Jag har förlorat förmågan att gå fort.

Jag är på väg mot Filipstads centrum. Jag går på gångvägen längs sjön Daglösen. Så hör jag snett bakom mig en röst, som pratar i en mobil. I nästa ögonblick är mobilprataren i jämnhöjd med mig och i nästnästa förbi mig. Nu ser jag att rösten kommer från en ganska ung flicka, något under medellängd. Jag noterar att hennes ben verkar ta det ganska lugnt. Då borde ju jag kunna hålla avståndet till henne – eller till och med hinna ifatt henne! Jag ökar tempot, men har inte en chans att närma mig henne. Jag tittar någon minut på Daglösens is, och när jag på nytt riktar ögonen mot henne blir jag häpen: Hon är nu lååångt före mig! Egentligen borde jag inte bli förvånad. Jag som – enligt mig själv - en gång i tiden gick fortare än de flesta passeras nu av i stort sett alla. Mammor, som kör barnvagnar, passerar mig utan vidare. Det gör också pensionärer med fullastad rollator. Jag tänker på Jan Myrdal, som i en självbiografi berättar att han haft samma problem: Plötsligt passerades han av de flesta gångtrafikanter. Han tog det som en förvarning om att Ålderdomen hunnit ifatt honom. Det är dock en klen tröst för mig att jag har en olycksbroder.