Krönika om Gudrun Schyman.

  EU-valet bjöd på många överraskningar. En av dem är Feministiskt Initiativs framgångar. Allt beror naturligtvis på partiets skapare, Gudrun Schyman. 

   Ingen tvekan om att hon är en politiker med fingertoppskänsla – men samtidigt måste det sägas att hon är kontroversiell. Och hon slår med råge alla andra partier i att lova väljarna ett kommande himmelrike utan att säga någonting om hur alla godbitarna ska betalas.

   Dessutom finns det inslag i hennes politiska karriär, som inte är särskilt hedrande för henne. Ganska säkert hoppas hon på att det mesta ska vara glömt nu.

   I sin ungdom var Schyman medlem i ett parti på yttersta vänsterkanten Marxist-Leninistiska Kampförbundet. Det försökte hon senare bagatellisera; hon har sagt att hon gick med för att det anordnades ”dans” inom MLK. En annan bild av den unga Gudrun Schymans radikalism ger Jan Guillou i självbiografin ”Ordets makt och vanmakt”. Han var med om att starta kulturtidskriften Folket i Bild/Kulturfront. Tanken var att till den nya tidskriften knyta lokala föreningar. I en sådan var Gudrun Schyman ordförande. När föreningarna höll möten var allmänheten inbjuden, men intresset var svalt. Därför blev Jan Guillou positivt överraskad när ”två tanter” infunnit sig till ett möte. De ville stödja Folket i Bild/Kulturfront.

Men Gudrun Schyman deklarerade att först måste alla närvarande redogöra för sin klassbakgrund. Tanterna sa sig inte förstå frågan och påpekade att de trott sig ha kommit till en tidningsorganisation. Det hindrade inte Gudrun för att utsätta dem för ett korsförhör. De kom aldrig tillbaka till Gudruns förening…

År 1988 valdes hon in i riksdagen. Två år senare utmanade hon Lars Werner om partiledarskapet men förlorade. Hon hade bl.a. kritiserat honom för eftergifter och uppgörelser med socialdemokraterna.

1993 efterträdde hon honom som partiledare. Till sin förvåning kunde Werner nu konstatera att Gudrun som kapten på skutan var beredd göra upp med socialdemoraterna – alltså det hon kritiserat honom för.

Hon hade stora framgångar som partiledare. I valet 1998 fick Vänsterpartiet 12 % av rösterna och blev det tredje största partiet.

Under sin storhetstid lade hon sig till med vissa ”drottningsfasoner”. Hon kunde anlända till möten, eskorterad av ett hov. En i sällskapet hade äran av att få bära hennes handväska.

    Gudrun hade alkoholproblem, och några gånger hade hon varit berusad på mer eller mindre offentliga tillställningar. Men nu visade hon sin styrka! Hon gick direkt ut i media, erkände sina problem och nämnde att hon sökt vård. Bekännelsen gjorde så starkt intryck på journalisterna att de inte ville skriva om hennes fadäser. I stället mailade de texter till varandra om vad de trodde hade hänt, när Gudrun gjorde bort sig. 

 År 2003 kom hennes stora bakslag. Det hade uppdagats att hon en följd av år yrkat avdrag i deklarationen för kostnader hon inte själv betalat. 

Det rörde sig inte om enstaka underlåtenhet. Hon hade under lång tid fått ersättning av riksdagen eller partiet för utgifter men ändå yrkat avdrag i deklarationen. Jag minns att jag undrade om hon för en och samma utgift fått betalt av både parti och riksdag och sedan dragit av i deklarationen.  

Vänsterpartiet fick kalla till krismöte. Gudrun måste avgå, men de flesta tyckte säkert det var sorgligt att bli av med sitt draglok.

Gudrun kom undan med 50 dagsböter.

   Vänsterpartiets sympatier för henne avtog snabbt med tanke på vad hon gjorde efter avgången som partiledare. Hon behöll nämligen sin riksdagsplats. Det hade varit OK, om hon fortsatt arbeta för partiet som vanlig riksdagsledamot. Men det gjorde inte Gudrun. Det normala riksdagsarbetet ägnade hon ett förstrött intresse, och i december 2004 meddelade hon att hon lämnat Vänsterpartiet men ändå skulle behålla riksdagsplatsen. Hon menade att ”hennes väljare” ville att hon skulle bedriva ”feministisk politik” i riksdagen.

