Det finns "mambor" också i glesbygden!

I dag hörde jag i Sveriges -radio ett nytt inlägg om problemen för s.k. "mambor" i Stockholm. De tvingas bo kvar hos mamma, eftersom det är så gott som omöjligt att få tag i en lägenhet.
Självklart är det tråkigt att vara vuxen och vara tvungen att bo kvar hos föräldrarna. Det är naturligtvis helt rätt att det problemet uppmärksammas.
   Men grundorsaken till mamboproblemet  i huvudstaden nämns sälllan. Det handlar ju om Stockholms expansion. Om 60000 människor om året flyttar till Stockholmsregionen, blir det naturligtvis extremt svårt för ungdomar att hitta tak över huvudet.
   Tyvärr är det en politisk omöjlighet att ta itu med det problemet genom att försöka dämpa inflödet till Stockholm.
   Det är inte bara i storstäderna det finns mambor. I glesbygdskommuner kan det finnas lägenheter att hyra men arbetslösa ungdomar har helt enkelt inte råd att ta den möjligheten, så många av dem blir "mambor".. 
     Riksmedia har, vad jag vet,  inte uppmärksammat det mamboproblemet.
Och i många glesbygdskommuner inträffade för mer än tio år sedan något som i dag ter sig märkligt. De kommunala bostadsbolagen hade så många outhyrda lägenheter att de höll på att gå i konkurs. Då gav staten dem ett erbjudande. Om de rev visst antal lägenheter, skulle de få hjälp av staten. Detta ledde till rivningsraseri av flerfamiljhus, som ofta var i mycket gott skick.
Tänk om staten i stället tillåtit att några hus fått leva vidare och blivit bostäder åt ungdomar
Men staten var benhård; rivningsprogrammet ändrade man inte på.
 Det enda acceptabla alternativet till rivning var att frakta tomma hus till Stockholm. Det visade sig dock vara för svårt och dyrt att genomföra.