"Vi hänger dig, men du kan vara oskyldig".

När nyheten om att det brittiska parlamentet röstat nej till brittiskt deltagande i en straffexpedition mot regimen i Syrien, sjönk priset på råolja. Det innebar att oron i världen för ett nytt krig i Mellanöstern hade dämpats.

   Premiärminister David Cameron led ett allvarligt nederlag. Det var han själv som tog initiativet till att parlamentet skulle få rösta. Tydligen gjorde han en felbedömning av stämningarna i landet – och i parlamentet. Dessutom klarade han inte av ledamöternas frågor. Han pressades till att medge att det inte var helt klarlagt att det verkligen var den syriska regimen, som var boven i dramat. Enligt honom måste parlamentsledamöterna göra sin egen bedömning.

   Märkligt! När missiler ska avfyras, borde det vara självklart att de har riktats mot den skyldige. I ett rättssamhälle ska man inte kunna säga ”Nu hänger vi dig men kanske är du oskyldig”.

Det förstod inte David Cameron, men det gjorde tydligen parlamentet.     

Annorlunda kommentarer om Lundsberg.

Medierna riktar efter stängningen hård kritik mot Lundsberg. Där har inte bara penalismen frodats. Skolans huvuduppgift har varit att fostra överklassens barn till nya makthavare. Rika föräldrar som inte tillhört den gamla makteliten eller aristokratin har satt sina barn där för att de ska knyta lämpliga kontakter. Många kommentatorer tycker att Lundsberg aldrig borde få öppna igen.
    Det kan vara så att överklassens barn är den största elevgruppen på Lundsberg, men den är inte den enda. Där finns barn till föräldrar som jobbar utomlands, och som får bidrag från arbetsgivaren till att betala de höga elevavgifterna. De tycker säkert att situationen nu är besvärlig. På Lundsberg finns också elever, som helt enkelt hamnat där för att ingen av de ofta separerade föräldrarna vill ta hand om dem! De har det säkert mycket  besvärligt  nu!
 Men hur går det för barn till sådana föräldrar, som inte har råd att placera barnen på Lundsberg? En del av dem kan hamna på "Hem för vård och boende", efter ingripande från hemkommunens socialtjänst. Men om dessa ungdomar inte fått problem på grund av föräldrarnas ointresse, inte missbrukat droger eller varit kriminella, så skulle ju just en skola som Lundsberg vara ett bra alternativ till Hem för vård och boende. Och avgifterna på Lundsberg är knappast högre än vad de är på dessa hem.
   Detta är en anledning till att jag inte tror att internatskolor som Lundsberg är en onödig skolform. Det gäller för dem att bredda elevunderlaget!  
    
En negativ följd av att Lundsberg stänger har inte uppmärksammats alls, inte ens av lokaltidningen: Vilka följder får det för Storfors, den kommun i vilken Lundsberg ligger?.
   Storfors är en av Sveriges minsta kommuner.. Strängt taget är den för liten för att kunna vara en egen kommun. Därtill kommer att Storfors, som de flesta glesbygdskommuner, har en negativ befolkningsutveckling.
Om jag inte minns fel, så har Lundsberg varit Storfors näst största arbetsgivare. Cirka 80 jobb försvinner. Det motsvarar cirka 10000 försvunna jobb i Stockholmsregionen.
Men vem bryr sig om hur det går för lilla Storfors?

Stockholm och fotbollen.

 När Sverige mötte Norge i en landskamp, ägde matchen rum på Friends arena i Stockholm. Det förvånade mig en aning. Numera är det ju så att viktiga matcher (kval till VM och EM) förläggs till huvudstaden. Däremot har s.k. vänskapsmatcher fått spelas på andra arenor. Och då borde matchen mot Norge ha hamnat utanför Stockholm.

Varför blev det inte så? Har Svenska Fotbollsförbundet så stora utgifter för den nybyggda nationalarenan att det gäller att ta varje chans att få intäkter? Nog är det väl rimligt att Fotbolls-Sverige utanför Stockholm har en möjlighet att få se Sveriges landslag?