Det budskapet var det inte många som köpte. I första hand röstar vi på valdagen på ett parti. Det gäller även för Gudrun Schyman. Vänsterpartister i riksdagen hade all rätt att kräva att hon måste lämna riksdagen, eftersom hon gått ur partiet

   Men hon gick längre än så: 2005 bildades Feministiskt Initiativ. Från sin riksdagsplats för Vänsterpartiet verkar således Gudrun Schyman för ett annat parti, som senare kom att ta röster från just Vänsterpartiet! Förmodligen fick Vänsterpartiet i praktiken också vara med om att finansiera det nya partiets födelse.

   Men det gick dåligt för det nya partiet i riksdagsvalet 2006 och nu miste hon till sist sin riksdagsplats.

Under Almedalsveckan 2010 sökte hon få uppmärksamhet genom att elda upp 100000 kr i form av1000-kronorssedlar. Hur många svältande barn hade kunnat få en dräglare tillvaro för 100000 kronor? Hur många förtryckta kvinnor i länder, dominerade av talibanliknande grupper, hade kunnat få hjälp?

 De programförklaringar som FI gjort är genomsyrade av Gudruns idéer.  Rot- och Rutavdragen bör tas bort. Gudrun verkar vara särskilt hätsk mot det s.k. ”pigavdraget”. Men Gudrun lever inte som hon lär och har själv utnyttjat rutavdraget.

  Jag har tidigare bloggat om FI:s synpunkter på skolan. Här kan tilläggas att när det gäller grundskolan ska det finnas ett obligatoriskt ”könsmaktsperspektiv”. Det perspektivet är något som extremfeminister för fram i olika sammanhang. Något förenklat innebär det att män alltid förtrycker kvinnor, som förpassas till en underordnad ställning. Att göra denna i grunden obevisade teori till ett obligatoriskt ämne för barn i grundskoleåldern vittnar om dåligt omdöme. I ett annat mål betonas vikten av ”feministiskt självförsvar” och utbildning i hur ”föreställningar om manlighet” begränsar kvinnor och flickor.

      Budskapet att kvinnor alltid är förtryckta (även om de inte är medvetna om det) genomsyrade också Gudrun Schymans s.k. ”talibantal”, där hon jämförde svenska män med talibaner. Därför är det viktigt att flickor tidigt lär sig att försvara sig gentemot de hotande männen. Gudrun har ju också lanserat tanken att det är rimligt ta ut en skatt på män, eftersom män är så överrepresenterade när det gäller våldshandlingar.

   I sin syn på männen som grupp har extremfeminister ett betraktelsesätt som skulle kunna kallas ”könsrasism”. Männen är annorlunda, mer primitiva, kvinnor måste kunna försvara sig mot dem. Det liknar resonemang som framfördes under kolonialismens glansdagar: ”Vi måste kunna försvara oss mot de primitiva infödingarna”.

  Vidare ska det överallt i skolorna finnas skolsköterskor, kuratorer, social- och specialpedagoger samt diskrimineringskontaktpersoner. 

  Regeringen måste ha ett jämställdhetsdepartement, medan en jämställdhetsmyndighet ska granska andra myndigheter

 

  När det gäller ekonomifrågor skall enligt FI ”en feministisk ekonomi införas”. Men vad innebär det? Jo, att ”spekulationsekonomin ska avskaffas”.                                 

Men vad skall komma i dess ställe?

Om det – inga besked.

