Är ordning och discilin rätt medicin för skolan?

 

Jag har läst en intressant debattartikel i Göteborgsposten, skriven av tekn. doktor Nima Sanandaji. Den belyser den aktuella frågan om vad som bör göras för att förbättra elevers studieresultat i skolan.

Författaren har några intressanta fakta. Nästant alla iranska familjer i Sverige vid millennieskiftet försörjdes via bidrag eller hade låga inkomster. Men idag är samma familjers barn den mest studiemotiverade gruppen. 60 procent av 25-åringarna med iransk bakgrund har påbörjat högskolestudier, jämfört med 45 procent bland dem med svensk bakgrund och enbart 37 procent av invandrarungdomarna. En viktig förklaring är att iranska familjer kommer från en kultur som starkt premierar utbildning.

Författaren nämner ett nedslående exempel på tillståndet i den svenska skolan, hämtat från en studie med namnet Trends in International Mathematics and Science. Där visade det sig att de svenska elever, som uttrycker högst förtroende om sina egna kunskaper, kan mindre än till och med de elever i Singapore, som uttrycker lägst förtroende om sina kunskaper (!)

Vad kan då göras för att det ska bli bättre i den svenska skolan – förutom att ha föräldrar med en positiv syn på utbildning? Vare sig skatter på de rika eller inkomstöverföringar till låginkomsttagare gör saken bättre.

   Enligt författaren har i den svenska skolan krav, strukturer och respekt för lärare länge lyst med sin frånvaro. I stället gäller det att skapa en lugn studiemiljö och satsa på arbete och disciplin.

Tänk om de svenska flumpedagoger, som övervintrar vid universitet och högskolor och hoppas på att efter valet 2014 få komma tillbaka till de statliga köttgrytorna, kunde inse det!