Den 24 augusti undrade jag om debatten i SVT dagen innan mellan Peter Eriksson och Maud Olofsson skulle bli enda gången radio/tv lät partierna debattera om glesbygdsproblemen. Men riktigt så illa visade det sig inte vara. Sex dagar senare var det dags igen, denna gång mellan språkröret Maria Wetterstrand och Eskil Erlandsson, centerpartist och medarbetare till Maud Olofsson.
Det innebar att det även denna gång var miljöpartiet och centerpartiet, som duellerade. Det går att hysa förståelse för att än en gång centerpartiet släpps fram i en sådan debatt, eftersom det partiet har haft sina kärnväljare i glesbygden. Vidare har centern profilerat sig som en anhängare av en aktiv regionalpolitik – dock inte efter det att Maud Olofsson kom in på scenen.
Men varför låta miljöpartiet ta hand om två debatter om glesbygden? Miljöpartiet attraherar framför allt storstadsväljare, i synnerhet de kvinnliga, även om det ena språkröret hämtats från en glesbygdsregion.

Debattörerna plockade fram de argument och anklagelser, som de riktat mot varandra i alla debatter under valrörelsen: Maria Wetterstrand klagade över skattesänkningarna, vars orättvisa även drabbar glesbygdsbor; Eskil Erlandsson tog upp den påannonserade höjningen av bensinskatten och kilometerskatten. Han har onekligen en poäng i att de pålagorna kan slå speciellt hårt mot glesbygden. Wetterstrand menade dock att kilometerskatten inte skulle läggas ut i glesbygdsregioner. (Går det att ordna rent praktiskt?)
Hon klagade över att tyska långtradare inte behöver betala något, när de kör gods i Sverige, medan svenska chaufförer får betala i Tyskland. Erlandsson påpekade att Sverige inte räknas som ett genomfärdsland, men hans invändning drunknade i Marias ordflöde. Han blev helt enkelt överkörd, och ingen tvekan om att Maria är en tillgång för mp. Men hennes sätt att avbryta motståndaren med en kaskad av ord är ibland påfrestande.
Men när Maria tog upp nedläggningarna av bensinmackarna i glesbygden, glömde hon att tillägga att skulden till det är de orimliga kraven på att också ha en pump med alternativa bränslen. I praktiken blir det en etanolpump. Den är visserligen den minst dyra, men är ändå en alltför stor investering i glesbygden. Hon menade att vi måste ställa in oss på de kommande miljöbilarna, men i allmänhet är glesbygdsbor låginkomsttagare, och det dröjer länge, innan de får råd köpa miljöbilar, som kan kosta mer än 300 000 kr.!

I inledningen av programmet framfördes en tankegång, som förtjänar uppmärksamhet.
Det påpekades att städerna är beroende av landsbygden, som producerar mycket av det som är absolut nödvändigt för städerna: El, råvaror, mat. Städer och landsbygd är sålunda beroende av varandra.
Men att framställa glesbygden som råvaruproducenter innebär att jämföra dem med kolonier som producerar för sina moderländer. I informationssamhället bör det vara möjligt även i glesbygden att starta företag i helt andra branscher.