   Stockholmsregionen dominerar också i tv:s rapportering om matchresultat. Det kunde jag på nytt konstatera i rapporteringen från förra helgens matcher. Och i Superettan undrar jag om inte ett enda lag, Hammarby, får mer uppmärksamhet än den sammanlagda tiden för samtliga övriga lag. Jag tror det var tv4, som visade matchbilder från Hammarbys förlust mot Falkenberg, men som inte ens nämnde att det samtidigt hade spelats en annan match i Superettan.

Kan det bero på att tv4 tycker att det är för dyrt att bevaka matcher utanför Stockholm?       

Att anfalla Syrien kan bli ett fiasko!

Enligt en anekdot sände Gud en gång en ängel till Syrien för att ta reda på hur människorna där hade det. Ängeln kom tillbaka -  svårt misshandlad av Syriens säkerhetspolis.
   Regimen i Syrien har hela tiden varit en vedervärdig diktatur. Men omvärlden har blundat. Assads pappa ställde till med ett blodbad, fullt jämförbart med det som har hänt nu. Och att Syrien har lagrat mängder av biokemiska stridsmedel har varit känt och tolererat.
   Orsaken till detta accepterande kan formuleras med ett enda ord: Stabilitet. Om regimen i Syrien faller, finns risk att kaos utbryter, och därför får Assad vara kvar.
  
   Men nu har förmodligen makthavarna  i Syrien använt kemiska stridsmedel med resultatet att kanske mer än 1000 oskyldiga människor, varav många var barn, dödades. Därmed har den "Röda Linje", som president Obama utfärdade överskridits och därför måste USA agera. Obama har stöd av länder som Frankrike och England,och just nu planeras militär vedergällning mot Syrien.
Brådskan är svår att förstå. FN-observatörerna har påbörjat sitt uppdrag att ta reda på vad som hänt. Varför inte avvakta tills de har rapporterat? (Hörde just på radion att parlamentsledamöter i England fått igenom det kravet)
   
Visst bör de som använt biokemiska vapen (de förbjöds efter första världskriget) bestraffas, men vedergällningsplanerna mot Assad kan bli ett misslyckande av flera skäl.
   Det kan stärka al Qaida och andra extrema islamistiska grupper i Syrien. Det var just det som inträffade, när USA gick in med hjälp till dem som försökte köra ut Sovjetunionen ur Afghanistan!
   Dessutom finns en risk att attacken mot Assad kan sprida sig. Assad kan skicka missiler mot Israel. (Där hamstrar människor gasmasker nu). Libanon är redan på gränsen till fullt inbördeskrig, och situationen i Jordanien är inte mycket bättre. Och hur reagerar dödsfienderna Iran och Saudiarabien?
Och glöm inte att de stater som vill slå till mot Assad inte är ute efter att avsätta honom. Det gäller att ge honom en lagom stark örfil. Den avvägningen är inte lätt att utföra!

Anna är fortfarande deporterad!

