Kan kvinnors skyddade boende bli kvinnofängelse?

Behovet av skyddat boende för kvinnor, som misshandlats eller i övrigt behandlats illa av sina män, är stort. Kvinnojourer, som drivs av ideella krafter, gör fantastiska insatser. Men nu har jag fått uppgifter om ett skyddat boende, som gör mig betänksam.

Direkt efter en dom i en tingsrätt, där en man blev frikänd från ett åtal om ”olaga hot” på grund av brist på bevis, transporterades en kvinna (vi kan kalla henne för Anna) i bil till ett skyddat boende. Ingen sa vart de skulle åka, hur hon och de fyra barnen skulle bo eller hur lång vistelsetiden skulle kunna bli. Efter att ha varit där i tre veckor har hon endast ett önskemål: Att så snart som möjligt få komma tillbaka till sitt hem.

Under tre veckor har barnen inte gått i skola. Det är svårt att sysselsätta dem. Hon känner sig helt slut. Och sommaren närmar sig. Då har hon möjlighet få jobb. Men när hon talade om för personalen att hon vill hem, fick hon ett chockartat svar:
”Du får gärna ge dig iväg, men barnen behåller vi!”

Kan de som driver skyddat boende beröva en mamma vårdnaden av barnen? Märkligt! Men uppenbarligen används detta hot som påtryckningsmedel gentemot kvinnor som tröttnat på att vistas där.En kvinna berättade för Anna att hon blivit berövad vårdnaden. Sedan fick hon kämpa länge för att få den tillbaka. ”Så nu lyder jag dem för att inte råka illa ut igen.”

Anna har också utsatts för övertalningsförsök att flytta till den kommun, där detta skyddade boende ligger. ”Då kan barnen gå i skola här.” Men Anna vill tillbaka till sina vänner och bekanta, och det gäller också för barnen.

Det är minst sagt anmärkningsvärt att ett skyddat boende driver sådana kampanjer och sådant hot mot kvinnor, som är i stort behov av lugn och ro.
   Nu kanske någon gör invändningen att personalen gör detta i ett gott syfte: Att göra allt för att hon inte ska riskera råka ut för mannen, som burit sig illa åt gentemot henne. Men Anna tror att om hon inte får åka hem nu med sina barn, är risken stor att hon och barnen lider större skada än den mannen kan orsaka.

Många kvinnor skulle göra en annan bedömning. Men i sista hand måste det vara Anna, som bestämmer hur hon ska göra och inte det skyddade boendet. Hon säger att hon känner sig lurad. Om hon vetat att hon på obestämd tid skulle föras till en kommun långt hemifrån och inte ha en aning om när barnen skulle kunna komma tillbaka i skolan – då skulle hon aldrig ha satt sig i den där bilen.