Är Sofia Arkelsten historielös?

På nytt blåser det kring moderaternas partisekretare, Sofia Arkelsten. Förra gången handlade det om hennes benägenhet tacka ja till bjudresor från företag och organisationer och därmed riskera att ta intryck och gynna den som bjudit på kalaset.
Eftersom de flesta riksdagsledamöter accepterat liknande uppvaktningar, var det något märkligt att just Arkelsten blev så häftigt kritiserad.
Denna gång handlar det om några ord i moderaternas nya idéprogram, som Arkelsten varit med om att utforma, men som hon blivit ensam syndabock för.
Det står så här:

”Kampen för rättvisa har också historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för rättsstat…”

Nu menar upprörda kritiker att Arkelsten saknar kunskap i historia, eftersom moderaterna var motståndare till allmän rösträtt och också dessutom accepterade Sydafrikas apartheid.

Moderater har försvarat henne genom att påpeka att det var Arvid Lindman som fick riksdagen att säga ja till allmän rösträtt för män.

Men visst har kritikerna rätt i att moderatpartiets föregångare länge var motståndare till allmän rösträtt.
Jarl Hjalmarsson, partiledare i Högerpartiet på 1950-talet, sa en gång att orsaken till att det talas så mycket om Högerns gamla synder är att ”vi inte har några nya”.

Anklagelsen om att moderaterna skulle ha accepterat apartheid är något överdriven. Det handlade snarare om skepticism mot handelsbojkott som bästa sätt bekämpa regimen i Sydafrika.

Men säkert har Arkelsten dåliga kunskaper i historia. Det är hon inte ensam om. 29 oktober hävdade Konflikt (Radions P1) att Per-Albin Hansson var statsminister i den första socialdemokratiska regeringen. Det var han inte. Förste statsminister var Hjalmar Branting.