Jag har bloggat flera gånger om Anna (hon heter något helt annat). Här en resumé för nya läsare:
Intet ont anande infann hon sig en måndag  till ett avtalat möte på socialen i hennes kommun. Där får hon beskedet: "I övermorgon måste du flytta med barnen från X-stad". Hon svimmade. Men det påverkade inte socialen, som var lika obeveklig. Det gick inte att ändra på planerna: "Allt är bestämt; det går inte ändra på någonting".
Nästa dag (tisdag) hade hon samlat sig; ringde socialen och sa att hon inte ville flytta med sina fyra barn. Men det hjälpte inte, och någon gång under eftermiddagen fattade de ett beslut enligt LVU (lag om vård av unga), vilket innebar att barnen var omhändertagna för samhällsvård. Beslutet motiverades med att Anna ”till i dag följt en planering (den kände hon inte till!) … men idag har hon meddelat att hon inte längre tänker följa planeringen och har avvikit till okänd plats”.
    Verbet ”avvika” brukar användas på fångar som rymmer eller soldater som deserterar. Anna ”avvek” inte! Socialen och hon pratade via mobil med varandra flera gånger under tisdagen och också på onsdag förmiddag; det var endast hennes natthärbärge (natten till onsdagen) som hon inte avslöjade – och det på goda grunder: Polis och personal från socialtjänsten knackade på hos Aferditas vänner under hela tisdagskvällen. De letade efter henne och barnen. Det gjorde att hon gav upp och lovade infinna sig till ett möte under onsdagen. "Annars tar de barnen". (Hon visste inte att LVU-beslutet var fattat!)
På onsdagsmötet lästes LVU-beslutet upp för henne. Hon fick således inte se det. Ingen kontrollerade att hon förstått texten. Men en mening reagerade hon mot. Den stämde inte alls. Socialen lovade att ändra på den, men gjorde inte det. När hon senare ringde och frågade varför, fick hon det märkliga svaret att "Det var för sent att ändra", skrivelsen hade redan skickats till Förvaltningsdomstolen.
Men då borde de inte ha lovat att ändra!
Efter onsdagsmötet blev det bråttom. Socialen hade inte ändrat sina planer. Familjen skulle iväg! Polis körde henne till hemmet, där hon fick en kort stund för att packa. Sedan bar det av.
   Hon och barnen hamnade nu på skyddat boende - det finns en man i bakgrunden. Det märkliga är att  i mer än en månad hade han och hon levt i omedelbar närhet av varandra. Barnen hade några gånger övernattat hos honom. Något våld eller hot hade inte förekommit. 
   Snart har familjen vistats tre månader på det skyddade boendet. Barnen har börjat gå i skola där. Visst vill Anna återvända till Xstad - och det skulle hon kunna göra. "Åk du", kan socialen säga - dock med tillägget: "Men vi behåller barnen".  LVU-beslutet gäller fortfarande. 

Kosovo 1990, Syrien 2013. Det var nervgasförgiftning!

Vad har Syrien och Kosovo gemensamt?
Mitt svar lyder: Båda har drabbats av nervgasförgiftning.
I Kosovo inträffade det 1990. Det började under mars månad och efter ett par dagar hade det inträffat fall i alla delar av det som nu är en självständig stat, men som då var en del av Jugoslavien.
 Under några dramatiska marsdagar  rådde full kalabalik i Kosovo. Cirka 4000 fall rapporterades under den månaden. I fortsättningen insjuknade inte lika många, men nya fall inträffade under resten av året.
Typiska symptom vid nervgasförgiftning är att det bildas fradga runt munnen, och att patienten får andningssymptom. Patienternas fradga finns det många vittnesuppgifter om från Kosovo. Andningsproblemen är dokumenterade av läkare. Uppgifterna från Syrien är ännu ofullständiga. I skrivande stund har inte FN-inspektörerna fått tillstånd av regimen att besöka den förort till Damaskus, där förgiftningen ägde rum. Men vittnen har berättat om patienters fradga. Och helt klart är att många drabbades av så stora svårigheter att andas att de dog. Och precis som i Kosovo kunde de drabbade i Syrien få våldsamma kramper och skakningar av kroppen.
   Den stora skillnaden mellan Kosovo och Syrien är att dödsfallen i Syrien ser ut att vara betydligt fler än i Kosovo. De som bär ansvaret för nervgasattacken i Damaskus-förorten tycks ha varit ute för att döda. I Kosovo handlade det snarare om att skrämma den albanska befolkningen - kanske till att få den att ge sig iväg.
I Kosovo lyckades regimen få omvärlden att tro att de sjuka inte blivit förgiftade utan drabbats av en gigantisk masshysteri.
Det kommer inte de ansvariga i Syrien att lyckas med...   

Kvinnors rätt att bära slöja - och att ta av den.

Muslimska kvinnor, bärande någon form av slöja eller niqab, har råkat ut för trakasserier; det har till och med hänt att slöjan dragits av. Detta är självklart vedervärdigt och vittnar om intolerans, kanske till och med om islamofobi. Icke-slöjabärande kvinnor har uppmanats att i solidaritet med de drabbade sätta på sig slöja. Det var ett bra initiativ!
Media har intervjuat kvinnor, som bär slöja, och tyvärr tycks trakasserier av detta slag inträffa ofta.
   Självklart ska det inte vara så: kvinnor som vill ha slöja ska naturligtvis kunna göra det utan att råka ut för negativa reaktioner.
   Men vi ska inte glömma bort att det finns ett annat problem: De kvinnor/flickor, som vill ta av sig slöjan/niqaben, men inte vågar göra det på grund av motstånd från familj, grannar eller övervakare i deras bostadsområde. Det kan vara så att detta problem är större än för dem som vill bära slöja. Många döttrar i ortodoxa muslimska familjer har inte alltid så lätt att få sina problem uppmärksammade. De lyder familjen - och lider.    