Gudrun Schyman kan räkna med att få många frågor om det inför riksdagsvalet…

  FI vill att vi ska arbeta sex timmar om dagen men med bibehållen lön. Alltså arbeta sex timmar men få lön för åtta. Vad innebär det i praktiken? Om vi jobbar mera intensivt, skulle vi på sex timmar kunna uträtta det vi tidigare gjorde på åtta. Men det är orealistiskt! Det skulle leda till massjukskrivningar av utslitna människor

En sak är klar: Om alla FI:s förslag genomfördes, skulle Sverige hamna i samma situation som Grekland, d.v.s. med enorma budgetunderskott och massarbetslöshet. Den svenska kronan skulle förvandlas till en skräpvaluta.

 

SJ:s övergivna stationer

För några år sedan råkade jag ut för något otrevligt, när jag en morgon skulle åka tåg från Linköping. Först etappen skulle föra mig till Katrineholm, där jag skulle byta tåg och fortsätta mot

Värmland. Tåget från Linköping skulle gå ungefär kl åtta, men det dök aldrig upp på  stationens stora display! Jag rusade ut på perrongerna och spanade. Men inte såg jag mitt tåg. Tillbaka i stationshuset letade jag förgäves efter någon att fråga. Fanns ingen! Ute igen ryckte jag i alla dörrar jag såg för att hitta någon. Det var låst överallt. Det verkade inte finnas någon SJ-personal. Biljettförsäljningen hade inte börjat än.

Till sist insåg jag att tiden hade gått ut för mitt tåg – och för mig.

   Det var bara att sätta sig ned och vänta på att just biljettförsäljarna öppnade sin butik. Dom kunde i varje fall skriva ut en ny biljett åt mig. Dessutom fick jag en blankett att fylla i om mitt missöde, något jag också gjorde. Jag ställde frågan, hur det var möjligt att mitt tåg aldrig visade sig på stationens display. Det fick jag inte något svar på; däremot fick jag viss ekonomisk ersättning för mitt lidande, något jag inte brytt mig om att begära.

   Framför allt undrade jag över avsaknaden av personal på en så pass stor järnvägsstation. Det fanns ju ingen att vända sig till med sitt problem.

   Föga anade jag då att situationen skulle kunna bli ändå värre, men det är just vad den har blivit! För nu har SJ lagt ned i stort sett alla biljettkontor.  De finns endast kvar i våra tre storstäder. Hur hade det gått för mig i Linköping om inte biljettförsäljarna öppnat sin butik?

   För några veckor sedan skulle jag hämta ut en tågbiljett hos ”trav och galopp”. Men min kod fungerade inte. Jag fick försöka igen tidigt på morgonen nästa dag. Det gick fortfarande inte. Men i Göteborg finns ju biljettkontoret kvar, så det löste sig.

   Men den som kommer ner till en station, som endast har biljettautomater, för att hämta ut en biljett till ett tåg, som avgår 20 minuter senare, kan få problem att hinna. För framför sig i kön till automaten kan den blivande tågresenären ha tågkunder, som ska leta reda på ett passande tåg. Och det tar betydligt längre tid än att hämta en redan beställd biljett.

   När SJ lade ner sina butiker på stationerna, borde därför antalet biljettautomater ha fördubblats!

Men tyvärr går det inte ställa frågor till en automat, t.ex. om tåg som har försvunnit.          

     

Tillägg Pfizer: Regeringen är aktiv men hjälper det?

Jag skrev igår att regeringen borde göra något inför hotet från Pfizer. Enligt dagens Göteborgs-Posten har regeringen daglig kontakt med ledningen för AstraZeneca. Det är framför allt Jan Björklund som är aktiv. Orsaken är att han också än minister för den högre forskningen. Hotet från Pfizer kan leda till att så gott som all forskning med anknytning till läkemedel försvinner från Sverige.
Men varför har han inte kontakt med höjdarna i Pfízer? Det har ju britterna. Den beska sanningen är att Sverige är ett alltför litet land. Pfizer bryr sig helt enkelt inte om vad vi tycker. Björklund har kollat vad Pfizer sa till Sverige när de hade köpt Pharmacia. Forskningen skulle få vara kvar. Men det tog inte mer än drygt ett år, så började neddragningarna.


Tillägg 2:
På kvällen hade SVT:s Aktuellt ett inslag om Pfizers offensiv mot AstraZeneca. Både Reinfeldt och Löfven intervjuades. Vilken besvikelse! Båda verkade lika ointresserade att göra något. "Det är aktieägarna som bestämmer".

