Den lilla pojken och den lille flickan.

Svenska Dagbladet har en språkspalt, som heter Språkspalten. Där har funnits mycket intressant att läsa. Men igår (11/1) blev jag en aning förvånad över vad Siv Strömquist, docent i nordiska språk, hade att anföra.

Hon menar att den maskulina adjektivändelsen -e under senare år har fått breda ut sig "som ett ogräs". Det innebär t.ex. att skriva den lille flickan i stället för den lilla flickan. Hon menar att de som gör det felet kanske tror att det "låter bättre, är lite finare".
Tja, jag har bott i Värmland i många år, och här använder alla den maskulina e-formen i stort sett alltid vid adjektiv, som står före ett substantiv. Och det beror inte på att det anses finare. Kanske handlar det om släktskap med Norge.
Men jag minns från min gymnasietid i Göteborg att vår svensklärare förfasade sig över ett oskick, som höll på att breda ut sig, nämligen att använda den feminina a-formen före ett maskulint substantiv. Då skriver man t.ex. den lilla pojken i stället för den lille pojken. "Det är Stockholm det kommer ifrån, sa han "och det ska vi inte acceptera. På rikssvenska ska det vara -e före maskulinum!"
Det var ord och inga visor, och vi fick bock i kanten, om vi i våra uppsatser inte rättade oss efter honom.
Efter att ha läst Språkspalten har jag några funderingar. Om min svensklärare hade rätt, borde inte då Siv Strömquist betrakta a-formen framför maskulinum som ännu "ett ogräs som brett ut sig"?
Siv Strömqusit rekommenderar den som är osäker om regeln att alltid använda a-formen; "den är vanligast i de flestas talspråk och fungerar bra även i skrift."
Ja, det senare beror väl på att Stockhomsdialekten har brett ut sig. Min gamle svensklärare kunde inte förhindra det. Han kämpade nog förgäves mot mediebruset från huvudstaden.

Länk: http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/maskulin-andelse-ar-inte-finare_4067611.svd