Dystra framtidsutsikter för glesbygden enligt af.

Arbetsförmedlingen har gjort en prognos om befolkningsutvecklingen i kommunerna fram till 2025. Inrikningen är att ta reda på hur försörjningsbördan (andelen invånare i arbetsför ålder) utvecklar sig.
Det är en dyster läsning. Det är negativa siffror för tre av fyra kommuner. Värst är det i skogslänen och redan svaga regioner. Hagfors i Värmland tappar 24,4 procent av befolkningen i arbetsför ålder, vilket är den tionde största minskningen; nio norrländska inlandskommuner spås en ännu sämre utveckling. Värst utsatt av alla kommuner år 2025 kommer Pajala att vara. Endast 42,8 procent av befolkningen är då i arbetsför ålder, medan antalet gamla, människor i behov av hjälp och tillsyn, har vuxit kraftigt. Kommer det att finnas tillräckligt många i arbetsför ålder, som kan ta hand om dem som behöver vård?
Med viss rätt har den förväntade åldersstrukturen kallats "en tickande bomb".

Ungdomskullarna kommer att minska, eftersom det har fötts för få barn. Men dessutom är det risk att unga flyttar ut till städer, som lockar.

En följd av befolkningsutvecklingen blir att framtidens glesbygdskommuner får än värre ekonomiska problem: Minskande skatteinkomster genom att de förvärvsarbetande inte räcker till, samtidigt som utgifterna inom den sociala sektorn ökar.
En möjlig lösning vore en radikal förändring av skatteutjämningssystemet
(Principen är att rika kommuner betalar skatt, som går till mindre lyckligt lottade kommuner). Men den som hoppas på en lösning den vägen, hyser säkert orealistiska förhoppningar. Missnöjet bland de rika (framför allt Stockholm) är redan idag synnerligen stort; skatten ses som en straffbeskattning av kommuner, som varit duktiga.

De framtida glesbygdskommunerna kommer säkert att behöva rekrytera arbetskraft utanför den egna kommunen till jobb, som kräver specialkompetens. Blir det möjligt att få tillräckligt många att flytta till problemkommuner? Naturligtvis måste kommunerna kunna erbjuda bostäder, och det är inte lätt, när samtidigt bostadshus jämnas med marken (se inlägg 16 maj, Kommuner hindras ännu bygga om tomma lägenheter)
Inflyttning är viktigt av ett annat skäl - det sänker medelåldern i kommunen.

Det är också risk att glesbygdskommunerna får brist på en arbetskraft, där det just nu förefaller finnas ett visst överskott, nämligen för dem som jobbar inom vården. Relativt nyutbildade undersköterskor har svårt få jobb, eftersom kommuner och landsting behöver spara. Risk finns att de flyttar och inte återvänder, när de behövs.
Situationen har försvårats av ett system, som infördes år 2000 för att hjälpa unga på arbetsmarknaden. Kanske var det bra då, men nu har det blivit kontraproduktivt. Det kallas konverteringsregeln och innebar från början att den som haft vikariat hos en arbetsgivare i minst tre år under en femårsperiod hade rätt till fast arbete. Men den regeln ledde till att unga vårdutbildade fick allt svårare få jobb i hemkommunen, ju närmre de kom det datum då de skulle bli "konverterade". Därefter hade de visserligen företrädesrätt till nya anställningar och vikariat, men den regeln har i praktiken inte tillämpats.
Nu är både fack och arbetsgivare överens om att konverteringsregeln måste ändras.
Vårdutbildade ungdomar tröttnar på att gå arbetslösa och flyttar. Därefter kan det vara omöjligt att locka dem tillbaka, när det blir brist på arbetskraft inom vården.

Konverteringsregeln är ännu ett exempel på hur lätt nyordningar på arbetsmarknaden får en rakt motsatt effekt den avsedda.

Utan tvekan måste i framtiden staten bli mera aktiv för att säkra vissa glesbygdskommuners överlevnad. Om utvecklingen i Pajala inte bryts, kommer i slutändan staten att tvingas ta hand om ett antal åldringar och sjuka, de enda återstående när det arbetsföra befolkningen dött ut.
Varför inte börja med att återinföra de lokala statliga myndigheter som dragits in av besparingsskäl (försäkringskassor, skattekontor, mm och i stället spara utanför glesbygden?