SR:s Studio Ett tog i ett inslag upp situationen för ungdomar i Hofors. Naturligtvis är arbetslösheten hög, inte minst bland tonårsmammor, och många lever på bidrag. Några av de intervjuade förklarade att de ändå ville bo kvar i Hofors, där de har hela sitt sociala nätverk.

Ungdomarnas önskan att stanna kvar i sin lilla bruksort har retat upp flera storstadsjournalister. I några krönikor spyr de galla och hån över ungdomarna och raljerar med dem. Ilska och upprördheten är något svår att förstå. Självklart är det inte bra att ungdomar lever på bidrag och passiviseras. Men vad ska de göra?
I första hand bör de, enligt journalisterna flytta till Stockholm.
Låt oss se på förutsättningarna för det. Då bör de ju ha en bostad, och för de ensamstående unga mammorna räcker det knappast med att hyra ett rum; det måste vara en liten men egen lägenhet. Är det så lätt att få det i Stockholm?
Dessutom ska de väl ha ett arbete. Och visst är läget på arbetsmarknaden bättre i Stockholm, men är det alldeles självklart att en lågutbildad tonåring får jobb direkt i Stockholm?
Menar kritikerna att Hoforsungdomarna ändå ska lämna sina sociala nätverk, slå sig ned i Stockholm och där vänta på ett arbete?
De upprörda journalisterna hade ett alternativt förslag, att pendla till Gävle.
Möjligen kunde någon få jobb men det är osäkert. Det rör sig ju om ungdomar med låg utbildning. Dessutom är arbetslösheten hög i länet och ungdomsarbetslösheten i Sverige är mycket hög. Och att pendla 10 mil varje dag gör inte saken lättare, om det rör sig om ensamstående mammor.

Kunde inte storstadsjournalistera sätta sig in i problematiken lite bättre? Fundera på att situationen i Hofors har sin motsvarighet på många andra håll i glesbygdsvärlden? Och tänka på vad det skulle innebära om många gamla industri- och bruksstäder förvandlades till "spökstäder"? Borde inte staten försöka göra lite mer än att stimulera till flyttning?
Och är det omöjligt att se något positivt i att det faktiskt finns ungdomar, som känner för sin hembygd och vill bo kvar där?