Beskriver filmerna om Bourne verkligheten?

 Filmerna om Bourne drog många tittare. Nummer (idendity) ett hade premiär 2002, nummer tre (ultimatum) 2007. Dessutom visas de ofta av tv-kanaler. Bourne är den ensamme mannen, som övervinner alla svårigheter, inklusive sin egen förlust av minnet.
   Men reflekterade vi över möjligheteten att det han upplevde kunde inträffa i verkligheten? Varje steg han tar är övervakat av amerikanska underrättelseorgan. Dom får blixtsnabbt fram fakta om varje människa som kommer i kontakt med Bourne. Trodde vi att det skulle kunna gå till så i verkligheten? Förmodligen tyckte de flesta tittare att Bourne-filmerna överdrev, var orealistiska.

Men genom dagsaktuella avslöjanden om USA:s förmåga att övervaka och att kunna göra det över hela världen framstår filmerna om Bourne snarare som dokumentärfilmer. Det tycks i den verkliga världen kunna gå till precis som i filmerna om Bourne!

   

Stolt över vårt VM-guld i friidrott?

Jag hoppas att de som inte kände stolthet, när Abeba Aregawi tog VM-guld i friidrott genom att vinna 1500 metersloppet, nu anklagas för rasism. För det var ju inte genom någon som helst hjälp av svensk friidrott eller andra svenska insatser, som hon lyckades vinna.
Så vad finns det som en svensk ska vara stolt över?
Men  svenska mediarapportörer från guldloppet kände tydligen viss stolthet och kunde hojta om "en triumf för svensk friidrott". I så fall en triumf som kommit som en skänk från ovan.
   En helt annan sak är att vissa anklagelser mot henne är ogrundade. Dit hör att hon gift sig för att få komma till Sverige och bli svensk medborgare. Hon har definitivt inte haft anledning att söka sig till Sverige av ekonomiska skäl, i varje fall efter det att hon blev friidrottsstjärna. Hon tjänar stora pengar i varje lopp hon ställer upp i. Och ganska säkert är det billigare att leva i Etiopien än i Sverige.
   Anklagelserna mot henne för att hon återvände till Etiopien för att träna inför VM är också obefogade. Hon vill ju träna 2000 meter över havet, och det är inte lätt att göra det i Sverige.
   Dessa påpekanden hindrar inte att vi rent allmänt kan ifrågasätta de många medborgarskapsbyten, som äger rum inför VM och OS och inte bara i friidrott. Det finns länder som medvetet erbjuder medborgarskap till världsstjärnor för att erhålla medaljer. Den verksamheten bör begränsas. Varje nations medaljer bör vara ett resultat av satsningar på idrotten i det egna landet!    

Är en majoritet i Egypten motståndare till islamism?

I dag var inte Egypten förstanyheten i Rapport – trots att förmodligen ytterligare flera hundra människor dött i stridigheterna. Kommer rapporteringen att bli något i stil med den från Syrien, d.v.s. att det oftast inte sägs någonting i tv-kanalernas nyhetsprogram?

   Västvärlden har varit enig i att fördöma den egyptiska militärens brutala våld. Däremot är inställningen till den avsatte presidenten Mohamed Morsi och hans Muslimska Brödraskap något kluven. Han blev ju president genom att få majoritet i en relativt demokratisk folkomröstning, men därefter råder det ingen tvekan att han har tillskansat sig ytterligare maktbefogenheter på ett otillbörligt sätt. Därtill kommer att Egypten under hans regim har rört sig mot accepterande av ytterligare islamisering, något som inte minst går ut över kvinnorna.

   Detta framkallade protester i Egypten. På nytt samlades människomassor på Tahrirtorget med krav på att han skulle avgå, inte minst för att han förlorat folkets förtroende.  Motkrafterna blev så omfattande att militären till sist ingrep och avsatte Morsi.

   Men är det sant att Morsi förlorat väljarnas förtroende?

   Det är lätt att få det intrycket av massiva demonstationer i framför allt Kairo. Men det finns många exempel på att storstadens radikalism inte alltid når ut i övriga landet. Det märktes redan under franska revolutionen då Paris hela tiden var betydligt radikalare är övriga landet.

   Och den opinionsundersökning som jag nämner i ett blogginlägg 13 juli tyder ju på att konservativ islamism har ett skrämmande stort stöd i Egypten: 81 procent vill att stening ska införas som straff för otrohet, 74 procent av egypterna vill införa sharialagar, endast 22 procent tycker att kvinnor ska ha rätt att skilja sig.

Så Morsi och hans Muslimska Brödraskap kan fortfarande ha ett stort stöd i Egypten!

 

 

    

  

Ska 13-åriga flickor få p-piller?

Enligt reportage i TV 4 är det inte helt ovanligt att 13-åriga flickor använder p-piller - med föräldrars samtycke.
De motiverar det med att det är bättre än att dessa småflickor blir gravida.
   Men borde inte föräldrarna ta sitt föräldraansvar och se till att detta inte kan hända?
Kan det inte vara skadligt för kroppen att nätt och jämt könsmogna småflickor äter p-piller?
   Jag ser detta som ytterligare ett exempel på att dagens barn berövas sin barndom och sexualiseras in i vuxenvärlden. BH vid 8 års ålder, full sminkning i 10-årsåldern - och p-piller vid fyllda 13 år.
Jäktade föräldrar måste ta sitt ansvar och säga ifrån!

Är ordning och discilin rätt medicin för skolan?

 

Jag har läst en intressant debattartikel i Göteborgsposten, skriven av tekn. doktor Nima Sanandaji. Den belyser den aktuella frågan om vad som bör göras för att förbättra elevers studieresultat i skolan.

Författaren har några intressanta fakta. Nästant alla iranska familjer i Sverige vid millennieskiftet försörjdes via bidrag eller hade låga inkomster. Men idag är samma familjers barn den mest studiemotiverade gruppen. 60 procent av 25-åringarna med iransk bakgrund har påbörjat högskolestudier, jämfört med 45 procent bland dem med svensk bakgrund och enbart 37 procent av invandrarungdomarna. En viktig förklaring är att iranska familjer kommer från en kultur som starkt premierar utbildning.

Författaren nämner ett nedslående exempel på tillståndet i den svenska skolan, hämtat från en studie med namnet Trends in International Mathematics and Science. Där visade det sig att de svenska elever, som uttrycker högst förtroende om sina egna kunskaper, kan mindre än till och med de elever i Singapore, som uttrycker lägst förtroende om sina kunskaper (!)

Vad kan då göras för att det ska bli bättre i den svenska skolan – förutom att ha föräldrar med en positiv syn på utbildning? Vare sig skatter på de rika eller inkomstöverföringar till låginkomsttagare gör saken bättre.

   Enligt författaren har i den svenska skolan krav, strukturer och respekt för lärare länge lyst med sin frånvaro. I stället gäller det att skapa en lugn studiemiljö och satsa på arbete och disciplin.

Tänk om de svenska flumpedagoger, som övervintrar vid universitet och högskolor och hoppas på att efter valet 2014 få komma tillbaka till de statliga köttgrytorna, kunde inse det!

 

Pajkastning i stället för diskussion!

Hur vända utvecklingen i Kramfors, en av många glesbygdskommuner, där befolkningen minskar och minskar?

