Allt fler hockeyspelare blir hjärnskadade!

I en boxningsmatch (den form där boxarna har boxningshandskar och inte får använda fötterna som vapen) har den ene boxaren fått in en fullträff. Motståndaren hamnar på ringgolvet och lyckas inte komma upp, innan domaren räknat till tio. Matchen är slut! Förloraren blir tills vidare avstängt från att gå nya matcher. Han måste genomgå noggranna medicinska kontroller. Om han på nytt blir slagen ”knockout” är risken stor att han aldrig mer får gå upp i en boxningsring. Boxare, som bryter mot spelets regler, kan också bli avstängda. Fula brott är att ”skalla” motståndaren eller att slå mot hans bakhuvud. Att försöka använda fötterna mot motståndaren är ett så allvarligt brott att han förmodligen blir ”diskad” direkt. På motsvarande sätt finns det regler för vad som inte är tillåtet för en ishockeyspelare. Dit hör inte minst att börja slåss. Det underliga är att om ett antal spelare plötsligt kastar av sig handskarna och börjar puckla på varandra, så nöjer sig domarna med att dra isär bråkmakarna – och sedan fortsätter hockeymatchen som om inga regelbrott ägt rum. Värst av allt är att det blir allt vanligare att spelare medvetet siktar in sig på att utdela slag mot en motståndares huvud. Om denne ramlar omkull, mer eller mindre medvetslös, är risken stor att han fått en hjärnskakning. Hockeyn har brutaliserats. Hockeyförbundet har skärpt sanktionerna mot illdåd av detta slag. Men det tycks inte hjälpa! Klubbarna menar att det inte är möjligt att straffa syndarna än hårdare, men det är naturligtvis struntprat. Om spelare stängs av för resten av säsongen, skulle syndarna säkert akta sig! Läget är nu så allvarligt att krafttag behövs! Det framgår av ett reportage i Expressens sportbilaga 30/1. Där intervjuas ett antal spelare som tvingats sluta spela på grund av huvudtacklingar. Några har haft ett tiotal hjärnskakningar, och det vittnar om att klubbarna inte tar det på fullt allvar. De flesta säger att de efter att ha slutat spela har haft kvar en svår huvudvärk i åratal. Andra symptom är tinnitus och koncentrationssvårigheter, En säger att han måste vila mycket. Efter att ha lämnat barnen på dagis måste han hem och vila, innan han orkar gå ut och handla. Neurologer förklarar det med att hans ”batterier” inte kan bli fullt laddade. Han klarar inte av att vistas i folksamlingar eller att göra många saker i en följd. En annan hockeyspelare har haft en blödning i hjärnan och måste lämna hockeyn helt och hållet, något som var ett självklart men svårt beslut, eftersom hockeyn betytt så mycket för honom. En annan tvingades lämna hockeyn efter sin åttonde eller nionde hjärnskakning. Det tog fyra månader, innan han kunde röra på sig ordentligt. Men han kan fortfarande inte röra sig framåt och samtidigt fokusera på en stillastående punkt: När han gått ut med barnvagnen och med mobilen skulle skicka ett ”mess”, var det omöjligt. Han måste ”stå alldeles stilla” för att lyckas. En annan hade spelat fem och en halv säsong i Färjestad, innan skadorna tvingade honom sluta. Det tog ett år, innan trycket i huvudet försvann. Vissa dagar kom han inte ur sängen. Han har inte samma energi och ork som tidigare. De dagar det blir för mycket måste han tillbaka till sängen. ”Träna kan jag inte heller. Om jag är ute och springer, har jag en magisk gräns på 25-30 minuter. Efter det börjar allt att snurra.” En annan spelare drabbades av ett tiotal hjärnskakningar. Han får ansträngningsmigrän med stigande puls,om han tränar eller blir stressad. Då måste han avbryta det han hållit på med. Det kan ta många timmar innan det släpper. Han avslutade karriären 1991 men har fortfarande så stora bekymmer att han bara orkar arbeta deltid. Sista exemplet: Den f.d. spelaren fick sju hjärnskakningar; den första vid 14 års ålder. Den sista för snart tre år sedan. Under rehabiliteringen från den satt han hemma på en stol och stirrade rakt fram. Om han reste sig för snabbt för att gå på toa, ville han spy. Då förstod han att han måste sluta med hockeyn. Inom Hockeyn händer det ofta att spelare tar av sig handskarna och börjar puckla på varandra. Ingen förvånar sig; många kanske tycker att slagsmålet är lika kul som hockeyspelet. Hur skulle publiken reagera, om det var två handbollslag, som övergav handbollsspelet och i stället började slåss? Varför tolererar vi hockeyns slagsmål men inte handbollens?