Flyktingpolitiken: Det mest förbjudna diskuteras!

Jag ber om ursäkt för att texten blivit så kompakt. Så såg det inte ut, när jag skrev utkastet till inlägget. Jag har försökt redigera, men det trycks ihop igen efter att jag uppdaterat. Den brännande frågan, om hur många asylsökande Sverige klarar att ta emot, har inte diskuterats eller ifrågasatts. Sverigedemokraterna har i ensamt majestät basunerat ut sin uppfattning. En enda gång tog statsministern upp det – men i form av en vädjan till väljarna att ”öppna sina hjärtan”. Det blev aldrig riktigt klart vad han menade, och det ledde inte till någon debatt. Men omkring den 9 november tog två stora tidningar (Expressen och Svenska Dagbladet) på ledarsidan upp just denna förbjudna fråga och slog fast att Sverige inte klarar att på ett värdigt sätt ta emot så många som nu anländer varje vecka. Dessutom finns risk att det 2015 kan bli ännu fler nyanlända Det blev startskottet för en livlig debatt i många tidningar! (Var det proppen som gick ur?). Initiativtagaren i Expressen var Anna Dahlberg, som pekar på omöjligheten få fram bostäder till de nya flyktingarna, inte minst för att de som fått uppehållstillstånd tvingas bo kvar på förläggningarna, eftersom det är brist på bostäder runt om i landet. Många väljer att flytta in hos släktingar och vänner. Det bidrar till att segregerade stadsdelar bildas. Sverige är ett litet land. Per invånare tar vi emot flest flyktingar i Europa. Anna Dahlberg tror inte vi kan räkna med hänsynstagande från något land inom EU. Tvärtom! Många av dem gör vad de kan för att ”styra bort flyktingströmmen från det egna landet”. Det pågår ett ”race to the bottom”. Hon betonar dock att ”Sverige måste leva upp till internationella konventioner och ge skydd undan krig och förföljelse. Hon föreslår några åtgärder, som kan förhindra att mottagandet kollapsar: 1. Enligt prognosen kommer det nästa år cirka 8000 asylsökande från Västra Balkan. (Serbien, Bosnien, Kosova och Albanien) I stort sett alla får avslag. Därför är det onödigt att ödsla tid med att utreda deras fall. ”Sverige bör göra som Norge och Tyskland och förklara länderna i regionen som säkra.” (Detta är det enda av hennes förslag som jag ställer mig tveksam till. Situationen i Västra Balkan är inte så säker som hon tror.) 2. Stoppa svinnet av svenska pass. Det är för lätt att sälja sitt pass. 3. Inför tidsbegränsade uppehållstillstånd i stället för permanenta direkt. 4. Det har blivit för lätt få uppehållstillstånd utan asylskäl. 5. Stävja svarthandeln med arbetstillstånd. I praktiken har det blivit handel med uppehållstillstånd. 6. Ta reda på varför andelen beviljade asylansökningar är så mycket högre i Sverige än i andra EU-länder. Så långt Anna Dahlberg Jag vill lägga till en annan möjlighet, nämligen att skära i kostnaderna för det som fått namnet ”ensamkommande flyktingbarn” Det är en flyktinggrupp, som blir större och större och som knappast existerade i början av 1990-talet. Per individ kostar flyktingbarn mer än vuxna flyktingar. Det krävs mer personal för att ta hand om barn. Dessutom saknar många av dem egentliga asylskäl. Barn är knappast utsatta för förföljelse på grund av sina åsikter. Däremot kan en del ha flytt från ett pågående krig. Men att låta ett ensamt barn företa en riskabel resa innebär också att utsätta dem för fara. Jag har intrycket att det alltför ofta handlar om att föräldrar skickar iväg dem i förhoppning om att de ska få chansen till ett bättre liv (utbildning och arbete) Är det skäl för uppehållstillstånd? Ibland har någon av de vuxna i familjen varit asylsökande i Sverige men fått avslag och fått återvända till hemlandet. Då kan de senare skicka ett barn, som kanske får uppehållstillstånd, och sedan kan övriga familjen söka anknytning. Är det rimligt? Ett annat problem är att fastställa barnets ålder. Det kostar pengar och det förekommer fusk. Det borde vara möjligt att minska antalet beviljade uppehållstillstånd för denna grupp, som snarare borde kallas för ”ensamkommande pojkar”, eftersom antalet flickor inte är många.