Kommuner hindras ännu bygga om tomma lägenheter

Många glesbygdskommuner har brottats med ett problem, som är en konsekvens av den negativa befolkningsutvecklingen: Outhyrda lägenheter.
Det orsakade hål i kommunens budget, eftersom ofta ett kommunalt bostadsbolag stod för en stor del av de tomma lägenheterna.
Det ledde till att Statens Bostadsnämnd (SBN)bildades med uppgift att bistå drabbade kommuner. Men det biståndet visade sig i många fall ha baksidor, som snarare ledde till att stjälpa än hjälpa.

SBN krävde att bostadsbeståndet skulle anpassas till "den förväntade befolkningsutvecklingen." Det innebar krav på rivningar. Utanför tillväxtregionerna rådde omkring sekelskiftet ett veritabelt rivningsraseri. På fem år förintades 19000 lägenheter.

SBN krävde även hyreshöjningar och tuffa rationaliseringar. Hårt trängda kommuner tvingades till panikåtgärder som att riva pizzerior eller tandläkarmottagningar. Eller köpa privatägda hus för att fylla rivningskvoten och därmed rädda egna lägenheter,värda att bevara.
Det framkallade folkliga protester. För hur skall människor förstå att bygden räddas genom att delar av bostadsbeståndet jämnas med marken?
Än värre var att SBN stoppade erbjudanden från privata företag att köpa lägenheter och göra om dem till fritidsbostäder. Det må låta underligt för svenska öron, men vårt miljonprogram blev attraktivt utomlands, inte minst bland norrmän, som uppskattar våra somrar och våra priser, t.ex. på fastigheter.

År 1999 köpte ett norskt företag, som ville sälja bostadsrätter till norska kunder, lägenheter i Mariestad, vars bostadsbolag fick 3,5 milj. kr. och slapp lägga ut 8 milj. på att riva dem. Bostadsbolagets förtjänst är dock bara en bråkdel av den som kommunen och dess invånare fick av köpglada norrmäns konsumtion. En utredning av Västsvenska Turistrådet uppskattade den norska konsumtionen i Mariestad till 15-19 milj. kr. per år. Till detta skall läggas s.k. multiplikatoreffekter och möjligheten till skatteinkomster, eftersom många norrmän mantalsskriver sig i Sverige.
Även Mariestad sökte hjälp hos staten men fick nej. Det tackade mariestadsbor högre makter för! Ett ja hade gett miljoner till bostadsbolaget, men inga turistekonomiska vinster och framtvingat en omfattande rivning.
Kommuner, som slöt avtal, innan turistalternativet dök upp, hamnade i en rävsax. SBN förkastade alla turistuppgörelser. Inte ens erbjudanden att till SBN överlämna hela köpeskillingen från turistföretaget accepterades.
Samhällsekonomiskt var detta en förlust för det svenska folkhushållet. Utländska turistinkomster är en form av exportinkomster, till nytta för vår bytesbalans. En enda såld lägenhet gav minst 55 000 kr i turistkonsumtion. Per år!
Visserligen hävdes SBN:s veto, om alla statliga bidrag betalades tillbaka. Men det skulle ge tunga förluster för bostadsbolag och kommun.

SBN varnade lättskrämda bostadsbolag, med stort inflytande på kommunala beslut, för att utländska bostadsrättsägare kunde sälja lägenheten till kommuninvånare. Det skulle - ve och fasa! - kunna leda till att den lokala hyresnivån föll. Rädslan var onödig, eftersom ägarna är förpliktade att inte göra så. Och bör inte kriskommuner se en låg hyresnivå som ett bra konkurrensmedel mot överhettade regioner?

Statens agerande ledde till att kommunerna valde (eller tvingades välja) det kortsiktiga alternativet statliga rivningsmiljoner i stället för den långsiktiga lösning, som en satsning på utländskt turistboende kunde vara.

Nu har det gått tio år sedan rivningsraseriet i glesbygdskommunerna kulminerade. SBN finns ej längre men spökar. Kommuner vågar fortfarande inte säga ja till erbjudanden från turistbolag att köpa lägenheter. SBN:s rivsningskvoter är inte uppfyllda. Dessutom finns en behov av fler handikappanpassade lägenheter. Medelåldern i glesbygdskommunerna är ju hög. Det finns tomma lägenheter att bygga om - men då kan det bli krav på att betala tillbaka till staten.
"Det är viktigt att vi får mindre rigida regelverk. En kommun som Filipstad har lagt över 100 miljoner för att komma ur den situation som var (överskottet av lägenheter). Att börja kräva tillbaka känns väl saftigt", säger kommunalrådet Per Gruvberger.
Det är bara att hålla med.