Kultur till alla?

Riksrevisionen har granskat Kulturrådet och Konstnärsnämnden , de myndigheter som beviljar bidrag till kulturen. Granskningen ledde till kritik, framför allt mot Kulturrådet, där en femtedel av bidragsmottagarna delar på tre fjärdedelar av bidragen och i allmänhet redan har fått bidrag under flera år.
Det där lät intressant, men väckte flera frågor. Jag misstänkte att glesbygdskommuner knappast hör till den femtedel som får vara med och dela på de tre fjärdedelarna och tittade i tidningar för att få bekräftelse. Men det var inte lätt att hitta någon som lagt ett regionalt perspektiv på rapporteringen av Riksrevisionens granskning. Så jag fick ta skeden i vacker hand och ladda hem utredningens 146 sidor.
Det ångrar jag inte. Det fanns en hel del intressanta uppgifter. Till att börja med framgår det tydligt att staten via regleringsbrev, förordningar och andra beslut av regering och riksdag har ålagt Kulturråd och Konstnärsnämnd att se till att kulturen når ut till alla delar av vårt land. Men problemet är att mål, syften och ålägganden är så många att det är svårt att genomföra allt utan att någon del blir lidande. Riksrevisionen efterlyser därför prioriteringar

Det mest intressanta är svaren på enkäter till bidragssökare. Bland dem finns en tydlig kritik över hur Kulturråd och Konstnärsnämnd satt samman grupper som ingår i beslutsprocessen, och hur de arbetar. Detta kan resultera i ett gynnande resp. missgynnande av vissa bidragssökande.
Kritikerna menar att storstadsdominansen är alltför stor, både bland beslutsfattarna och i de grupper som förbereder besluten. De menar också att ”verksamheter utanför storstäderna” alltför sällan får besök. Därmed försvåras möjligheterna att bedöma deras konstnärliga kvalitet.

Klagomålen på storstadsdominansen (i första hand Stockholm) tycks vara särskilt framträdande bland dem som söker bidrag från Konstnärsnämnden, något som försvårar för konstnärer och kulturutövare, bosatta i andra delar av Sverige, att beviljas bidrag och stipendier.

Riksrevisionen uppmärksammar att en del svar tyder på att det förekommer vänskapskorruption och en tendens att ledamöter föredrar att stödja den verksamhet som de är mest förtrogna med. Det leder till att bl.a. ”konstnärer utanför storstäderna anser sig ha en nackdel i bidragsgivningen.”

Bland dem som fått avslag på sin ansökan om bidrag ansåg 15 procent att en viktig faktor för att få bidrag var att bli uppmärksammad i media. Om de har rätt är det en faktor som framför allt gynnar Stockholm men knappast Sverige utanför storstäderna

Det hade varit önskvärt, att Riksrevisionen också lämnat statistik över hur bidrag fördelats regionalt, t.ex. bidrag till fria teatergrupper, dansgrupper och koreografer, fria musikgrupper. Eller varför inte bidrag till kulturtidskrifter? Men någon sådan statistik finns inte.


I själva verket ges regionala frågor ett synnerligen begränsat utrymme. Det märks i Riksrevisionens avslutande förslag till åtgärder. Där finns knappast något, som syftar till ”att främja kulturens spridning till alla delar av vårt land.”