Nu är det rökt för Scania, kanske även för AstraZeneca!

Denna tisdag blev en mycket dyster dag.

Två lika olycksbådande nyheter.

Först att Pfizer inte ger sig; det kommer ett nytt ännu högre bud på Astra Zeneca.

Sedan om Scania - att en stor aktieägare, som sade nej till Volkswagens bud på Scania, nu har ändrat sig. Nejet har blivit ja.

Det senare innebär att Volkswagen har nått sitt mål, d.v.s. 90 procent av aktierna. Därmed är det kört för Scania.

    När det gäller Pfizer och AstraZeneca, är det möjligt att fortfarande hoppas; att AstraZenica besitter styrkan att fortfarande kunna stå emot. Men samtidigt är det tydligt Pfizer tycks vara beredd att satsa hur mycket som helst för att komma över det svensk-brittiska företaget.

   En av de högsta inom Pfizer kommer att grillas av det brittiska parlamentet. Han kommer att ge löften, försäkra att hänsyn ska tas till brittiska intressen. Den hänsynen går ut över Sverige. Tydligen har ingen inom Pfizer tänkt komma till Sverige! Både britterna och Pfizer betraktar tydligen AstraZenica som ett brittiskt företag. Det är illa!

   Men borde inte regeringen i Stockholm ta ett initiativ? Kräva att Pfizer redovisar sina planer också för oss? Södertälje råkar ju dubbelt illa ut; det blir neddragningar bland tjänstemän både på grund av Volkswagen och Pfizer. Men Pfizers neddragningar kommer framför allt att slå mot Mölndal/Göteborg.

Gör något, bästa svenska regering!  EU-valet behöver väl inte ta all er tid!

Hoppsan, Sverige vann inte i Eurovision Song Contest!

 

När det drar ihop sig till Eurovision Song Contest tycks Sverige alltid vara storfavorit, i varje fall i de svenska kvällstidningarna. I år var det i Expressen värre än någonsin. I semifinalen, som Sverige deltog i, var det svenska bidraget totalt ”outstanding”, Sanna Nielson och ”Undo”, stod i en klass för sig. Allt enligt Expressen.

    I sin recension av årets ESC-låtar utsätter tidningen många för nedsättande eller hånfulla kommentarer: ”Framkallar gäspningar” Azerbajdzjan). ”Upprepar låtens titel en miljon gånger. Någon borde ställa den ansvarige mot väggen” (Grekland).  ”Ett sexistiskt stolpskott” (Polen) ”En plojlåt som desperat vädjar efter publikkontakt men får noll respons” (Frankrike). ”Låten är så trög, på gränsen till orörlig”. (Italien). ”Sångaren snubblar på sin sura falsett” (Finland) ”Han är en insmickrande pajas med svag sångröst och risigt uttal” (Schweiz). ”Det låter som om Basim käkat för mycket Scooby snacks i denna kliché” (Danmark) ”Kommer grisar att börja flyga? Det är troligare än att denna urbleka ballad gör succé”. (San Marino)

   I en kommentar till Armenien anar Expressens recensent sanningen: ”att (sångaren) är topptippad av många oddssättare övergår mitt eventuellt klena Eurovisionförstånd”.

Sanningen är ju att det i Europa finns olika uppfattningar om vad som är bra eller mindre bra musik. Armenien nafsade länge efter Sveriges tredjeplats. Så tydligen var det många länder som uppskattade det bidraget.

Visst fick Armenien kompisröster av grannländer.

Men det får ju även Sverige.  

Varför vann inte favorittippade Sverige? Som vanligt menar tidningarna att ”i sista minuten” ändrades allt. ”Undo:s” försprång krympte dramatiskt.

Tydligen lyckades även Holland slinka förbi…        

 

 

"Just nu är det många som ringer..."

