Förvandlas arabvåren till kall vinter?

Den arabiska våren (revolterna i Tunisien, Libyen och Egypten) betraktas som starten för en ny epok i Arabvärldens historia. Likt revolutionerna år 1848 har upproren spridit sig från land till land. Tunisien kunde snabbt göra sig av med sin envåldshärskare, vilket inspirerade grannländerna. Där tog det längre tid få diktatorerna på fall. I Libyen krävdes ett blodigt krig och stöd från Nato.

Tunisien fick även förtryckta i Jemen och Syrien att resa sig. Men makthavarna där har svarat med en brutalitet, som måste betraktas som brott mot mänskligheten.

Tyvärr finns en uppenbar risk att den optimism som revolterna i dessa länder framkallat kan efterträdas av besvikelse. Revolutionerna kan råka ut för bakslag. Så var det 1848. ”Revolutionerna kom av sig.”
Tunisien har hållig landets första demokratiska val. Ett islamistiskt parti fick över 40 % av rösterna. Partiledaren säger sig ha Turkiet som förebild, men många tvivlar. Iran kan tas som ett exempel på hur det kan gå. Där trodde bedömare i väst att Khomeini skulle införa en form av demokrati. Verkligheten blev annorlunda. Oroande är också att islamister i Tunisien gett sig på moskéer, anklagande dem för att inte ha varit tillräckligt renläriga. Det bör också påpekas att av de tre revolterande arabländerna är Tunisien det mest liberala.

Libyen har just avslutat ett blodigt krig, som ledde till att diktatorn dödades. Redan har ordföranden i övergångsrådet offentligt sagt att den nya författningen måste bygga på sharialagarna.
Det finns många skäl till att känna viss pessimism över utvecklingen. Libyen är ett utpräglat klansamhälle, där individen i första hand känner lojalitet gentemot den egna klanen. Landet är också en konstgjord konstruktion, ett resultat av västerländsk imperialism. Så det finns flera skäl till att få människor i första hand känner sig som libyer. De kunde vara eniga i kampen mot Khadafi, men nu är han borta.

I Egypten är visserligen Mubarak störtad och åtalad, men landet styrs av ett militärråd, och kommer det verkligen lämna från sig makten? Det finns många oroanden tecken på att så inte blir fallet, liksom att militärens intresse för demokratins regler tycks vara liten. Yttrande- och tryckfriheten har begränsats. Flera bloggare har hamnat i fängelse liksom en åtalad som protesterat mot dödsskjutningarna av kopter. De är en kristen minoritet, som försökte genomföra en fredlig demonstration, men militärenn öppnade eld mot dem, och sedan gav media (framför allt tv) en helt lögnaktig bild av det som hänt.

I det kommande valet blir säkert muslimska ”Broderskapsrörelsen” största partiet. Partiet var förbjudet under Mubarak men har haft kvar sin organisation, en stor fördel inför valet. Partiet är populärt just för att medlemmar varit förföljda under lång tid.
Kommer verkligen Broderskapsrörelsen att respektera demokratiska fri- och rättigheter, om partiet tar makten? Det är tveksamt. Redan har kvinnor vittnat om att deras situation blivit sämre än på Mubaraks tid! Okända män har gett sig på dem och kritiserat dem för att vara alltför västerländskt klädda.

Det var ungdomar som tog initiativ till den arabiska våren. Hur reagerar de om de blir bortdribblade?
Kanske är de enda hoppet att Arabvåren inte förvandlas till kall vinter.