Att röntgas i glesbygden.

Jag har pratat med landstinget om transporten av mig till röntgenavdelningen i Karlstad och vad det kostade mig. Det besked jag fick innebär att eftersom doktorn på vårdcentralen ville ha mig röntgad, så behövde jag inte betala någonting för att bli transporterad till Karlstad. Men tydligen var det inte lika viktigt att jag kom tillbaka till Filipstad, så kostnaden för det, 150 kronor, måste jag betala själv.

Jag kan inte låta bli att tycka att vi som bor i glesbygdskommuner är orättvist behandlade. Nedläggningen av röntgen i Filipstad ledde till att det blev en mycket plågsam dag för mig. Och dessutom fick jag betala 150 kronor. Om jag bott i Karlstad hade jag sluppit att dels transporteras och dels inte behövt betala 150 kronor.

Jag har tidigare nämnt att landstinget har övervägt att dra in en av de två ambulanser, som nattetid ska ta hand om oss i Filipstad, när vårdcentralen är stängd. Det ledde till en demonstration, där några protesterande påpekade: ”Även vi betalar landstingsskatt!” Jag håller med.

I en krönika i Expressen 1 april ger Tommy Hammarstrand liknande exempel på glesbygdens situation. Vad göra om man drabbas av tandvärk på en långfredag? Han ringde sjukvårdsupplysningen ”och hänvisades till jourhavande tandläkare i Säffle tolv mil bort. Men där är det bara en telefonsvarare, som upplyser om att folktandvården i Säffle öppnar på tisdag”.

Han jämför med hur annorlunda situationen varit i Stockholm:Då hade det gått att sätta sig på ett av många akutintag och saken hade strax varit klar. Han fortsätter:
”Men deklasseringen går fort nu. Det är inte bara jourtandläkarna som försvinner in i storstadsdimman, det är alla slags läkare, distriktssköterskor, hemsamariter, vårdcentraler, apotek. Och de drar in byskolor, förskolor, bensinstationer, busslinjer, tågavgångar, postkontor, bankkontor, utlämningsställen, lanthandlare, lantbrevbärare, vägunderhåll och telefontrådar.

Glesbygden glesnar med en vansklig fart”