En gammal bekant till mig, boende
långt från Filipstad, skall besöka ett kommunfullmäktigemöte i sin kommun. Han
ska där ställa en fråga till fullmäktige. Det handlar om den illaluktande luft
som uppträder vissa dagar. Han och några andra har misstankar om vad det beror
på.
Det lät intressant. Men så blev jag påmind om mitt eget
försök att påverka politikerna i min kommun, bland annat genom att ställa en
fråga till fullmäktige. Det blev ett totalt fiasko. Jag blev utskälld av
kommunchefen och grundlurad av kommunfullmäktiges ordförande.
Här den sorgliga historien:
Det utspelade sig vid en tidpunkt, då många småkommuner hade
överskott på bostäder. Många lägenheter stod tomma, och som en följd av det
höll de på att gå i konkurs. Staten fick ingripa. Kommunerna fick visserligen
en möjlighet slippa sätta sina bostadsbolag i konkurs, men villkoren var hårda.
Statens krav för att satsa pengar var att visst antal hus skulle
rivas. Det var enda möjligheten få jämvikt på bostadsmarknaden. Staten hade
också prövat möjligheten att flytta bostäder till Stockholm, där det onekligen
var brist på dem, men funnit det svårt att genomföra.
Men
det dök upp en annan möjlighet. Vid
denna tidpunkt fanns det en utländsk efterfrågan på svenska bostäder i det s.k. miljonprogrammet. Utländska bostadsbolag,
framför allt norska, ville köpa lägenheter, som sedan skulle bli
fritidslägenheter åt norrmän. Några svenska kommuner sålde till Norge, och det visade
sig bli en god affär, eftersom köpglada norrmän fick den lokala
varuhandeln att expandera kraftigt.
Detta intresserade säkert styrande politiker i Filipstad,
men de vågade inte slå till. Det skulle leda till att de inte fick ett öre över
för rivningar – och de vågade inte ta risken.
Så några huskroppar med lägenheter i mycket gott skick revs.
Det var sorgligt att se!
Men jag hade gjort ett försök att få stopp på rivningarna.
Jag skrev ett par debattartiklar, som ingen från kommunen svarade på. Då
bestämde jag mig för att försöka få chansen att ställa ett par frågor till
kommunfullmäktige. Den möjligheten var ny, och jag visste inte om det kunde
leda till någonting positivt. Men jag hälsades välkommen av fullmäktiges mycket
entusiastiska ordförande, som uttryckte sin uppskattning av mitt initiativ..
Jag hade fått skriva
en sammanfattning av mina önskningar och lämnat in dem i kommunhuset. Därefter fick jag besked om att jag kunde
komma till fullmäktiges nästa sammanträde. En annan kommunmedborgare hade också
anmält sig. Han ansåg att kommunen försummat Lesjöfors, en tätort i norra delen av
Filipstads kommun. Han påpekade bland annat att en gatulampa i Lesjöfors varit
trasig under lång tid. Efter hans anförande blev det debatt om situationen i
Lesjöfors.
Därefter var det min
tur. Jag drog mitt ärende igen: Att man inte borde riva hus som befann sig i
gott skick. Det kunde om några år uppstå brist på bostäder. Jag nämnde kommuner
som i stället för riva hade såld till norrmän och fått nya kommuninvånare som
hade gott om pengar.
Men jag blev förvånad över att inte en enda fullmäktigeledamot begärde ordet. Kommunalrådet
däremot försvarade kommunens politik, och gjorde det på ett bra sätt. Han
medgav öppet att kommunen inte vågade stoppa rivningarna. Det skulle kunna bli
dyrt för kommunen.
Det blev en liten paus och under den vinkade plötsligt KOMMUNCHEFEN till mig. Han är den tjänsteman, som har högst status och lön.
Jag gick mot honom – och fick mig en utskällning. Med mitt
inlägg hade jag ”förolämpat fullmäktige”.
Jag förstod inte vad han menade
och ville veta, men han hade redan
börjat avlägsna sig. Audiensen var tydligen slut.
Jag gick hem efter en stund. Kände mig en aning missbelåten.
Så råkade jag några veckor senare stöta på en bekant, som satt i fullmäktige
och hade varit där, när också jag var det. Nu uttryckte jag min besvikelse över
att INGEN i fullmäktige hade velat begära ordet om mitt inlägg. ”Ja, det var
inte så konstigt. Fullmäktiges ordförande hade ju gått runt till de olika
partierna och sagt att ”Nu kan ni inte ta upp hans fråga, för då
blir vi aldrig klara med budgeten."
Så var det med det! Mitt enda steg in i politikernas värld
hade blivit en katastrof. Först utskälld av högste chefen och sedan grundlurad
av fullmäktiges ordförande. Först tack och beröm till mig för mitt initiativ men sedan order
att inte ta upp mitt ärende.
Jag må tycka att det
var märkligt att lägga in allmänhetens frågestund samma kväll som budgeten
skulle behandlas. Men klart är att jag aldrig förstått mig på politikernas värld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar