Jag har gjort en JO-anmälan mot Karolinska universitetssjukhus för dess vägran acceptera rikssjukvårdsnämndens beslut att koncentrera hjärttransplantationerna till Göteborg och Lund.
Karolinska tål tydligen inte att i något sammanhang inte betraktas som störst och bäst.
Vi som lever i glesbygdsregioner råkar ofta ut för negativa effekter av strukturrationaliseringar. Men vi får acceptera indragningar och nedläggningar. Men i Stockholm nöjer man sig inte med att protestera - man bestämmer sig för att nonchaliera beslutet! Dessutom har landstingsråd i Stockholm fräckheten att kalla beslutet för "bypolitik". Koncentrationen av hjärtbytena till två sjukhus görs inte minst för att operationerna ska bli säkrare. Men Karolinska och landstinget struntar i riksintresset.
Vem är det som står för bypolitiken?



Till
Justitieombudsmannen

Saken: Anmälan mot Karolinska universitetssjukhuset, som inte rättat sig efter rikssjukvårdsnämndens beslut och även brutit mot intentionerna i gällande lag.

Den 17 februari 2010 beslöt rikssjukvårdsnämnden att hjärttransplantationer i framtiden skall utföras vid enbart två svenska sjukhus: Skånes universitetssjukhus i Lund samt Sahlgrenska universitetssjukhus i Göteborg.

Den 22 februari deklarerade i Svenska Dagbladet verksamhetschef Jan Hultman vid Thoraxkliniken, Karolinska universitetssjukhuset, tillsammans med elva överläkare på samma sjukhus, att de skulle fortsätta göra hjärttransplantationer och därmed trotsa rikssjukvårdsnämndens beslut. Den 23 februari framfördes samma budskap på DNDebatt av bl.a. två landstingsråd i Stockholms län, vilket torde indikera att även Stockholms läns landsting står bakom beslutet att nonchalera rikssjukvårdsnämnden.

År 2006 lade dåvarande regering fram den proposition (2005/06:73), som ledde till skapandet av rikssjukvårdsnämnden med befogenhet att ge sjukhus tillstånd bedriva rikssjukvård, d.v.s. den mest kvalificerade sjukvården. Propositionen föregicks av en utredning, som hade föreslagit att sanktioner kunde riktas mot sjukhus, som inte följde rikssjukvårdsnämndens beslut. Regeringen avstod dock från att använda den möjligheten med inte minst motiveringen att ”med hänsyn till att regeringen utgår från att sjukvårdshuvudmännen följer Socialstyrelsens beslut, har regeringen inte funnit tillräckliga skäl för att i nuläget införa särskilda sanktioner mot sjukvårdshuvudmän som överträder bestämmelserna om rikssjukvård”. Det var tydligen en felbedömning.

Genom att propositionen antogs av riksdagen tillkom två nya paragrafer i hälso- och sjukvårdslagen, nämligen § 9a och § 9b. I den senare står:
” Beslut i ärenden om rikssjukvård enligt denna lag får inte överklagas”.
Det Karolinska Universitetssjukhus gjort kan jämställas med ett överklagande, även om det saknas rättsinstans att rikta överklagandet till. Under alla omständigheter har Karolinska genom sin vägran rätta sig efter rikssjukvårdsnämnden brutit mot intentionerna i lagen, vilket framgår av propositionen.
Karolinska menar att rikssjukvårdsnämndens beslut grundar sig på jäv. Kritiken gäller ekonomen Robert Wenglén. Hans insats som utredare beskrivs som lika orimlig som om ett fotbollslags tränare skulle få döma det egna lagets matcher. En beklämmande debattnivå, men det ingår inte i JO:s bedömning. Låt mig dock få påpeka att några av Wengléns slutsatser grundar sig på rent kvantitativa data, t.ex. att Lund under en längre tidsperiod än Karolinska har erfarenhet av hjärtbyten. Ej heller kan invändningar resas mot att han vägt in Lunds samarbete med Sahlgrenska, det ledande transplantationssjukhuset i Sverige. Bedömningen av sjukhusens forskning överlämnades till två internationella vetenskapsmän, och Karolinska drar sig inte för att också anklaga den ene av dem för jäv.
Däremot bör JO uppmärksamma att Karolinska och företrädare för landstinget anför att Mälardalens stora befolkning motiverar att Karolinska bör få fortsätta transplantera hjärtan. Den ståndpunkten strider helt klart mot lagstiftarnas intentioner. I propositionen betonas nämligen att en väsentlig andel av patienterna bör komma från andra regioner än den egna. Upptagningsområdet skall vara minst två sjukvårdsregioner utöver det egna. Detta har också slagits fast i rikssjukvårdsnämndens s.k. plattform för rikssjukvård.
Karolinska beskriver sig gärna som störst och bäst, men när det gäller hjärtbyten var Sahlgrenska i Göteborg och Universitetssjukhuset i Lund pionjärer. De utvecklade en kapacitet och kompetens, som fyller Sveriges behov. Först därefter började Karolinska planera egna hjärttransplantationer. Trots varningar om att det skulle leda till dyr överkapacitet, fullföljdes planerna. Även då försvarade sig Karolinska med att avsikten var att inrikta sig på Mälardalen.

Syftet med rikssjukvården är att genom koncentration av den kvalificerade sjukvården uppnå kostnadseffektivitet och stärka patientsäkerheten. Specialisternas kompetens ökar genom att de får ett större patientunderlag. Ett bra exempel på koncentrationens betydelse är vad som hände när barnhjärtkirurgin koncentrerades från fyra till två sjukhus. Då sjönk dödligheten i operationerna från tio procent till en. Karolinska var ett av de sjukhus, vars tillstånd drogs in. Men ändå har Karolinska inte funnit sig i beslutet utan velat återuppta barnhjärtkirurgin.

De verkliga skälen för Karolinskas upprördhet framkom av spontana utbrott i media efter rikssjukvårdsnämndens beslut: ”Karolinska dräneras… kompetenta medarbetare flyttar till Lund och Göteborg”, …”katastrof för landstinget”. Det handlar om rädsla för att Karolinska ska förlora sin ledande ställning.

Jag hemställer att JO utreder om ovan redovisade fakta och omständigheter ger skäl för JO att rikta kritik mot Karolinska Universitetssjukhus.