Har vi en svensk bilindustri?

Det må tyckas att Volkswagens köp av Scania inte är en glesbygdsfråga, men så är det nog ändå. För bilindustrins underleverantörer ligger ibland i glesbygdskommuner. Därför är det rimligt att ställa frågan: Vad innebär det på sikt att Volkswagen är huvudägare i Scania, som därmed blivit ett tyskt företag?

Gunnar Sträng, välkänd finansminister i många s-regeringar. kunde säga ”det som är bra för Volvo är bra för Sverige,” ett erkännande av att bilindustrin betytt mycket, både för sysselsättning och exportinkomster. Men kravet på storskalighet i produktionen ledde till att också Volvo så småningom upptäckte att företaget inte var tillräckligt stort på den internationella marknaden. P.G. Gyllenhammar lanserade några förslag för att lösa det problemet. Det första gick ut på att slå samman Volvo och Saab. Gyllenhammar hade med sig Marcus Wallenberg på idén, men den senare mötte så stort motstånd i Saab att förslaget föll. Tydligen var det framför allt tjänstemän på Saab, som protesterade, förmodligen av rädsla för att många skulle bli bortrationaliserade. Saabs senare öde vittnar om att Gyllenhammars idé kanske var ett bättre alternativ än det som hände efter nejet till Volvo: Saab började gå med stora förluster, blev uppköpt av GM, och nu riskerar Saab-modeller att bli tillverkade i Tyskland.
I Gyllenhammars nästa projekt skulle Volvo bli ett svensk-norskt företag, och Norge tillskjuta kapital. Det föll på kritik från framför allt aktieägarna.
Gyllenhammars sista projekt innebar allians med Renault och därefter fusion. Också det misslyckades och Gyllenhammar lämnade Volvo.
Gyllenhammars efterträdare, Leif Johansson, har sålt Volvo Personvagnar till Ford och köpt Renaults lastbilstillverkning. Men Renault betalades med Volvo-aktier, så att Renault nu är Volvokoncernens största aktieägare. Leif Johansson försökte få till stånd fusion mellan Volvo och Scania, men det sa EU nej till, med motiveringen att det sammanslagna företaget skulle bli för dominerande i Norden. Det är riktigt i och för sig, men lastvagnarna säljs ju på en global marknad. EU:s resonemang innebär ju att företag i de små EU-länderna förhindras från att göra fusioner, som är fullt möjliga för deras konkurrenter i de stora staterna.
När Volvo försvunnit från arenan, började Volkswagen och den tyska konkurrenten MAN köpa in sig i Scania.

Utvecklingen innebär att det idag är tveksamt, om det finns en svensk bilindustri, i varje fall på ägarsidan. Inte nog med att Volvo Personvagnar ägs av Ford, Saab av GM, och att Volkswagen äger majoriteten av aktierna i Scania. Renault torde med sin aktiepost i Volvokoncernen kunna styra utvecklingen.
Med facit i hand är det rimligt att ställa frågan, om inte vår bilindustri varit mera svensk, om ett av Gyllenhammars första projekt hade förverkligats. Och det hade den definitivt varit, om inte EU förhindrat Leif Johanssons försök gå samman med Scania.

Men gör det något om svensk bilindustri ägs av utländska företag? Vi lever ju i en globaliserad värld! Tja, nere på kontinenten ryter regeringar (även borgerliga), om utlänningar vill köpa nationella klenoder.
Ett sorgligt exempel på hur illa det kan gå, är det svenska företaget Pharmacia. Från början statligt inleddes privatiseringen genom börsnotering. Det såg ut att gå bra, men så dök amerikanska Up-John upp. Det blev fusion med huvudkontoret i London. Nu gick det illa, och huvudkontoret flyttades till USA. Det blev nya fusioner, som slutade med att företaget slukades av Pfizer, världens största läkemedelsbolag. Det blev magert med nysatsningar på den forskning som bedrivits i Sverige. För som Sören Gyll, styrelseproffs och en gång Gyllenhammars närmaste medarbetare sagt: ”Det är naturligt att forskningen bedrivs, där huvudkontoret ligger.”

Svaret på den ursprungliga frågan om vad det betyder på lång sikt att Scania blivit ett tyskt företag måste bli negativt. På lång sikt hotas forskning och utveckling. På lång sikt hotas också tillverkning i Sverige. Och de svenska underleverantörerna, som också finns i glesbygdsregioner, har ingen anledning att jubla.