Svenska Dagbladet har en språkspalt, som heter Språkspalten. Där har funnits mycket intressant att läsa. Men igår (11/1) blev jag en aning förvånad över vad Siv Strömquist, docent i nordiska språk, hade att anföra.
Hon menar att den maskulina adjektivändelsen -e under senare år har fått breda ut sig "som ett ogräs". Det innebär t.ex. att skriva den lille flickan i stället för den lilla flickan. Hon menar att de som gör det felet kanske tror att det "låter bättre, är lite finare".
Tja, jag har bott i Värmland i många år, och här använder alla den maskulina e-formen i stort sett alltid vid adjektiv, som står före ett substantiv. Och det beror inte på att det anses finare. Kanske handlar det om släktskap med Norge.
Men jag minns från min gymnasietid i Göteborg att vår svensklärare förfasade sig över ett oskick, som höll på att breda ut sig, nämligen att använda den feminina a-formen före ett maskulint substantiv. Då skriver man t.ex. den lilla pojken i stället för den lille pojken. "Det är Stockholm det kommer ifrån, sa han "och det ska vi inte acceptera. På rikssvenska ska det vara -e före maskulinum!"
Det var ord och inga visor, och vi fick bock i kanten, om vi i våra uppsatser inte rättade oss efter honom.
Efter att ha läst Språkspalten har jag några funderingar. Om min svensklärare hade rätt, borde inte då Siv Strömquist betrakta a-formen framför maskulinum som ännu "ett ogräs som brett ut sig"?
Siv Strömqusit rekommenderar den som är osäker om regeln att alltid använda a-formen; "den är vanligast i de flestas talspråk och fungerar bra även i skrift."
Ja, det senare beror väl på att Stockhomsdialekten har brett ut sig. Min gamle svensklärare kunde inte förhindra det. Han kämpade nog förgäves mot mediebruset från huvudstaden.
Länk: http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/maskulin-andelse-ar-inte-finare_4067611.svd
onsdag 13 januari 2010
måndag 11 januari 2010
Svininfluensan var ingen oskyldig influensa!
Tyvärr finns det alltför många bloggare och tyckare som gärna raljerade med människors oro under svininfluensan och med sjukvårdsmyndigheternas försök att vaccinera svenska folket. Allt var ju onödigt! Svininfluensan var inte "värre än en vanlig förkylning!" Medierna hade bedrivit skräckpropaganda.
Det farliga och avvikande med svininfluensan var framför allt att fullt friska och ofta unga människor kunde bli mycket sjuka. Några svenska ungdomar hade troligen avlidit, om de inte haft möjlighet att få vård i s.k. ECMO-enheter, som övertar syresättningen av blodet. Deras konvalescenstid blir mycket lång.
Vi har naturligtvis rätt att tycka vad vi vill om svininfluensan, men det är betänkligt, om amatörer uppträder i media och ofarlighetsförklarar sjukdomar, som orsakat många människors död. Ett skräckexempel på att göra så är en krönika i Aftonbladet 1985 av Anette Kullenberg, vars rubrik löd:
"Man behöver inte bli särskilt krasslig av lite AIDS".
Den kan göra anspråk på världsrekordet, när det gäller journalistiska bottennapp.
Även Anette Kullenberg menade att att det pågick skrämselpropaganda, som hon ville reagera mot. Den hade riktats mot prostituerade, som fått AIDS och riskerade föra smittan vidare. Men sexkunderna (de bestod enligt henne ofta av professorer och experter) behövde inte oroa sig: För den smittades kropp "bildar antikroppar som bryter ned det virus han fått i kroppen. Vanliga, fullt friska människor "märker inte om de har eller har haft aids. Sedan aids-viruset brutits ned, går de omkring med antikroppar ett bra tag".
Kullenberg kände tydligen inte alls till att det virus som då kallades aidsvirus - idag skiljer vi mellan aids och hiv - inte hade några problem med antikropparna, som de tvärtom använde sig av för att än snabbare sprida sig i patientens kropp.
År 1985 var denna sjukdom ganska ny och kunskapsluckorna stora. Det borde ha varit ännu ett skäl för lekmannen Kullenberg passa sin tunga och inte göra medicinska uttalanden i en stor tidning.
Hur många människor kan ha följt hennes rekommendationer?
Hur gick det för dem?
En av många bloggare var Anders S i bloggen Svensson (http://www.zaramis.nu ). Han skrev bland annat att den nya influensan inte är"så farlig som det verkar".
Det farliga och avvikande med svininfluensan var framför allt att fullt friska och ofta unga människor kunde bli mycket sjuka. Några svenska ungdomar hade troligen avlidit, om de inte haft möjlighet att få vård i s.k. ECMO-enheter, som övertar syresättningen av blodet. Deras konvalescenstid blir mycket lång.
Vi har naturligtvis rätt att tycka vad vi vill om svininfluensan, men det är betänkligt, om amatörer uppträder i media och ofarlighetsförklarar sjukdomar, som orsakat många människors död. Ett skräckexempel på att göra så är en krönika i Aftonbladet 1985 av Anette Kullenberg, vars rubrik löd:
"Man behöver inte bli särskilt krasslig av lite AIDS".
Den kan göra anspråk på världsrekordet, när det gäller journalistiska bottennapp.
Även Anette Kullenberg menade att att det pågick skrämselpropaganda, som hon ville reagera mot. Den hade riktats mot prostituerade, som fått AIDS och riskerade föra smittan vidare. Men sexkunderna (de bestod enligt henne ofta av professorer och experter) behövde inte oroa sig: För den smittades kropp "bildar antikroppar som bryter ned det virus han fått i kroppen. Vanliga, fullt friska människor "märker inte om de har eller har haft aids. Sedan aids-viruset brutits ned, går de omkring med antikroppar ett bra tag".