Den frågan ställdes av Studio ETT och det hade kunnat bli en bra diskussion.
Men det blev det inte, för programmakarna valde att låta två politiker möta varandra. Som väntat blev det ingen diskussion alls. Politikerna föredrog att kasta paj på varandra eller att peka på förslag från egna partiet, som någon form av undergörande medel. Eftersom Eskil Erlandsson var med, började han genast att föreläsa om sitt "Matland", som definitivt inte är mycket hjälp för Kramfors.
Synd, för frågan om folkminskningen i glesbygdskommunerna är ett alltmer brännande problem! Inget parti har någon kardinallösning - för det finns ingen.
Studio ETT borde ha vänt sig till universiteten och låtit två forskare, inte hämmade av politiska hänsyn, belysa (inte puckla på varandra), problematiken. De hade kunnat komma med intressanta förslag! 

Ska Stockholm förstöra Torsbys försök överleva?

Torsby heter den nordligast belägna kommunen i Värmland. Invånarantalet är endast drygt 12000, men till ytan är Torsby en stor kommun men med glesbygdskommunernas vanliga problem, t.ex. en minskande befolkning. År 1968 bodde i Torsby 17500 invånare, alltså en minskning med över 5000 sedan 20012.

Men många andra glesbygdskommuner har råkat ännu värre ut. Torsby har arbetat hårt för att bli ett centrum för skidåkare. Kommunens gymnasium är riksidrottsgymnasium för längdskidåkning och skidskytte och rekryterar elever från hela Sverige. Det finns knappast

någon kommun med endast 12000 invånare som har ett gymnasium med så många elever som Torsby.

   Sin ställning som skidcentrum har Torsby stärkt genom öppnandet av Torsby Ski Tunnel. Där kan skidåkare åka eller träna året runt. Torsby kan utvecklas till ett internationellt centrum för längdskidåkare och skidskyttar. Idrottsklubbar och landslag turas om att förlägga träning till Torsby. På sjukhuset i Torsby finns medicinsk kompetensen om idrottsmedicin och rehabilitering.

   Torsby har uträttat mycket för att vända utvecklingen!
   Det kan tilläggas att snötillgången är god även utanför snötunneln. Norra Värmland har fostrat några av Sveriges mest berömda längdskidåkare. Ett exempel är Thomas Wassberg.

   Men det kan vara så att det har dykt upp ett hot mot Torsby – från Stockholmsregionen, den region som expanderar mest av alla. Befolkningen där ökar med cirka 32000 per år. Det innebär att varje år slukas tre kommuner av Torsbys storlek. Där finns tydligen – på flera håll – planer på att bygga egna snötunnlar och kunna konkurrera med Torsby. Några allvarliga konkurrenter kan det inte bli, eftersom tillgången på snö utanför tunneln alltid kommer att bli begränsad. Och även om det finns snö, är det knappast lockande för turister att åka skidor i en stadsmiljö! Men Torsbys intäkter kan naggas i kanten, och det är illa nog med tanke på hur mycket denna lilla kommun har satsat.

Till sist: Kan inte Stockholmsregionen med sin exceptionella expansion visa lite solidaritet mot glesbygdskommunen Torsby, som kämpar för att överleva? Stockholm klarar sig utan snötunnlar. Eller är planerna ett led i försöket att få Vinter-OS till Stockholm?       

 

Landsbygdsstödet - kassako för bönderna?

EU och Sverige (via skattebetalarna) bekostar ett stöd åt den svenska landsbygden, som under sex år har fått 36 miljarder kronor. Den ena halvan står Sverige för, den
 andra EU. Nu har en utredning kommit fram till att stödet i stort sett inte avsatt några synliga spår. Stödet har snarare blivit en extrainkomst för bönderna i Sverige.
   Nu är det dags för en ny sexårsperiod med utbetalningar av samma stöd. Självklart bör inriktningen förändras! Syftet med detta landsbygdsprogram är naturligtvis att göra det lättare för människor att bo och kunna försörja sig på landsbygden. Jordbruket kan knappast skapa ny sysselsättning. Jordbruksbefolkningen har minskat i mer än 100 år, medan gårdarna blivit större. Den utvecklingen kan knappast brytas.
Utredaren, Ewa Rabinowicz,  menar att det viktigaste är att "skapa bra förutsättningar för näringslivet i stort". I så fall har jag ett förslag som kommer att förbättra situationen både för näringsliv och landsbygdsbor: En kraftig satsning på bredbandsutbyggnad.
   Det behövs, eftersom de kommersiella krafterna inte räcker till. Det är inte lönsamt att på landsbygden satsa på bredbandsutbyggnad. Där har många människor också otillräcklig kapacitet i  både det gamla telenätet och i mobiltelefonen. Efterfrågan på fiber är stor.
   Post och Telestyrelsen har beräknat att det under 2013 och 2014 kostar cirka 2 miljarder för att klara av landsbygdens efterfrågan på bredband.
Det klara det EU-sponsrade landsbygdsstödet av!

