Stöldligor hotar glesbygden.

Märta och Erik är ett pensionärspar, som bor i ett avsides beläget hus. Att åka bil till dem innebär att köra på en enslig landsväg och sedan på en grusväg. De flesta husen i området är numera endast bebodda under sommaren. En kväll, när de höll på att lägga sig, såg de att rörelsedetektorerna hade tänt lamporna utanför huset. Strax därpå ringde en granne och sa att två män "undersöker er ladugård". Efter att ha ringt till polisen gick Märta ut och ropade på männen, som snabbt försvann i en bil. Det tog lång tid för polisen att komma dit, och de försvann snart. Det fanns, sa de, ingenting de kunde göra. Nästa kväll skällde deras hund ovanligt mycket. Kanske behövde den rastas. Erik, som är rullstolsbunden bad Märta att ta med sig ett bollträ ut. Vid garageporten såg hon en man. Det var mycket mörkt. I ren skräck slog hon till honom med bollträet. Han föll omkull och skrek på ett språk som hon beskrev som "ryska ungefär". Hon slog igen och igen. Rörelsedetektorerna fick garageuppfartens lampa att tändas.Hon ser att han sträcker sig efter något i en ficka. Då slår hon igen mot hans arm. Något knakar till. Han tar till flykten, samtidigt som han skriker på ett språk hon inte förstår. Samtidigt som Märta kämpade med tjuven ringde Erik till polisen.De sa att de var på väg.Från närmaste polisstation tar det dock en och en halv timma att komma till dem. Det finns en närmre polisstation, men den är endast bemannad under dagtid och endast tre dagar i veckan. Polisen kom aldrig. Erik ringde igen, men då hade de inte någon ledig bil. På kvällen några dagar senare gick de hem efter att ha ätit middag hos en granne. Märta körde Erik i hans rullstol. Nu stod två män på vägen utanför deras hus. När de såg Märta och Erik, sprang de in i skogen. Männen ville tydligen inte ge sig; polisen är ju långt borta. Vad ska ett pensionärspar göra? "Vi är ett lätt byte", säger Märta. "Alla grannar har ställt upp till hundra procent, men polisen ska väl också göra sitt jobb". Senaste gången jag talade med dem, sa jag att jag ju har en sjuk gubbe att ta hand om, då får väl ni ta hand om dem som stryker omkring här." Då sa polisen till mig att lugna ner mig". Märta och Erik är inte ensamma. Det blir allt vanligare att ordning, säkerhet och krisberedskap överlåts till frivilliga krafter. Eller åt säkerhetsföretag. 1974 fanns det 7400 väktare, nu är de 20000. I glesbygskommuner är det få människor på stora ytor; då blir det dyrt att anlita säkerhetsföretag. För Erik och Märta återstår bara att anlita några åldrande grannar. Märtas och Eriks öde vittnar om att den tid är förbi, då landsbygden kunde förknippas med "lugn och ro" - och i stort sett ingen kriminalitet. Nu är det snarare tvärtom. Ligor inriktar sig på stöldresor i svensk glesbygd, där det är långt till polisen. Ligorna är internationella. Enligt polisen finns det 800 aktiva individer från Litauen och Polen och mindre grupper från Georgien, Vitryssland, Rumänien och Bulgarien.I städer kan man skydda sig, t.ex genom att anlita väktare. Det är svårare på landsbygden. Vad känner Märta efter allt som hänt? "Minsta lilla sak vi hör gör oss oroliga. Vi känner oss inte trygga här längre. Jag sover med bollträet intill sängen" Detta bloginlägg bygger på en ledarartikel i Svenska Dagbladet 25 augusti.