Jantelagen - igen.

21 oktober bloggade jag om de småaktiga angreppen på Carl Bildt. Han hade ju fullt upp med det hotande sammanbrottet i Bosnien. Då anklagade Lena Aq honom för att aldrig ha bloggat om "kvinnors situation". Jag undrade om nästa steg skulle bli att PRO attackerade honom för att aldrig ha bloggat om "pensionärers behov".

En månad senare fortsätter tjuvnypen. Thomas Bodström, som även har tid över för att bombardera konstitutionsutskottet med anmälningar mot medlemmar i regeringen, har gjort det igen. Enligt honom borde Carl Bildt inte ha deltagit i ett regeringsbeslut på grund av jäv.
Bakgrunden är den här. Carl Bildt och USA:s förra utrikesminister Madeleine Albright vittnade under krigsförbrytarrättegången i Haag 2002 i ett mål, som gällde förra bosnienserbiska presidenten Biljana Plavsic. De berättade att hon insett att Radovan Karadzic inte bara var ansvarig för massakern i Srebrenica utan dessutom var en krigsprofitör. Hon inledde då ett samarbete med företrädare för det internationella samfundet, framför allt Carl Bildt. Flera gånger riskerade hon sitt liv, innan Karadzic var avpolleterad. Hon reste själv till Haag och erkände sig skyldig till krigsförbrytelser. Hon bad att få avtjäna straffet i Sverige, vilket beviljades.

Eftersom Sverige tillämpar regeln att en fånge, som skött sig, kan bli fri efter att ha avtjänat 2/3 av sitt straff, ville hon bli frigiven, när hon gjort det. Och visst hade åttioåriga Biljana Plavsic skött sig. Regeringens beslut gällde endast att bekräfta frigivningen - således en formell struntsak. Därför deltog Carl Bildt i beslutet, trots att alla visste att hans bekantskap med Plavsic var allmänt känd. Han erkände öppet att han funderat på jävsfrågan, men tyckt att det i praktiken handlade om att verkställa krigsförbrytardomstolens beslut. Formellt må det vara fel, men knappast något att bråka om.
Men principryttaren Bodström såg sin chans! Han klippte till och passade dessutom på att tillskriva Bildt diverse negativa egenskaper: Bildt "ljuger och det på ett närmast komiskt sätt. Han är så självuppfylld att det han säger måste vara sant, just för att det är han själv, som säger det."
Det är naturligtvis helt ok att politiska motståndare angriper varandras åsikter. Men att gå till personangrepp, att svartmåla och håna varandras personligheter är något som vi i huvudsak har varit förskonade från i Sverige.

Bara några dagar senare kom i Newsmill nästa tjuvnyp mot Carl Bildt från Bodströms s-kollega Åsa Westlund. Enligt henne är "Carl Bildts starka internationella ställning i allt väsentligt en inrikespolitisk myt". Han har skapat en illusion "om sin egen förträfflighet".
Här har vi således ännu ett personangrepp - men även en uppgift som är helt felaktig. I själva verket är det precis tvärtom: Carl Bildt har betydligt högre anseende här hemma än utomlands.
Inför de förhandlingar som ledde fram till Daytonavtalet 1995 fick Carl Bildt representera EU. Har någon svensk sedan Olof Palme haft ett uppdrag på den nivån? Uppbackade av framför allt Bill Clinton pressade Carl Bildt och Richard Hoolbrooke forna Jugoslaviens huvudaktörer att skriva ett avtal, som satte stopp för grymheter och illdåd, som inte förekommit i Europa sedan andra världskriget. Därefter fick han, som representant för det internationella samfundet, förtroendet att börja bygga upp ett civilt samhälle i Bosnien. (Det var i det sammanhanget som han fick viss hjälp av Biljana Plavsic)

Nu är han utrikesminister. En stor internationellt välkänd tidning skrev nyligen att "jämfört med andra europeiska utrikesministrar" är han "som en jätte bland dvärgar".
Vi som läser internationella medier vet att Carl Bildt har varit den i särklass mest citerade svenske politikern. Strängt taget den ende!

Det är möjligt att Carl Bildt nu hade velat ha ett EU-uppdrag. Men hans eventuella svårigheter att få det, har säkert helt andra orsaker de som Åsa Hedlund anför. Enligt henne skulle det sammanhänga med att han inte är en "samarbetspolitiker" (hur vet hon det?), att han står "långt till höger", hans "affärer med rysk gas och olja i diktaturer" och att han har "nära band till den amerikanska krigsindustrin".
Carl Bildts problem är i stället att han inte dragit sig för att öppet kritisera stora aktörer på den internationella scenen. Han irriterade Nato-länderna 1999 genom kritiska synpunkter på Natos ingripande i Kosovo (läs på bättre Åsa!). Och framför allt har han nyligen retat upp Ryssland för dess krig mot Georgien.

Precis som Olof Palme hävdar således Carl Bildt små länders rätt att höja rösten. Det borde Åsa Hedlund kunna uppskatta!
I själva verket finns det fler likheter mellan Carl Bildt och Olof Palme. Viss arrogans och den blixtsnabba repliken.
Eller hur Åsa?