Osten är uppäten, Israel!

Det ska ju bli nya förhandlingar mellan Israel och palestinierna. Men förutsättningarna för att det ska bli en uppgörelse mellan parterna tycks vara sämre än någonsin. Kanske är det därför som Israel har mobiliserat sina beskickningar för att ge världen intryck av att Israel är beredd att göra stora eftergifter.
   Sålunda har Israels ambassadör i Expressen påpekat att Israel minsann frigivit  grova palestinska förbrytare, som egentligen borde sitta fortsatt inspärrade under många år.  Vi har gjort så, menar han, "för att visa vår goda vilja och underlätta att förhandlingarna verkligen kommer igång".
   Tyvärr kan detta endast uppfattas som ett försök att blanda bort korten och dölja det verkliga problemet. Det kan knappast finnas många iakttagare utanför konfliktområdet, som klagar över att Israel just nu inte släpper ut tillräckligt många palestinier! Den frågan kan knappast vara ett hinder för att få igång förhandlingarna. Det verkliga problemet är ett helt annat, och Israel tycks göra allt för att förvärra situationen. Det verkliga problemet är att det snart inte finns något att förhandla om  - eller som palestinierna säger, "Osten är uppäten!"
   På Västbanken, som Israel erövrade 1967, har fler och fler israeliska bosättare slagit sig ned. De har vuxit, så att det i dag handlar om flera medelstora städer. Trots att förhandlingarna med palestinierna ska inledas, fortsätter Israel in i det sista att godkänna nya bosättningar. Dessutom fattades häromdagen ett beslut att lämna ytterligare bidrag till en bosättning, som på grund av sitt läge inte har lockat tillräckligt många israeler.
   Att göra så nu tyder - tyvärr - på att Israel inte är särskilt intresserad av en uppgörelse. Många bosättare har åsikter som kan jämföras med islamisternas. De är ortodoxa judar och anser sig ha rätt slå sig ned på ockuperat mark ("Gud har gett oss det"), även om det innebär att palestinier fördrivs från sina hem.
   Västbanken ser idag helt annorlunda ut än vad den gjorde 1967. Det finns inte mycket kvar för palestinierna.
"Osten är snart uppäten".
  

Drabbad av könssjukdom? Köp medicin på nätet!

Nej, det ska vi inte göra!
Det är sorgligt att det är möjligt att köpa antibiotika  på nätet. Det borde vara förbjudet att sälja, även om  leverantörerna framhåller att det de säljer är ”av högsta kvalitet” och levereras i ”diskret förpackning”.

Men kunderna tar tydligen lätt på detta. Här är ett exempel från nätet:

 "Var/Hur får man tag på antibiotika utan att behöva gå via läkare/apotek? Jag skulle vilja få tag på Doxyferm eller Azitromax men vill inte gå via läkare, ety åkomman jag kan tänkas ha är anmälningspliktig, och jag inte vill behöva berätta för vissa personer om den... *ähum* Förlåt. Jag menar förstås att min kompis vill ha tag på dessa läkemedel".

 Det är endast  en läkarundersökning, som kan ställa rätt diagnos och endast läkaren, som kan ordinera den för patienten lämpligaste medicinen. Att försöka lösa problemet på nätet är farligt. Det är inte alls säkert att rätt piller inhandlats. Det kan dessutom få allvarliga följder i framtiden. Bakterier i kroppen kan utveckla resistens, vilket kan drabba samma patient längre fram, t.ex. vid en operation.

