Efter valet gjordes
försök att lösa det parlamentariska dödläget genom att sträcka ut en hand till ett
parti som inte tillhört regeringsblocket. Det kom ett svar till TT och det löd
så här:
”Jag blir förbannad. Han försöker lämpa över ansvaret på mig”.
Detta handlar inte om det parlamentariska dödläget 2014 utan om
situationen 2010.
Då var det Reinfeldt som sträckte
ut handen till Maria Wetterstrand (mp),
som blev förbannad över att statsministern ville ha en uppgörelse över
blockgränserna.
Problemet 2010 var det samma som nu. Visserligen hade Moderaterna haft
framgångar i valet, men Sverigedemokraterna hade kommit in i riksdagen och
blivit ”tungan på vågen” varigenom Alliansregeringen blivit en
minoritetsregering.
Nu uppmanar och kräver Löfven att Folkpartiet och Centern skall ”hjälpa
till”, ”ta sitt ansvar” men möts av ungefär samma reaktion som Reinfeldt fick 2010.
Ansvaret 2010 låg på Reinfeldt;
nu vilar det på Löfvens axlar. Han vill ju bli statsminister och då bör inte
hans första stapplande steg vara att kräva ansvar från två partier, som han
bekämpat i valrörelsen och som riskerar att få se honom riva upp flera reformer,
som de drivit igenom. Visst kan det bli möjligt med blocköverskridande
överenskommelser. Så småningom – men inte nu.
Det ställde också Maria Wetterstrand upp på så småningom efter valet
2010. Då handlade det om flyktingars möjlighet få uppehållstillstånd. Nu kommer
det säkert att handla om något helt annat.
Men först måste Löfven samla ihop
sig och åstadkomma en regering som överlever statsministeromröstningen och får
sin första budget godkänd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar