta.
Men redan i valet 1994 höll KD på att ramla ut igen.
Därefter började stödet för KD att stiga. Det sammanhängde säkert med att övriga borgerliga partier bytt partiledare ganska ofta. Alf Svensson själv försvann inte och ingav därigenom trygghet. Han klarade sig också bra i duellerna mellan partiledarna. Dessutom tonades det kristna inslaget ned i partiprogram och valrörelser.
När han till sist avgick, var det ganska självklart att ingen kandidat skulle kunna krypa in i hans kostym.
Att partiet backade i senaste valet är inte anmärkningsvärt. Det ödet delade KD med övriga småpartier i Alliansen. KD fick säkert stödröster från väljare, som egentligen föredrog moderaterna.
Helt klart är att partiet nu är tillbaka på mer normalt stöd från väljarna.
Detsamma kan sägas om Vänsterpartiet, som från början hette Sveriges kommunistiska parti. Det är betydligt äldre än KD, men har oftast legat strax över 4 procent i valen. Strax efter krigsslutet 1945 gjorde partiet ett skutt uppåt, men föll tillbaka, när det kalla kriget inleddes, och en del av Stalins grymheter avslöjades. Det var först med Gudrun Schyman, som partiet började växa. Hon försökte förvandla de gamla kommunisterna till ett feministiskt parti och hade framgångar bland kvinnor, framför allt bland dem som jobbade inom den offentliga sektorn.
Så tvingades hon avgå, och det var ganska givet att Vänsterpartiet inte skulle kunna ligga kvar på hennes nivå. Lars Ohly drabbades också av att han fortfarande ville kalla sig för kommunist, och för vissa uttalanden han tidigare gjort, som tydde på kvardröjande sympatier för de gamla kommunistregimerna i öst.
Men fortfarande ligger vänsterpartiet något över valresultat som ansågs normala på 1900-talet!
Missnöjet pyr både inom Vänsterpartiet och Kristdemokraterna. På båda håll tycker många att deras partiledare har gjort ett uselt jobb. Men den egentliga orsaken är snarare att båda partierna har backat flera val i rad. Men de missnöjda har, oavsett parti, det gemensamt att de utgår från att valresultat omkring millennieskiftet skulle vara det normala för båda partierna. Om de backat ytterligare några år, hade de upptäckt att det snarare förhåller sig så att båda partierna nu återgår till valresultat, som är tämligen normala.
Låt oss börja med Kristdemokraterna, som efter svenska förhållanden är ett ganska ungt parti. Partiet uppstod på 1960-talet, och det var en kristen reaktion mot ett samhälle, som enligt dess sympatisörer blivit alltför världsligt. I de första valen blev det inte mer än cirka 2 procent. Det hjälpte föga att Alf Svensson blev partiledare. Inför valet 1976 gick de borgerliga partiledarna ut och vädjade till KDS-väljare (partiet hette då Kristen Demokratisk Samling): Rösta inte på KDS utan på oss och missa inte chansen att få en borgerlig regering! Det lyckades. KDS verkade gå mot sin undergång.
Men Alf Svensson gav sig inte. Han deklarerade plötsligt att partiet var borgerligt, och han kom in i riksdagen genom valsamverkan med centerpartiet. Men det egna partiet hade inte fått fler väljare.
Det var först inför valet 1991, som KD tog sig över 4 procent. Då hade Alf uppträtt i ett underhållningsprogram och gjort succé genom att hoppa studsmatta.
Men redan i valet 1994 höll KD på att ramla ut igen.
Därefter började stödet för KD att stiga. Det sammanhängde säkert med att övriga borgerliga partier bytt partiledare ganska ofta. Alf Svensson själv försvann inte och ingav därigenom trygghet. Han klarade sig också bra i duellerna mellan partiledarna. Dessutom tonades det kristna inslaget ned i partiprogram och valrörelser.
När han till sist avgick, var det ganska självklart att ingen kandidat skulle kunna krypa in i hans kostym.
Att partiet backade i senaste valet är inte anmärkningsvärt. Det ödet delade KD med övriga småpartier i Alliansen. KD fick säkert stödröster från väljare, som egentligen föredrog moderaterna.
Helt klart är att partiet nu är tillbaka på mer normalt stöd från väljarna.
Detsamma kan sägas om Vänsterpartiet, som från början hette Sveriges kommunistiska parti. Det är betydligt äldre än KD, men har oftast legat strax över 4 procent i valen. Strax efter krigsslutet 1945 gjorde partiet ett skutt uppåt, men föll tillbaka, när det kalla kriget inleddes, och en del av Stalins grymheter avslöjades. Det var först med Gudrun Schyman, som partiet började växa. Hon försökte förvandla de gamla kommunisterna till ett feministiskt parti och hade framgångar bland kvinnor, framför allt bland dem som jobbade inom den offentliga sektorn.
Så tvingades hon avgå, och det var ganska givet att Vänsterpartiet inte skulle kunna ligga kvar på hennes nivå. Lars Ohly drabbades också av att han fortfarande ville kalla sig för kommunist, och för vissa uttalanden han tidigare gjort, som tydde på kvardröjande sympatier för de gamla kommunistregimerna i öst.
Men fortfarande ligger vänsterpartiet något över valresultat som ansågs normala på 1900-talet!
Kan det igen bli aktuellt med tvångsevakuering av människor?
39 november var det sista arbetsdagen för 11 anställda på ett företag i den lilla bruksorten Lesjöfors.
Deras företag lades ned, och alla blev arbetslösa.
Ägaren stängde porten, trots att det funnits intressenter, som velat driva verksamheten vidare.
”Det är åt pipsvängen att lägga ned, då det funnits möjligheter att fortsätta”, sa Metalls ombudsman.
Det blev 11 nya arbetslösa, lagom till jul.
Lokaltidningen hade förgäves sökt företagets vd flera gånger – men utan resultat.
Men vem fäster sig vid en sådan liten notis i tidningen? Det handlar ju bara om elva personer på en ort, som förmodligen är helt okänd för de flesta?
Men låt oss vända på det.
Säg, att det i stället handlade om 1500,som blev arbetslösa i Stockholm på ett stort företag, som bestämt sig för att slå igen, trots att det fanns intresserade som velat fortsätta driften.
Och att Aftonbladet och Expressen jagat företagets vd,som gjort sig oanträffbar.
Då kan vi vara säkra på att det hade blivit jätterubriker i tidningar och stora inslag i TV.
De som invänder med att ”nu handlar det ju om 1500, och då är det en annan sak” har naturligtvis rätt.
Men på ett sätt har de fel.
För 11 i Lesjöfors är minst lika mycket som 1500 i Stockholm.
Lesjöfors är en liten bruksort med en redan hög arbetslöshet.
Elva nya arbetslösa är ett hårt slag.
Stockholm är en miljonstad. Visst, att 1500 plötsligt blir arbetslösa, är tufft för dem som råkar ut för det.
Men det drabbar inte Stockholm hårdare än de 11 arbetslösa i Lesjöfors.
Och i Stockholm, som växer kraftigt, finns det många jobb.
I Lesjöfors är läget helt annorlunda.
Lesjöfors är en del av kommunen Filipstad, vars befolkning har halverats på cirka 40 år
Från 20000 till 10000.
Ungdomarna flyttar.
Snart finns bara gamla kvar, som inte kan flytta.
Förr i tiden kunde det hända att staten tvångsevakuerade kvarvarande invånare på vissa orter.
Kan det bli aktuellt igen?
Deras företag lades ned, och alla blev arbetslösa.
Ägaren stängde porten, trots att det funnits intressenter, som velat driva verksamheten vidare.
”Det är åt pipsvängen att lägga ned, då det funnits möjligheter att fortsätta”, sa Metalls ombudsman.
Det blev 11 nya arbetslösa, lagom till jul.
Lokaltidningen hade förgäves sökt företagets vd flera gånger – men utan resultat.
Men vem fäster sig vid en sådan liten notis i tidningen? Det handlar ju bara om elva personer på en ort, som förmodligen är helt okänd för de flesta?
Men låt oss vända på det.
Säg, att det i stället handlade om 1500,som blev arbetslösa i Stockholm på ett stort företag, som bestämt sig för att slå igen, trots att det fanns intresserade som velat fortsätta driften.
Och att Aftonbladet och Expressen jagat företagets vd,som gjort sig oanträffbar.
Då kan vi vara säkra på att det hade blivit jätterubriker i tidningar och stora inslag i TV.
De som invänder med att ”nu handlar det ju om 1500, och då är det en annan sak” har naturligtvis rätt.
Men på ett sätt har de fel.
För 11 i Lesjöfors är minst lika mycket som 1500 i Stockholm.
Lesjöfors är en liten bruksort med en redan hög arbetslöshet.
Elva nya arbetslösa är ett hårt slag.
Stockholm är en miljonstad. Visst, att 1500 plötsligt blir arbetslösa, är tufft för dem som råkar ut för det.
Men det drabbar inte Stockholm hårdare än de 11 arbetslösa i Lesjöfors.
Och i Stockholm, som växer kraftigt, finns det många jobb.
I Lesjöfors är läget helt annorlunda.
Lesjöfors är en del av kommunen Filipstad, vars befolkning har halverats på cirka 40 år
Från 20000 till 10000.
Ungdomarna flyttar.
Snart finns bara gamla kvar, som inte kan flytta.
Förr i tiden kunde det hända att staten tvångsevakuerade kvarvarande invånare på vissa orter.
Kan det bli aktuellt igen?
onsdag 26 januari 2011
Glesbygdskommuner vid skampålen.
Svensk Kommunrating har pekat ut ett antal kommuner för att de har misskött sin ekonomi. De 24 värsta kallas "Greklandskommuner", och i media har läsare kunnat se en karta, där alla 24 är inlagda med siffror som anger storleken på kommunens skuld per invånare. Det är lätt att associera till forna tiders skampålar.
