Inbromsad loggning på grund av fall ur säng..

Jag har inte bloggat mycket den senaste veckan. Det finns en förklaring: Jag har än en gång ramlat ur sängen och hamnat på golvet. Visserligen på en madrass, som jag lagt ut just för att förhindra skador av sådana fall. Men det fick jag – trots madrassen. Det gjorde så ont att jag måste uppsöka min vårdcentral. Där blev jag omhändertagen av en doktor, som sprutade in bedövningsvätska på de ställen som ömmade mest. Därefter sa han att jag kunde ha fått frakturer på minst fyra ställen av bröstkorgen. Doktorn sa också att jag måste röntgas –och då visste jag att jag skulle bli omhändertagen av sjukvården under en heldag. Numera är det så att röntgen ej längre kan ske i Filipstad. Jag skulle bli transporterad till Kristinehamn eller Karlstad. Neddragningarna i Filipstad skedde i etapper. I begynnelsen kunde Filipstad utföra allt utan hjälp av Karlstad/Kristinehamn. Sedan följde en period, då röntgenplåtarna togs i Filipstad, men sedan skickades vidare för tolkning till Karlstad/Kristinehamn. Numera är det patienten som skickas vidare för röntgen i de större kommunerna. Så jag fick sitta och vänta på att bli transporterad. ”Min” doktor hade sagt att bedövningen han gett mig skulle räcka i fyra till fem timmar, men redan efter två kände jag att den var på upphällningen, och när jag klev ur den taxi som kört mig till centralsjukhuset i Karlstad gjorde det ordentligt ont. Det blev lite strul om var jag skulle anmäla mig. men efter en stund satt jag och väntade på min tur i ett väntrum på röntgenavdelningen. Jag behövde inte vänta länge och glädjande nog accepterade personalen att jag röntgades i stående ställning. Först ville de att jag skulle ”ligga på sidan”, och jag blev illamående av att höra det, för jag visste att det skulle göra fasansfullt ont. Jag fick som jag ville, och det gick hur bra som helst. Därefter skulle jag sitta och vänta på röntgendoktorernas utlåtande. Den väntan blev lång! Jag protesterade genom att på en rullstol köra fram och tillbaka i väntrummet. Till sist kom en sköterska och sa att jag kunde ”åka hem”. Nu blev jag förvånad. ”Jag skulle ju vänta på röntkendoktorerna!?” Svaret löd: ”Dom har tittat, men inte hittat några nya frakturer” Jag blev än mer förvånad och drog min story om att jag ramlat ur sängen och omedelbart fått djävulskt ont. Det måste vara nya frakturer! Men det kom jag ingen vart med. Jag fick fortsätta vänta, eftersom jag behövde hjälp för att ta mig till sjukhusets huvudingång. Jag åkte dit i en ny rullstol och en stund senare kom en taxichaufför och hämtade mig. Han skulle också hämta upp ett par andra passagerare. Så hemresan tog lite tid. Jag behövde inte betala honom något, men kanske kommer det en räkning per post. Jag minns nämligen att jag fick betala en summa för några år sedan, när jag också hamnat på Centralsjukhuset efter att först ha begivit mig till Vårdcentralen i Filipstad. Det innebär ju att vi som bor i glesbygdskommuner får betala mer för vård än de som hör hemma i de större kommunerna. Doktorn jag träffade på vårdcentralen i Filipstad har också skrivit ut ett smärtstillande piller, trots att jag upplyste honom om att sådana ej biter på mig. Den heter Citodon. Jag chansade och tog ut den – men än en gång kunde jag konstatera att jag tycks vara immun mot sådana mediciner. Hans kommentar till röntgenläkarnas uttalande var att jag kunde ha fått sprickor, som är för små för att kunna ses på röntgenplåtarna.