Kullenberg kände tydligen inte alls till att det virus som då kallades aidsvirus - idag skiljer vi mellan aids och hiv - inte hade några problem med antikropparna, som de tvärtom använde sig av för att än snabbare sprida sig i patientens kropp.
År 1985 var denna sjukdom ganska ny och kunskapsluckorna stora. Det borde ha varit ännu ett skäl för lekmannen Kullenberg passa sin tunga och inte göra medicinska uttalanden i en stor tidning.
Hur många människor kan ha följt hennes rekommendationer?
Hur gick det för dem?
Självfallet är Anders S:s reflektioner om svininfluensan en stillsam sommarbris, jämfört med Anette Kullenbergs svineri. Och ingen tvekan om att han försökte sätta sig in i frågan, något som Anette Kullen berg struntade i.
Men också han borde reflektera över, om det inte i vissa situationer ligger något i det gamla ordspråket:
Skomakare förbliv vid din läst.
Vargen och glesbygden.
Fortfarande sägs och skrivs det många galenskaper om årets vargjakt, som av omdömeslösa kritiker kallats för "masslakt på varg", till och med ordet "mord" har använts.
En av dem hävdade i tv för några dagar sedan att "vi har svenska folket med oss i vår kritik". Då började jag bli fundersam.
Det påståendet stämmer inte.. Två färska opinionsundersökningar gjorda av SIFO och Sveriges lantbruksuniversitet visar tvärtom att "svenska folket" stödde vargjakten, som faktiskt inte gick ut på att utrota vargen.
Men även om det förhöll sig på det sättet att en majoritet hade varit motståndare till att vargar sköts, är det rimligt att ställa frågan, om det är viktigt att veta vad en majoritet av vår befolkning tycker. En mycket stor majoritet av Sveriges befolkning har aldrig sett en levande varg och kommer aldrig att göra det. I min hemkommun fanns för några år sedan en uppstoppad varg i en livsmedelsbutik. Jag minns att på sommaren kunde turister betrakta den och spontant utbrista: "Är dom så stora!"
Ej heller jag, som lever i det län (Värmland), som kanske har flest levande vargar, har gjort en säker observation av en levande varg. Möjligen skymtade jag en under en skogspromenad. Däremot har jag sett vargspår och kommit i kontakt med vad vargar kan ställa till med.
Vi som lever i glesbygdskommuner vet vad vargen kan göra, när den kommer i kontakt med tamboskap. Tyvärr nöjer den sig inte med att riva ett djur, äta sig mätt och sedan försvinna. En glesbygdsbo, som försöker försörja sig genom fåravel, blir inte glad, om han en morgon finner att beståndet har sjunkit kraftigt under natten, genom att vargen har rivit hans djur.
De flesta av oss tror inte att vargen gillar att äta människobarn. Det finns nog inte så många riktiga varghatare bland oss. Men det ska vara möjligt att leva kvar i glesbygden, och ett expanderande vargbestånd kan förhindra det.
Vid opinionsundersökningar om inställningen till vargen, är det därför mera relevant att testa, vad människor, som lever i en miljö, där det finns varg, tycker. Och då tycks det vara så att andelen "vargkramare" stiger med avståndet till levande vargar.
Jag kan inte låta bli att tänka på ett förslag från en f.d. landshövding i Norrbotten, Ragnar Lassinanti. Med glimten i ögat föreslog han inplantering av vargar i Mälardalen ...
En av dem hävdade i tv för några dagar sedan att "vi har svenska folket med oss i vår kritik". Då började jag bli fundersam.
Det påståendet stämmer inte.. Två färska opinionsundersökningar gjorda av SIFO och Sveriges lantbruksuniversitet visar tvärtom att "svenska folket" stödde vargjakten, som faktiskt inte gick ut på att utrota vargen.
Men även om det förhöll sig på det sättet att en majoritet hade varit motståndare till att vargar sköts, är det rimligt att ställa frågan, om det är viktigt att veta vad en majoritet av vår befolkning tycker. En mycket stor majoritet av Sveriges befolkning har aldrig sett en levande varg och kommer aldrig att göra det. I min hemkommun fanns för några år sedan en uppstoppad varg i en livsmedelsbutik. Jag minns att på sommaren kunde turister betrakta den och spontant utbrista: "Är dom så stora!"
Ej heller jag, som lever i det län (Värmland), som kanske har flest levande vargar, har gjort en säker observation av en levande varg. Möjligen skymtade jag en under en skogspromenad. Däremot har jag sett vargspår och kommit i kontakt med vad vargar kan ställa till med.
Vi som lever i glesbygdskommuner vet vad vargen kan göra, när den kommer i kontakt med tamboskap. Tyvärr nöjer den sig inte med att riva ett djur, äta sig mätt och sedan försvinna. En glesbygdsbo, som försöker försörja sig genom fåravel, blir inte glad, om han en morgon finner att beståndet har sjunkit kraftigt under natten, genom att vargen har rivit hans djur.
De flesta av oss tror inte att vargen gillar att äta människobarn. Det finns nog inte så många riktiga varghatare bland oss. Men det ska vara möjligt att leva kvar i glesbygden, och ett expanderande vargbestånd kan förhindra det.
Vid opinionsundersökningar om inställningen till vargen, är det därför mera relevant att testa, vad människor, som lever i en miljö, där det finns varg, tycker. Och då tycks det vara så att andelen "vargkramare" stiger med avståndet till levande vargar.
Jag kan inte låta bli att tänka på ett förslag från en f.d. landshövding i Norrbotten, Ragnar Lassinanti. Med glimten i ögat föreslog han inplantering av vargar i Mälardalen ...
Länk: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/vargen-inget-hotat-gosedjur_4072737.svd
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
