Räddar flyktingarna glesbygden?

Under åren omkring millennieskiftet brottades många kommuner med stora ekonomiska problem. Det handlade framför allt om glesbygdskommuner med en allt mer krympande befolkning. Lägenheter stod tomma, vilket i sin tur ledde till att de kommunala bostadsbolagens ekonomi försämrades och hotades av konkurs. Till sist fick staten gå in med ett erbjudande, som innebar att Statens Bostadsnämnd skulle skjuta till pengar – men på ett villkor – ett visst antal lägenheter i bostadsbestånden måste rivas! Naturligtvis kunde krisande kommuner ha invändningar mot det villkoret. Utvecklingen kunde ju vända! Om det blev fart på företagen i en kommun, kunde det bli svårt att få tag på arbetskraft, om det på grund av rivningarna inte gick att få tag på lägenheter. Men Statens Bostadsnämnd var benhård: Det blir inge pengar om ni inte river! Några kommuner löste problemet genom att sälja lägenheter till norska företag, som gjorde om dem till fritidsbostäder åt framför allt norrmän. Det blev dubbla intäkter för kommunen, eftersom norrmännen var köpglada och höjde omsättningen i kommunens butiker. Men Statens Bostadsnämnd gillade det inte. Kommuner som gjort affärer med norska företag, t.ex. ”Svensk Fritid”, betraktades som pestsmittade och fick inte ett öre av staten. Följden blev en masslakt av 16300 lägenheter. Många var relativt nya och i gott skick . ”I Norge säljer kommunerna fastigheter, om ekonomin är dålig. I Sverige RIVER de fastigheterna.” Sagt av en norrman om det svenska rivningsraseriet. Om någon år 2004 sagt att många kriskommuner år 2014 börjat planera för nyproduktion av bostäder, skulle de flesta skaka på huvudet. Men så är det! Nu råder det brist på lägenheter över hela landet, inte minst på grund av rivningarna! Och det råder optimism till och med i kommuner som varit totalt uträknade i många år. Ett exempel är Munkfors med endast cirka 3650 invånare och därmed en av de absolut minsta kommunerna i Sverige. Hur förklara den nya optimismen? Vi går tillbaka till Munkfors. I förhållande till sin storlek är Munkfors en av de kommuner som tar emot flest flyktingar i Sverige. Med hjälp av bidrag från staten kan även småkommuner nyanställa personal på flyktingförläggningar och kanske också förstärka socialtjänstens kompetens. Även i småkommuner skapas nya ”Hem för vård och boende”, framför allt för att ta hand om de många ”ensamkommande flyktingbarnen”. Även om de nya jobben i absoluta tal inte är så många, innebär de ganska säkert ett trendbrott för Munkfors. Ingen tvekan om att massinvandringen till Sverige varit till stor nytta för glesbygdskommunerna! Men inte nog med det! Om flyktingar efter att ha fått uppehållstillstånd vill bo kvar i den glesbygdskommun, där deras förläggning legat, blir de registrerade som inflyttade från utlandet och bidrar kanske till att befolkningen i kommunen inte minskar. De flesta flyktingar är unga, medan medelåldern i glesbygdskommunerna är hög, vilket leder till att det är fler som dör än som föds under ett år. Unga invandrarfamiljer skulle kunna ändra på det. genom att födelsetalet (nativiteten) stiger och mortaliteten dämpas En förutsättning för detta är naturligtvis att det finns bostäder – som det råder brist på idag. Tyvärr finns det en annan invändning mot detta resonemang. Den grundar sig på erfarenheterna från vad som hände, när vi nåddes av flyktingvågen från Balkan. De flesta fick uppehållstillstånd och många blev kommunplacerade på mindre orter – bland annat i Värmland. Men idag finns inte mycket kvar av dem! Så småningom flyttade de vidare till städer, där de hade släktingar och vänner eller där det helt enkelt bodde många, som tillhörde samma etniska grupp som dem. Visst finns det risk för att ett liknande scenario kan inträffa nu!