Hur ser Ryssland och Putin på Ukraina?

I skrivande stund är allt mycket ovisst i Ukraina. Kommer Putin att ingripa i fler delar av Ukraina  än Krim? Kommer Krim att bryta sig ut ur Ukraina?

   Naturligtvis var det helt fantastiskt att de protesterande på Majdantorget lyckades få den korrupta Janukovitj-regimen att falla! Janokovitj själv har aldrig varit något annat än en bandit. (Han är dömt för ett bankrån!) Sin presidenttid utnyttjade han till att berika sig själv; det är en skam att en sådan figur kunde bli president.

   Men alla de kommentatorer, som nu tycker att det är självklart att Ryssland inte bör agera på något sätt, och att halvön Krim måste förbli en del av Ukraina, borde sätta sig in i den historiska bakgrunden:

Ryssland och Putin har hamnat i en mycket besvärlig situation!

   För Ryssland är Ukraina något helt annat än ett grannland. Ett gammalt namn på Ukraina är ”Lill-Ryssland”. Det är ett faktum att Kievregionen var kärnan, centralområdet i den ursprungliga ryska staten omkring år 1000. Invånarna kallades för ruser eller ruskie. Så småningom flyttades centrum till Moskva. Det gamla Kievriket blev erövrat av Polen eller Litauen. Men i Kiev fortsatte man att kalla sig ruser. Det namnet blev kvar också i Moskva. I Sverige började vi kalla dem för ryssar. I Moskva började man kalla dem som bodde runt omkring Kiev för ”lillruser” och sig själva för ”storruser”. Ukraina betyder ”landet vid slutet”.  Från Moskvas perspektiv var det den del av det ryska bosättningsområdet som låg längst bort.

   Men staten (republiken) Ukraina uppstod först efter ryska revolutionen. Den blev en av de republiker, som ingick i Sovjetunionen, ”De socialistiska Sovjetrepublikernas union”. Det var alltså först efter Sovjetunionens kollaps som Ukraina blev en självständig stat.

   Detta är bakgrunden till att Ryssland fortfarande tycker sig ha en speciell relation till Ukraina; Lillryssar eller Storryssar – vi är ett och samma folk! Ukraina är inte något riktigt utland! Att förlora Ukraina till västvärlden blir som att förlora en bit av eget territorium.

Vid en Natoanslutning av Ukraina skulle fienden finnas vid den egna gränsen.

Det vore en mardröm för Putin och Ryssland!

   I det Ukraina som uppstod som en del av Sovjetunionen ingick inte halvön Krim. Det var Nikita Crusjtjev, mannen som segrade i maktkampen efter Stalins död, som låg bakom beslutet att Krim skulle överföras från den ryska sovjetrepubliken till den ukrainska. Crusjtjev hade ägnat nästan hela sitt vuxna liv åt Ukraina. Där hade han suttit på de högsta posterna, både inom partiet och statsförvaltningen. Nu hade han även blivit ”number one” i Moskva.

   Men varför såg han till att Ukraina fick Krim? Kanske betraktade han det som en gåva från honom, som skulle höja hans anseende där. Det behövdes! Han hade varit lojal mot Stalin under skräckväldet under 1930-talet, vilket kostat många Ukrainabor livet.

    Men en sak är klar: Om han haft minsta misstanke att Sovjetunionen en dag kunde upplösas, skulle det aldrig blivit något överlämnande av Krim! Där låg ju Sovjetunionens mycket viktiga flottbas, Flytten av Krim gjorde inte så mycket, så länge Sovjetunionen existerade. Men situationen blev helt annorlunda, när Ukraina blev en självständig stat. Då började också ryssarna, som är den största befolkningsgruppen där, att uttrycka sitt missnöje. De noterade att det i Kiev fanns ett växande intresse för att söka anknytning till EU. Därmed riskerade de att förlora anknytningen till ”moder Ryssland.”

   I skrivande stund har Ryssland börjat agera på Krim – och blivit kraftigt fördömd av både ministrar, presidenter och media i Väst. ”Ryssland har visat sig vara en skurkstad”, är ett omdöme. Men det finns sakliga skäl för att låta Krim gå tillbaka till Ryssland! Crusjtjev utgick ju från att Sovjetunionen skulle bestå, och ryssarna på Krim, den största gruppen, vill tillbaka till moderlandet. Därtill kommer flottbasen. Självklart måste Ryssland och Putin tycka att det är problematiskt att den ligger i ett annat land, som nu söker anknytning till Västvärlden.

   Men det finns en faktor till, som gör situationen än mer problematisk – Krimtatarerna. De utgjorde säkert i århundraden den största befolkningsgruppen på Krim, men när Ryssland annekterat Krim 1783 började deras lidanden. Än värre blev det efter ryska revolutionen. När tyskarna ockuperade Krim under andra världskriget kom SS, vars Einsatzgruppe D genast började utrota ”oönskade befolkningselement”.

   Men den stora katastrofen var Stalins beslut att deportera samtliga återstående Krimtatarer.

Tack vare Gorbatjovs reformer i Sovjetunionen på 1980-talet fick överlevande Krimtatarer (minst hälften dog under deportationen) rätt att återvända till Krim. De utgör nu cirka 12 procent av Krims befolkning.

Det som gör situationen idag så problematisk är att Krimtatarerna under inga som helst omständigheter vill hamna under ryskt styre, och de är beredda att kämpa med näbbar och klor för det! Därför är det nu en öppen strid mellan ryssar och Krimtatarer. Ryssarna håller stora demonstrationsmöten – men tartarerna bryter in och stör. Det blir slagsmål och personskador.

   Mycket mer kan jag inte säga – ovissheten är stor.

Jag har alltid varit kritisk till Putin. Han har avlägsnat strängt taget alla inslag av demokrati i Ryssland. Men när det gäller Ukraina och Krim är han i en svår situation och har ett enormt tryck på sig.  Ryssland vill inte förlora Lillryssland och ha sin flottbas i ”utlandet”.