Om dagens sommarprogram - och gårdagens

Jag har denna sommar inte skrivit något om “sommarpratarna”. Det kan bero på att jag tappat intresset för det programmet. Men det väcktes igen, när jag hörde att Sara Mohammad skulle prata. Hennes beskrivning av sin fasansfulla barndomstid borde vara obligatorisk läsning för alla som i sitt arbete kommer i kontakt med barn och ungdomar i muslimska hem och som riskerar råka ut för könsstympning och tvångsäktenskap. Sara blev könsstympad och hennes egen bror försökte tvinga in henne i ett äktenskap. Men då bestämde hon sig för att rymma. När Sara i Sommarprogramet sagt det, släppte hon fram en av sina låtar, och jag väntade på att få höra fortsättningen. Hon hade sagt att hon hoppades få hjälp av en släkting. Skulle verkligen släktingen ställa upp? Hur skulle rymningen gå till? Jag ville höra fortsättningen! Musiken tog slut, och Sara inledde med att säga att hon kom till Sverige som kvotflykting och att hon hade gift sig. Så vi fick inte höra den säkert spännande fortsättningen. Jag hoppas att hon får tillfälle att berätta om rymningen nästa år! Sara är ju ordförande i organisatioen ”Glöm aldrig Pela och Fadime”, som försöker förhindra att flickor råkar ut för det som drabbade Sara. Även pojkar kan få hjälp, om föräldrar eller andra släktingar vill tvinga in dem i ett äktenskap. För övrigt tycks Sommarpratarprogrammet vara sig likt. Dom som pratar sysslar ned musik eller någon form av massmedia. De beskrivs som författare, journalister, musiker, låtskrivare, artister eller poeter. Egentligen är det en ganska liten del av den verklighet vi lever i. Det är ingen större variation i deras val av musik, Och det är inte helt fel att säga att dagens sommarpratare ofta kommer från ”kändisvärlden”. Jag tycker Sveriges Radio borde anstränga sig mer för att hitta pratare som inte har någon som helst anknytning till den världen. Då kan det bli mycket intressant. Jag minns fortfarande den gång då Sture Lindén pratade. Han hade ett uppdrag för Förenta Nationerna och tilbringade många timmar i FN-skyskrapan. När han tog en paus, gick han ofta genom en park, där han lagt märke till en ganska gammal man, som ibland försökte hjälpa en pojke, som hade matteläxa att göra. Den gamle mannen försökte hjälpa honom men hade tydligen problem med att klara av läxan själv. Han suckade och stönade. En dag då gamlingen inte höll på med matteuppgifterna försökte Lindén inleda ett litet samtal med honom. Han sa: ”Jag tycker du är väldigt lik Albert Einstein? Svaret från den gamle mannen löd: ”Jag ÄR Albert Einsterin”. Sådana fantastiska episoder inträffar sällan i dagens sommarprgram!