Vad hände Raoul Wallenberg?

För några dagar sedan var det 100 år sedan Raoul Wallenberg föddes.

Jag förmodar att det är allmänt bekant att han verkade i slutet av andra världskriget och räddade livet på tusentals judar i Budapest.
Men vad hände sedan?
Kanske har nästa lika många klart för sig att han försvann,och att det var Sovjetunionen,som var gärningsmannen.
Det kan också vara så att ganska många har hört att svenska regeringar gjorde vad de kunde för att få reda på vad som hänt,men att alla dessa ansträngningar inte gav något resultat.
Däremot är det inte många numera, som känner till att under de första åren efter försvinnandet var den svenska regeringen ganska passiv. Ansträngningarna att få klarhet och kräva att få tillbaka Raoul Wallenberg tog fart först 1951, alltså sex år efter det att han försvann.
Detta är något förbryllande, för Sovjetunionen underrättade år 1945 vår regering om att Wallenberg hade ställts under sovjetiskt beskydd i Budapest. Men sedan blev det tyst, och det dröjde innan regeringen började undra. I november 1945, då Wallenberg varit försvunnen sedan januari samma år, överlämnade svenska ambassaden i Moskva en s.k. note till det ryska utrikesministeriet och bad att få reda på vad som hänt Wallenberg.
Svaret skulle dröja ända till augusti 1947. Då meddelade vice utrikesminister Vysjinskij att trots omfattande undersökningar hade inga spår efter Wallenberg hittats. Det troliga var, enligt honom, att Wallenberg omkommit under striderna i Budapest.
Denna uppgift var inte sann. Wallenberg hade i stället tillfångatagits och förts till ett ökänt fängelse i Moskva.
Vysjinskij var känd som ”Bödeln i Moskvarättegångarna”. Han var åklagare och hade anklagat ledande sovjetiska partimedlemmar för att ha varit spioner och förrädare, som borde skjutas.
Det blev de också.
När en grupp, som bildats för att ta reda på sanningen om Wallenberg, fick träffa den svenske utrikesministern Östen Undén, och uttryckte sitt tvivel på Vysjinskijs besked, blev Undén arg och utbrast upprörd:
”Menar ni att Vysjinskij ljuger?”.
Tage Erlander, som nyss blivit statsminister betedde sig också märkligt. I riksdagen sa han att regeringen hade ”anledning tro att Wallenberg var bättre anskriven hos ryssarna än någon annan svensk i Budapest.”
Men Erlander kan knappast ha varit okunnig om att sovjetisk säkerhetspolis i Budapet hade vänt upp och ned på svenska ambassaden och anklagat Wallenberg för spioneri.
Men från 1951 ändrades den svenska regeringen sin hållning. Nu började den göra nya förfrågningar om Wallenberg och till och med att kräva att han skulle få komma hem till Sverige.
Alltså först sex år efter det att han försvunnit.
Enligt vad ryssarna senare erkände, hade Wallenberg gripits av sovjetisk säkerhetspolis och hamnat i ett av deras fängelser. Där skulle han ha avlidit, ”förmodligen efter en hjärtattack”.
Även det förefaller vara mindre troligt.
Wallenberg var bara 33 år gammal.