Kommer Storbritannien stanna kvar i EU?

Det förefaller som om många blivit övertygade om att så blir faller efter den uppgörelse som till sist manglades fram efter många timmars nattmanglingar. Jag har några synpunkter på det men först några rader om britternas krav och uppgörelsen. Kraven: 1. Starkare ställning för medlemsländernas parlament. 2. Garantier för att icke-euroländer inte drabbas av beslut inom eurozonen. 3. Löfte om att få stå utanför EU: s maningar om fastare sammanslutning. 4. Begränsat välfärdssystem för EU-medborgare i GB. Några kommentarer: Punkt 1: Ökat inflytande för de nationella parlamenten, t.ex. för Sveriges riksdag, vill inte bara Storbritannien ha. Det kravet har stöd på många håll. Men att åstadkomma det innebär ett trendbrott. För fram till nu har utvecklingen snarare inneburit att beslutanderätt flyttats till Bryssel. Punkt 2: Detta krav måste alla EU-länder, som inte infört euron, sympatisera med! Punkt 3: Är det inte ett onödigt krav? Dylika ”maningar” är inget annat än klichéer, som Bryssel sänder mer eller mindre automatiskt. En liten påminnelse om att syftet med EU är att ena Europa. Kan jämföras med sovjetiska påminnelser om att ”vi bygger socialismen”. Men Cameron tror kanske att britter tar det på allvar. Punkt 4. Den viktigaste punkten för många britter, som misstänker att ”utlänningar” håller på att bryta ned landets välfärdssystem. Uppgörelsen innebär att Storbritannien har rätt att begränsa invandrares rätt till sociala förmåner (t.ex. barnbidrag) i max 7 år. Men samtidigt gör EU våld på en av de viktigaste principerna i unionen, att alla medborgare ska behandlas lika. Ingen tvekan om att många EU-statsministrar är förfärade. Men som vår egen sa: ”Vi måste göra allt för att GB blir kvar i unionen.”´ Detta var det viktigaste i uppgörelsen. I övrigt uppnådde GB att det ska skrivas in i EU:s grundfördrag att landet inte omfattas av devisen om en ”allt fastare sammanslutning”. Dessutom står det att samtliga EU-länder får rätt till en nödbroms för att kräva noggrannare behandling av ny lagstiftning inom euroområdet. Detta kan vara användbart för Cameron och övriga som kommer att kampanja för att GB ska bli kvar i EU. Det är tveksamt om det kommer att ha så stor betydelse i andra sammanhang. Men kommer detta att förmå britter att rösta ja? Illavarslande är att ”nejanhängarna” har ökat kraftigt de senaste månaderna. Från en klar minoritet till att ha ett knappt övertag i opinionen! När uppgörelsen med EU blev klar uttryckte många stora tidningar i GB sitt missnöje: ”The Times” kallade det för ”en illa dold fars”. ”Dayly Express” hade rubriken ”Cameron´s reträtt”. Om Cameron har viktiga media emot sig, blir det svårt! Bästa kortet är kanske hotet att Skottland lämnar GB, om GB lämnar EU. Som avslutning kan det passa att konstatera att GB och EU alltid har haft svårt att umgås. GB var inte ett av de sex länder som grundade EU i form av Kol- och Stålunionen. Det rådde i GB stora motsättningar i främst det konservativa partiet i medlemsfrågan. När GB till sist bestämde sig för att bli medlem, blev det långvariga förhandlingar utan resultat. Det slutade med att Frankrikes president de Gaulle klev in och satte stopp för britternas ansökan. Han menade bland annat att GB var för insulärt (av det latinska ordet ”insula”, som betyder ”ö”.) Vad kan han ha menat med det? När GB till sist blev medlem, uppstod snart ett utbrett missnöje med EU: s jordbrukspolitik, som enligt GB innebar att massor av pengar gick till europeiska bönder – till ingen nytta. Den konflikten slutade med att Margaret Thatcher dängde handväskan i bordet och utropade: “I want my money back!” Hon fick money back, men några andra länder, bl.a. andra Sverige hade kunnat ställa motsvarande anspråk.