Hans Jensevik, vd i Svensk Kommunrating, spär på anklagelserna genom att säga att dessa kommuner har "försökt investera sig attraktiva genom att satsa på stora lånefinansierade projekt, som de tror ska locka människor att bosätta sig där".
På frågan, hur det har gått, svarar han: "Det har misslyckats konsekvent."
De flesta av de 24 vid skampålen är glesbygdkommuner med glesbygdens alla avfolkningsproblem. En följd av mångårig nettoutflyttning har blivit att invånarantalet har krymt kraftigt. Några kommuner ligger till och med under det som anses vara miniminivån för att en kommun skall kunna klara sig. Då kan det bli svårt att få ekonomin att gå ihop!
Och vad ska dessa kommuner göra för att kunna överleva? Regionalpolitiken har ju försvunnit från den politiska agendan. Självklart frestas de att satsa på projekt, som kan vara riskabla. Ibland kan det lyckas.Jensevik borde ringa Arjeplog eller kommunens utvecklingsbolag Argentis och försöka sätta sig in i vad satsningen på en komplett multifuelstation kommer att innebära för kommunens möjlighet att överleva.
Eller menar han att enda lösningen är tvångsevakuering av kommuninvånarna?
Hans Jensevik, vd i Svensk Kommunrating, spär på anklagelserna genom att säga att dessa kommuner har "försökt investera sig attraktiva genom att satsa på stora lånefinansierade projekt, som de tror ska locka människor att bosätta sig där".
På frågan, hur det har gått, svarar han: "Det har misslyckats konsekvent."
De flesta av de 24 vid skampålen är glesbygdkommuner med glesbygdens alla avfolkningsproblem. En följd av mångårig nettoutflyttning har blivit att invånarantalet har krymt kraftigt. Några kommuner ligger till och med under det som anses vara miniminivån för att en kommun skall kunna klara sig. Då kan det bli svårt att få ekonomin att gå ihop!
Och vad ska dessa kommuner göra för att kunna överleva? Regionalpolitiken har ju försvunnit från den politiska agendan. Självklart frestas de att satsa på projekt, som kan vara riskabla. Ibland kan det lyckas.Jensevik borde ringa Arjeplog eller kommunens utvecklingsbolag Argentis och försöka sätta sig in i vad satsningen på en komplett multifuelstation kommer att innebära för kommunens möjlighet att överleva.
Eller menar han att enda lösningen är tvångsevakuering av kommuninvånarna?
måndag 24 januari 2011
Skall barn få rösträtt?
Bo Rothstein föreslår i Expressen 23/1 att ”vårdnadshavare får rätt att rösta också för sina barns räkning”. Det skulle innebära att på valdagen får föräldrar i barnfamiljer extra rösträtt, en för varje barn.
Bo Rothstein är professor i statskunskap och gör ibland kontroversiella utspel, kanske för att väcka debatt. Denna idé har förts fram tidigare och det är tveksamt, om det är allvarligt menat. Syftet är gott – reformen antas leda till en mer barnvänlig politik, eftersom partierna kommer uppvakta barnföräldrar på ett helt annat sätt. Deras röster kommer ju att väga betydligt tyngre. Reformen skulle alltså leda till att större hänsyn tas till barnen.
Men är det alldeles säkert att så blir fallet? Kommer verkligen alla föräldrar att enbart tänka på barnens bästa, när de lägger de extra valsedlarna i urnan?
Och kommer inte en sådan reform att leda till att andra grupper känner sig orättvist behandlade och kräver motsvarande förmåner?
Vi bör nog fortsätta att tillämpa den demokratiska principen "en väljare en röst" och inte återgå till graderad rösträtt, ett system vi hade före demokratins genombrott. Då var det penningen som kunde ge mer än en röst.
Partierna bör satsa på barnfamiljer, även om varje förälder – liksom andra väljare – endast har en röst.
Bo Rothstein är professor i statskunskap och gör ibland kontroversiella utspel, kanske för att väcka debatt. Denna idé har förts fram tidigare och det är tveksamt, om det är allvarligt menat. Syftet är gott – reformen antas leda till en mer barnvänlig politik, eftersom partierna kommer uppvakta barnföräldrar på ett helt annat sätt. Deras röster kommer ju att väga betydligt tyngre. Reformen skulle alltså leda till att större hänsyn tas till barnen.
Men är det alldeles säkert att så blir fallet? Kommer verkligen alla föräldrar att enbart tänka på barnens bästa, när de lägger de extra valsedlarna i urnan?
Och kommer inte en sådan reform att leda till att andra grupper känner sig orättvist behandlade och kräver motsvarande förmåner?
Vi bör nog fortsätta att tillämpa den demokratiska principen "en väljare en röst" och inte återgå till graderad rösträtt, ett system vi hade före demokratins genombrott. Då var det penningen som kunde ge mer än en röst.
Partierna bör satsa på barnfamiljer, även om varje förälder – liksom andra väljare – endast har en röst.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
