Nu har även jag fastnat i sjukvårdens köer...

I februari var jag på vårdcentralen i Filipstad. Två läkare undersökte mig och ställde frågor. Det ledde till att vårdcentralen skickade en remiss till en klinik på Centralsjukhuset i Karlstad. Jag fick ett meddelande, daterat 3 mars, från samma klinik. I texten står att remissen är mottagen, och att jag skulle bli kallad inom 6 veckor. Det lät ju bra. Men så kom det något senare till min brevlåda ett nytt meddelande från kliniken. Där stod att jag står på en väntelista om att få komma till kliniken. Där stod också att jag tidigare fått ett neddelande om att få en tid ”inom sex till åtta veckor”. Det var ju inte helt korrekt, eftersom de två orden ”åtta veckor” var något som kliniken lagt till nu. Därefter följde följande mening: ”Tyvärr kan vi under rådande omständigheter inte hålla tiden inom ramen för vårdgarantin, som är två månader, på grund av låg läkarbemanning.” Det lät inte uppmuntrande! Men jag undrande: Om det är så illa att risk föreligger att kliniken inte klarar vårdgarantins två månader, varför starta med att lova nya patienter att bli kallade inom sex veckor? Jag fick anledning att fortsätta undra över det, för tiden gick, men kliniken hörde inte av sig. Då ringde jag och kom fram utan några problem. Men det var det enda positiva. Fastän jag nu hade väntat 8 veckor, var det omöjligt att få besked om när jag kunde bli kallad. Jag väntade och väntade, men ingen hörde av sig. Jag ringde en gång till, men beskedet var detsamma: Det var omöjligt att säga, när det kunde bli tid för mig. Eftersom kliniken också ansåg sig ha problem med att klara vårdgarantins två månader, borde jag ha rätt att vända mig till en klinik i annat landsting. Men då fick jag beskedet att jag skulle få ställa mig sist i kön. Och då var det väl bättre att stanna kvar i Värmland??? Första veckan i juli tillbringade mina söner och jag i en stuga i Bohuslän. Det var mycket trevligt, även om vädergudarna inte alltid var på vår sida. Men det var någonting helt annat som gjorde mig en aning bekymrad: Mitt balanssinne verkade inte ha kommit med till Bohuslän. Jag hade stora problem att hålla balansen. Att gå ned för en trappa som saknade ledstång var nästan omöjligt! Jag måste ha något att hålla mig i. När jag kom hem från Bohuslän, tog jag fram en kalender och räknade tiden som gått sedan jag fick mitt första meddelande från kliniken: Det var 18 veckor! Vårdgarantins två månader överskriden med råge! Jag ringde kliniken. Nämnde min långa väntan, och att jag under den fått problem hålla balansen. Det tog tydligen skruv. Jag fick en besökstid, 1 augusti.När jag infinner mig på kliniken, har jag väntat i nästan exakt 5 månader. Vad hade hänt, om jag inte ringt? Hur länge hade jag måst vänta då? Eller var jag helt enkelt bortglömd? Att kliniker inte klarar vårdgarantin är ett allvarligt problem. ”Min” klinik förklarar det med ”låg läkarbemanning.” Något måste göras för att förhindra kollaps inom sjukvården! Sjukvårdsutredare borde begrunda ordspråket "Medan gräset gror, dör kon".