Om asfaltering och dikesgrävande på en riksväg.

När det blir sommar och varmluften slår till, blir jag orolig. För då vet jag att snart blir det problem, om jag ska ta bilen till Karlstad För jag vet sedan åtskilliga år att sommar och värme innebär att riksväg 63 skall få ny asfalt. Det innebär att det blir totalstopp på vägen. Det bildas en lång kö i värmen. Till sist dyker det upp en ”pilotbil”, på vilken det står ”Follow me”. Så börjar kön, i vilken det nu finns långtradare och timmerbilar, att långsamt röra på sig. Det går inte att undvika att köra på den nyanlagda och blöta asfalten. Jag stannar i Karlstad så länge som möjligt i hopp om att asfaltläggarna ska ha slutat att jobba, men ibland håller de på tills sent på kvällen. I år blev det vägarbeten ovanligt tidigt på sommaren, men av ett helt annat slag. Det handlade om att gräva ett djupt dike längs den ena vägkanten. Det ledde också till långa bilköer. Syftet med att gör det är, förmodar jag, att förhindra att det bildas vattenpölar på vägen. Men på en ganska lång sträcka är det nu lätt att köra ned i det nya diket. Därför har Vägverket satt upp varningsskyltar. Troligen är det meningen att också sätta upp ett staket, men än så länge har i den proceduren ingenting kommit igång. I min naivitet inbillade jag mig att dikesgrävningarna skulle leda till att jag denna sommar skulle slippa asfalteringen - men ack inte! Den drog igång, när vi fått sommarvärme. Jag får trösta mig med att jag ännu inte hamnat i diket.