Värst av allt är dock att köpare handlar på nätet för att slippa tala om att de kan ha smittat någon annan. Hur har de tänkt lösa det problemet? Hoppas de att ”det ska gå vägen”, att han/hon ”har klarat sig”? Då struntar de i att det är fullt möjligt att vara smittad utan att under lång tid utveckla symptom. Men längre fram kan den smittade drabbas hårt! Dessutom kan smittan spridas vidare.

   Därför är det viktigt att följa anmälningsplikten.

På lång sikt är denna näthandel ett hot mot oss alla. Den bidrar till att våra vanligaste antibiotika ej längre kan hjälpa oss.       

 

 

Ingos arv

Göteborg har ett idrottsmuseum, som ligger i utkanten av sta´n, nämligen i Kviberg. Avståndet till centrum har dock inte hindrat många besökare att ta sig dit. Där finns nämligen Ingemar (Ingo) Johanssons prissamling. Det är den som de flesta vill titta på. Dyrgriparna är hans världsmästarbälte, som han fick när han knockade Floyd Pattersson, hans s.k. världsmästarringar och silvermedaljen från OS 1952. (det dröjde många år, innan han fick den!).
   Men nu är det mycket möjligt att idrottsmuseet förlorar  dessa rariteter. Tre av Ingos barn vill ha ut sin laglott. Det innebär att prissamlingen måste säljas. Den är säkert värd många dollar, i varje fall om den säljs i USA.
   Ingo hade sex barn. Jag minns att han blev pappa redan när han var mycket ung. Jag kommer också ihåg att tidningar skrev om att han försökte hjälpa en son att få ett proffskontrakt  i USA. Jag förmodar att det handlade om den son, som heter Tomas Johansson och som nu försöker medla mellan syskonen. Med sin hustru Birgit hade Ingemar två barn. Båda vill att prissamlingen skall stanna i Göteborg. Det vill också Tomas. Det är Ingos tre äldsta barn, som vill sälja. Säkert har de äldre barnen haft ringa kontakt med de yngre, vilket försvårat möjligheterna att komma överens.
   Ordföranden i den stiftelse som driver muséet heter Gunnar Larsson och han är bedrövad över att kunna förlora Ingemar Johansson-samlingen. "Vi har haft den känslan att det här har varit Ingemars egna tankar och vilja", säger han.
   Muséet har startat en insamling för att få ihop de 2,4 miljoner, som prissamlingen är försäkrad för.
Frågan är om det räcker...

Nya sommarpratare.

I går var det en sommarpratare som verkligen hade variation på musiken, och det var inte någon artist, skådespelare eller journalist från vare sig modevärlden eller sporten. Det var i stället Jan Eliasson, som varit utrikesminister men nu är biträdande generalsekreterare i FN. Det blev både klassisk musik (Beethoven, Tjajkovskij, Mahler), men också trubadurer som Bellman och Evert Taube.
   Har någon annan sommarpratare i år spelat Bellman? Han är Sveriges främste trubadur och känd utanför vårt land!

Jan Eliasson lade också in Beatles och lite annan rockpop, varigenom flertalet lyssnare måste ha blivit tillgodosedda. Så stor variation på musiken har det inte varit sedan en annan politiker (med mera!) stod för musiken -Ingemar Eliasson  

   Dessutom hade Jan Eliasson mycket intressant att berätta, och det blev flera tillfällen till skratt. Men varför var det så genant att Olof Palme överraskade honom med att ta av sig sin kinesiska pyjamas på svenska ambassadens toalett i Moskva? Han hade skäl att göra det. Det var ju mycket varmare på ambassaden än på Röda Torget mitt i vintern.

   I övrigt har de senaste dagarnas pratare haft extremt svårt att variera musiken. Det har varit poprock från början till slut. Det var visserligen spännande att höra Nadir ”Red One” Khayats berättelse, men han avvek inte en enda gång från sin genre. Han måste ju vara synnerligen musikbegåvad och därför kunna njuta även av annan musik.

En helt annan sommarpratare var Inga Landgré. Hon spelade nästan enbart klassisk musik. Det gjorde att hon fick dåliga recensioner. Expressen skrev att ”det blev enahanda med allt klassiskt pianoklinkande.” Men samma recensent är helt nöjd, när sommarprataren endast spelar poprock!