Allt oftare hamnar vi i en telefonväxel, när vi räknat med att komma fram direkt till den vi söker. Detta har flera orsaker. En handlar om att både företag, myndigheter och organisationer centraliserar. Att ringa till Posten eller Polisen i hemkommunen är inte lätt. I stället får det bli en central växel, som i bästa fall kan koppla mig vidare. Men risken är stor att jag får höra en röst som säger ”just nu är det många som ringer…”, och så blir det att vänta.

  Ibland lägger växeln ut musik, vars syfte är att lugna den otålige kunden, men som lika gärna gör honom än mer irriterad. Ett annat knep, som används, är att rösten talar om den beräknade väntetiden. Jättebra – under förutsättningen att det stämmer. Om du får höra att du kommer fram om 10 minuter, så lugnar du kanske ner dig. Men om du får fortsätta att vänta efter de där 10 minuterna stiger irritationen!

   Jag är ganska säker på att den där rösten som försöker lugna mig ibland kan vara ett ”proffs”, kanske en utbildad skådespelare, som åker runt mellan telefonväxlar och talar in meddelanden. Han talar perfekt och mycket tydlig svenska. Med darr på rösten försäkrar han att ”vi gör allt, för att det snart ska bli din tur”. Och han säger ”din” med darr på rösten för att skapa intrycket att alla kämpar och sliter för att det verkligen ska bli ”min tur”.

    Det finns dock växlar, som man aldrig borde behöva ringa till. Dit hör ett antal företags kundservice. Det värsta jag varit med om är Telias kundservice. När väntetiden närmar sig en timma och batteriet på hemtelefonen börjar bli urladdat är det inte roligt längre!  

      

European Song Contest bör göras om!

Tänk om Saudiarabien vill bli bästa nation i nästa vinter-OS och förverkligar det med hjälp av sina oljemilliarder. Saudiarabien vänder sig till eliten i vinteridrotter, t.ex. norska skidåkare, som erbjuds stora pengar, om de byter nationalitet och blir saudiska medborgare. Det leder till att Saudiarabien tar massor av medaljer i vinter-OS. Guld i längdskidåkning, backhoppning och de alpina grenarna. Saudiarabien blir bästa nation.

   Nej, det är knappast troligt att detta kommer att ske, i varje fall inte till nästa OS. Men det finns en helt annan tävling, där något liknande sker helt öppet, nämligen i Eurovision Song Contest, som nu rullar igång.

   Borde det inte vara självklart att medverkande artister liksom kompositörer kommer från eller i varje fall är medborgare i de länder de representerar?

Den som skrivit Rysslands låt bör vara ryss; den som gjort det för Azerbajdzjan bör vara född eller medborgare i det landet. Och liknande krav bör det vara på artisterna. Men verkligheten ser helt annorlunda ut, och Sverige tycks ha låtskrivare, som komponerat för flera länder, som konkurrerar med Sveriges låt och vår artist Sanna Nielsen.

Om deltagande länder kan köpa både artister, kompositörer och låttexter utomlands, är det svårt att förstå vad det egna landet har åstadkommit. Det blir en parallell till att en norrman vinner guld på femmilen för Saudiarabien.         

Försvinner läkemedelstestningen från Sverige?

Sverige håller på att överges som ett land, där nya läkemedel testas. På sikt kan det leda till att även elitforskare lämnar Sverige. Detta går ut över svårt sjuka patienter, inte minst de som drabbats av cancer. Det kommer att ta längre tid för nya mediciner att nå dem.

Varför håller Sverige på att förlora sin attraktivitet som ett land, där nya läkemedel testas?

Det finns naturligtvis flera förklaringar. Men det skulle förvåna mig om inte en viktig faktor är att läkemedelsföretagen också håller på att försvinna från vårt land. Det är väl ändå dom som har behov av att testa de produkter de tar fram!  Och försvinnandet kommer att fortsätta. Pharmacia finns ej kvar, AstraZenica har vingklippt forskningen i Södertälje och hotas dessutom av uppköp.

