Guldbaggar till etablisemanget.

Årets guldbaggar har delats ut. Egentlige är det ett larvigt försök av huvudstadens filmvärld att leka Oscarsgala. I varje klass finns ju ett begränsat antal kandidater, eftersom Sverige är ett litet land Så det finns inte mycket att välja på.
Årets utdelning bjöd enligt expertisen på en sensation, nämligen att Rune Östlunds film "De ofrivilliga" blev helt utan utdelning. Kritiker menade att juryn nöjde sig med att belöna etablissemanget, och att därför en outsider som Östlund blev sidsteppad. Hans bakgrund är ”Film i Väst”, ett projekt som skakat om filmetablissemanget i Stockholm. Efter etableringen i Trollhättan, en industristad hårt drabbad av nedläggningar, har Film i Väst producerat succéer som ”Tillsammans” ”Jala!Jala!” och ”Fucking Åmål”. Uttrycket ”Trollywood” myntades, och i Stockholm mumlade en missnöjd filmkollega att det inte var rimligt att ”periferin växte på bekostnad av centrum”. En intressant reaktion! För vad som är centrum respektive periferi beror ju helt och hållet på vilket perspektiv man har. Jag kom att tänka vad August Strindberg en gång skrev i ”Tjänstekvinnans son” Själv var han ju onekligen en hängiven stockholmare, men när han besökte Göteborg (för att söka jobb som skådespelare) gjorde han följande reflektioner:
Först fick han motvilja mot staden, han var ju ”van vid Stockholms rika och leende natur”…”Han kände sig som överklass gentemot detta i utveckling stående samhälle. Men han märkte dock att här fanns något, som saknades i huvudstaden, Gick han ner till hamnen såg han en flotta, som var destinerad till utlandet nästan hel och hållen, och stora fartyg underhöllo regelbundna förbindelser med kontinenten. Människorna och byggnaderna föreföllo inte så exklusivt svenska, tidningarne voro likasom mera vakna på de stora rörelserna ute i världen. Huru nära var icke härifrån till Köpenhamn, Kristiania, London, Hamburg, Havre! Här skulle Stockholm ha legat, här vid en vik av världshavet, under det att nu huvudstaden låg i en krok borta vid insjön Östersjön. I sanning här låg cellen till ett nytt centrum, och nu förstod han att Stockholm icke längre var nordens medelpunkt, utan att Göteborg höll på att bli det.”

Men trots Strindbergs iakttagelser och trots framgångarna för Film i Väst, har det inte gått att bryta Stockholms dominans.
Hur förklara följande fenomen?
SVT sände nyligen filmen om ”Åstorpsmördaren”, med Ernst Hugo Järegård i huvudrollen. Övriga skådespelare var - med ett undantag - skåningar, eller talade skånska. Undantaget var mördarens son, som talade stockholmska. Det passade inte i den övrigt helt skånska miljön.
SR har gjort en alldeles utmärkt barnradioteaterpjäs, ”Tordyveln flyger i skymningen”. Den utspelar sig i Småland, och alla vuxna skådespelare talar småländska. Dock inte barnen, som talar stockholmska.
Varför rekryterades inte skånska respektive småländska barn? Den naturliga förklaringen torde vara att mediernas och kulturens koncentration till Stockholm ger huvudstadens barn bättre möjligheter att tidigt få erfarenheter av film och mediaproduktion.

Europarådet har uppmärksammat det ensidiga kulturutbudet i Sverige och påpekat att det ”är nödvändigt att utanför Stockholm bygga upp ett begränsat antal konkurrerande kulturcentra”. Men föga har hänt. Varför?