Mona, Mona – vad har du gjort?

Hon kom in i riksdagen 1982 som ett yrväder. Hon var bara 25 år, den yngsta ledamoten genom tiderna. Hon blev utan tvekan mycket populär: ”folk älskade henne, de nöp henne i armen, kramade om henne och var vi än kom flockades människor omkring henne.”(Lotta Gröning). Hon blev minister 1990 och knockade gubbigheten i partiet. Hon talade så till och med barnen begrep. Hon blev partiets affischnamn i valrörelsen 1991. Men hon hade redan fått fiender inom partiet. Sådana som kände sig förbigångna av en ung tjej. Hon anklagades för att vara okunnig. Fienderna blev fler under 90-talskrisen, eftersom Mona aldrig tvekade att försvara de nedskärningar som var nödvändiga. Kritikerna kunde till och med få höra henne säga att de som inte gillade det, kunde rösta på ett annat parti! Det var framförallt inom fackföreningsrörelsen som hon förlorat anhängare. Men hon fick också vänstersossar emot sig. De gillade inte hennes engagemang för ja-sidan i folkomröstningen om Sverige skulle gå med i EU. Toblerone-affären 1995 blev en katastrof för henne, och mediedrevet mot henne var otäckt. Journalister grävde fram den ena oegentligheten efter den andra: Till och med högar av obetalade parkeringsböter. Till sist kallade hon till presskonferens och meddelade att hon skulle avgå. Hon sa att hon visste att hon var slarvig ”men jag är ”baske mig inte någon fifflare”. Egentligen är det märkligt att hon kunde komma tillbaka och trots allt bli partiledare efter Göran Persson 2007. En förklaring är att partiet kände av kravet på att den nye partiledaren skulle vara en kvinna. Dessutom stödde Margot Wallström henne stenhårt. De missnöjda låg lågt. Men när Monas strategi visade sig vara att söka samarbete med enbart miljöpartiet och utesluta vänsterpartiet bubblade missnöjet upp igen. LO har aldrig gillat miljöpartiet (det deklarera dess ordförande öppet häromdagen!). Mot sin vilja fick Mona inkludera vänsterpartiet i försöket att skapa en koalition, som skulle kunna vinna nästa riksdagsval. Mona hade förlorat anhängare genom att utesluta vänsterpartiet, men hennes eftergift till vänsterkritikerna gjorde att även högerflygeln reagerade! Bland de som varken var Höger eller Vänster tyckte många att hon inte borde ha gett efter för påtryckningar. Valrörelsen gick inte bra för henne. Hon fick delta i en klasskampsretorik, som hon nog inte gillade. Alliansen hade ju infört en spärr, när det gäller antalet dagar som det går att få sjukpenning. ”Sedan blir det stupstocken”, Det sa Mona flera gånger under tv-debatter, men jag undrar om hon gillade det. När tv presenterade opinionsundersökningar om vad tittarna tyckt om partiledarnas prestationer, förvånades jag över att Mona aldrig riktigt lyckades. Enligt en uppgift retade sig många över att hon talade stockholmska. Märkligt! Möjligen kan man anmärka på att hon ibland (och mestadels när hon varit upprörd) hemfallit åt att tala om sig själv i tredje person (”Mona tycker att ”, Nu ska Mona ha semester”). Det passar kanske för små barn eller för kungar och kejsare men inte för andra. Valresultatet blev ju en katastrof för S, (Men idag ligger S ännu sämre till i opinionsundersökningarna) Kanske hade Mona tänkt att fortsätta som partiledare men kritiken mot henne blev henne övermäktig. Hon avgick. Hon fick inget nytt toppjobb av partiet. Det blev Alliansen som utsåg henne till nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. Jag tycker att hon på den posten har varit en succé. Men tydligen har det varit oordning i ekonomin… När jag läste Expressens ”avslöjande” om det falska intygandet till den där livvakten hoppades jag att det inte skulle vara sant! Hur kunde du Mona? Nu handlar det ju inte om slarv. Det är värre! Hon säger att livvakten är hennes ”bäste vän” Vad innebär det? Det kan inte hjälpas. Trots att det ser så dysters ut, hoppas jag att Mona än en gång kan göra come back! Hon behövs!