Tragedin i Zimbabwe beror inte bara på Mugabe!

Ingen tvekan om att Robert Mugabe är en de mest vedervärdiga diktatorer världen skådat på åtskilliga år. Han har öppet uttryckt sin uppskattning av Adolf Hitler. För bara ett par dagar sedan blev hustrun till en av hans motståndare bränd levande till döds genom att gärningsmännen hällde bensin över hennes kropp.
Men den fasansfulla situation som Zimbabwes plågade befolkning idag befinner sig i beror inte bara på honom. Ett stort ansvar har även Afrikas ledare – och (tyvärr) även många i vår del av världen.
Dessutom finns det många myter om honom, t.ex. att han
från början var en god och hederlig politiker;
var en frihetskämpe, som tack vare sin popularitet segrade i ett demokratiskt val 1980;
genom första hustruns död plötsligt förändrades och blev elak.

I själva verket var redan valet 1980 ackompanjerat av fusk, hot och våld. Mugabe vann inte på grund av sin hjältegloria utan på grund av att han tillhörde den största etniska gruppen (stammen) och väljarna röstade i stor utsträckning utifrån stamtillhörighet.
En lika stor revolutionsledare var Joshua Nkomo, som framför allt Ndebele-folket röstade på, men de var inte tillräckligt många.
I dag hoppas många att krisen skall lösas genom en samlingsregering som opposition ska kunna ingå i. Så sas det också, när Mugabe släppte in Nkomo i regeringen. Men där blev han utmanövrerad, och Mugabes militär, tränad av nordkoreaner, krossade oppositionen inom Ndebelefolket. Mer än 20000 civilpersoner mördades.
Men i t.ex. Sverige rullades den röda mattan ut för Mugabe, och biståndspengarna flödade, trots att han under sitt besök i Sverige inför en häpen statsminister (Torbjörn Fäldin) deklarerade att flerpartisystem är onödigt.

1987 avskaffade Mugabe premiärministerposten och gjorde sig till president med utökade maktbefogenheter. Han valdes om tre gånger, och vid varje val växte anklagelserna om fusk och skrämseltaktik.
.
Visst behövs det jordreformer i Zimbabwe, men det är inte de fattiga som hittills har gynnats utan den politiska eliten med Mugabe i spetsen. Han har blivit en av de största jordägarna.

År 2005 gav Mugabe order om att slumbostäder i Harare för mer än 10000 fattiga stadsbor skulle rivas. Det verkliga skälet till detta brott var att de flesta stött oppositionen. Mugabe räknade med att det skulle vara lättare att kontrollera dem, när de drivits ut på landsbygden.
Enligt en FN-rapport har Mugabe genom sina aktioner åstadkommit att mer än 700000 människor förlorat sina hem eller sina försörjningsmöjligheter.

Men trots all ondska, allt vedervärdigt har Mugabe ända fram till idag, enligt alla opinionsundersökningar, varit en av Afrikas mest populära ledare.
Hur kan det vara möjligt?
En förklaring är att han hela tiden har stötts av de främsta afrikanska ledarna, och att de har kunnat se till att information om vad som verkligen händer i Zimbabwe inte når ut till respektive befolkning. De beskriver Mugabe som en sann pan-afrikan, en antiimperialist. Media i väst har levererat falska uppgifter om läget i Zimbabwe.
En legendarisk afrikansk ledare, Kenneth Kaunda framhöll 2007 att Västvärldem “säger att Robert Mugabe is a demon, that he has destroyed Zimbabwe and he must be got rid of – but this demonising is made by people who may not understand what Robert Gabriel Mugabe and his fellow freedom fighters went through.”
Sydafrikas president, Thabo Mbeki, har haft som uppdrag att försöka medla mellan Mugabe och oppositionen, ett uppdrag som blivit ett totalt misslyckande. Mbeki kan inte bara kritiseras för sin ”överdrivet försiktiga diplomati” gentemot despoten Mugabi. Han har inte ens velat stoppa leveranser av vapen från Kina till Mugabe via sydafrikanska hamnar.
Vapen som används till att mörda oskyldiga.

Och Nelson Mandela, legendarisk frihetshjälte och ikon, har av hänsyn till Mbeki inte velat kritisera Mugabe.
Hänsynen till Mbeki är alltså viktigare än hänsynen till Zimbabwes folk!
Först nu, under 90-årskalaset i London öppnade han sin mun och sa att det som händer i Zimbabwe är en tragedi.

Flera gånger har afrikanska ledares stöd till Mugabe fått både EU och FN att backa. De krävde att Mugabe skulle få vara med under EU:s stormöte med Afrika, trots att han är belagd med reseförbud till EU. Liknade krav ställdes inför en livsmedelskonferens i FAO:s regi, ett FN-organ.
Både EU och FAO vek sig.

Hur skulle reaktionen ha blivit, om en europeisk ledare lät mörda 20000 av sina motståndare?