KD och VP: skyll inte tillbakagången på era partiledare!

!

Missnöjet pyr både inom Vänsterpartiet och Kristdemokraterna. På båda håll tycker många att deras partiledare har gjort ett uselt jobb. Men den egentliga orsaken är snarare att båda partierna har backat flera val i rad. Men de missnöjda har, oavsett parti, det gemensamt att de utgår från att valresultat omkring millennieskiftet skulle vara det normala för båda partierna. Om de backat ytterligare några år, hade de upptäckt att det snarare förhåller sig så att båda partierna nu återgår till valresultat, som är tämligen normala.

Låt oss börja med Kristdemokraterna, som efter svenska förhållanden är ett ganska ungt parti. Partiet uppstod på 1960-talet, och det var en kristen reaktion mot ett samhälle, som enligt dess sympatisörer blivit alltför världsligt. I de första valen blev det inte mer än cirka 2 procent. Det hjälpte föga att Alf Svensson blev partiledare. Inför valet 1976 gick de borgerliga partiledarna ut och vädjade till KDS-väljare (partiet hette då Kristen Demokratisk Samling): Rösta inte på KDS utan på oss och missa inte chansen att få en borgerlig regering! Det lyckades. KDS verkade gå mot sin undergång.

Men Alf Svensson gav sig inte. Han deklarerade plötsligt att partiet var borgerligt, och han kom in i riksdagen genom valsamverkan med centerpartiet. Men det egna partiet hade inte fått fler väljare.

Det var först inför valet 1991, som KD tog sig över 4 procent. Då hade Alf uppträtt i ett underhållningsprogram och gjort succé genom att hoppa studsmatta.

Men redan i valet 1994 höll KD på att ramla ut igen.

Därefter började stödet för KD att stiga. Det sammanhängde säkert med att övriga borgerliga partier bytt partiledare ganska ofta. Alf Svensson själv försvann inte och ingav därigenom trygghet. Han klarade sig också bra i duellerna mellan partiledarna. Dessutom tonades det kristna inslaget ned i partiprogram och valrörelser.

När han till sist avgick, var det ganska självklart att ingen kandidat skulle kunna krypa in i hans kostym.

Att partiet backade i senaste valet är inte anmärkningsvärt. Det ödet delade KD med övriga småpartier i Alliansen. KD fick säkert stödröster från väljare, som egentligen föredrog moderaterna.

Helt klart är att partiet nu är tillbaka på mer normalt stöd från väljarna.

Detsamma kan sägas om Vänsterpartiet, som från början hette Sveriges kommunistiska parti. Det är betydligt äldre än KD, men har oftast legat strax över 4 procent i valen. Strax efter krigsslutet 1945 gjorde partiet ett skutt uppåt, men föll tillbaka, när det kalla kriget inleddes, och en del av Stalins grymheter avslöjades. Det var först med Gudrun Schyman, som partiet började växa. Hon försökte förvandla de gamla kommunisterna till ett feministiskt parti och hade framgångar bland kvinnor, framför allt bland dem som jobbade inom den offentliga sektorn.
Så tvingades hon avgå, och det var ganska givet att Vänsterpartiet inte skulle kunna ligga kvar på hennes nivå. Lars Ohly drabbades också av att han fortfarande ville kalla sig för kommunist, och för vissa uttalanden han tidigare gjort, som tydde på kvardröjande sympatier för de gamla kommunistregimerna i öst.

Men fortfarande ligger vänsterpartiet något över valresultat som ansågs normala på 1900-talet!