   Det är något förvånande att ekonomijournalisterna skriver så litet om farorna av att stora svenska nyckelindustrier köps upp. En som däremot gör det är Jan Guillou. Han hade igår en stor artikel i Aftonbladet om konsekvenserna för Södertälje, som ju också hotas av att Volkswagen vill lägga beslag på Scania. Det vore en katastrof for den staden enligt Guillou.

"Karlsson på taket" förbjuds i Ryssland!.

Följande hände på den tid då Sovjetunionen fortfarande fanns kvar, och Ingvar Carlsson var statsminister i Sverige. Han var på besök i Sovjet och skulle hålla ett tal inför en publik, som alldeles säkert bestod av medlemmar i det enda tillåtna partiet. När Ingvar Carlsson presenterades, hände något mycket ovanligt. Den annars så lydiga publiken blev orolig. Många viskade eller mumlade till varandra.: "Va, heter han verkligen Karlsson?!
Orsaken uppenbarades snart - det var "Karlsson på taket" som spökade! Denna barnbok av Astrid Lindgren hade blivit mycket populär i Sovjetunionen. Mötesdeltagarna hade hört den som barn eller läst den för sina egna barn. Det var för publiken helt fantastiskt att det fanns en statsminister, som faktiskt hette Karlsson!
Än en gång: Detta tilldrog sig på Sovjetunionens tid. Men trots att det handlade om en kommunistisk diktatur var  Karlson på taket översatt till ryska och utgiven.
Men Sovjetunionen upphörde att existera 1991 och under några år föreföll det forna imperiet gå mot demokrati. Men så kom Putin, och det tycks nu drabba barnboken "Karlson på taket". Nu finns det nämligen ett förslag om att förbjuda Karlsson. Boken är ju utländsk och inte tillräckligt "patriotisk"! Det hela kan ses som ett led i Putins politik att på nytt sovjetisera Ryssland. Putin kontrollerar tidningar och tv-kanaler. Han försöker få kontroll över internet och bloggvärlden. Den som kritiserar hans politik blir visserligen inte skjuten, men kan helt oskyldig dömas till långvarigt fängelsestraff. Att Putin ger sig på "Karlsson på taket" visar att han till och med är beredd att gå längre än vad makthavarna gjorde på Sovjetunionens tid.
   Men vi ska inte förhäva oss. Jag minns att det fanns en (självutnämnd?) "barnexpert" i Sverige som ville förbjuda Pippi Långstrump, eftersom boken kunde vara farlig för barn att läsa!

Blir Socialdemokraterna ett Stockholmsparti?

 

När ”Nya moderaterna” tagit makten i Moderaterna, väckte det viss uppmärksamhet att partiledningen enbart bestod av stockholmare: Både partiledaren och de två vice partiledarna var stockholmare. Missnöjet med stockholmskoncentrationen var stort, och ett försöks gjordes att få in en icke-stockholmare i trion. Men det gick inte!

    Nu ser det onekligen ut som om Socialdemokraterna kommer att vinna höstens val. Det borde leda till att Sverige utanför Stockholm hamnar i en bättre position. S har varit noga med att hela landet finns representerade i partiets högsta organ. Men nu finns det – tyvärr - anledning att tvivla på det.

    En blick på förstamajtalarna visar nämligen att så gott som samtliga s-talare i rikets tio största städer är stockholmare. Åtta bor i huvudstaden och en i Uppsala, som ju kan betraktas som en del av Stockholmsregionen. Endast Anna Hedh från Öland bor åtskilliga mil från Stockholm.

   S har dessutom startat en elitutbildning (”statssekreterarskolan”), vars deltagare kommer från – Stockholm. ”Det blir så när kompisar utser kompisar” säger enligt Expressen en känd S-företrädare som vill vara anonym. S har också ett ”inre kabinett” på fyra personer. Kanske är det de fyra mäktigaste inom S. Samtliga bor och verkar i Stockholm: Stefan Löfven, Carin Jämtin, Mikael Damberg och Magdalena Andersson.

    Det ser inte bra ut! Hur förklara att S går mot att bli ett Stockholmsparti? Jag kan inte låta bli att med en liten ändring citera en fras som S använder sig av mot Alliansen: 
Håller någonting på att gå sönder i S?